Tid att välta bordet

Sverige är sårbart.

av Hans Bergström

Hur länge kan det accepteras att de borgerliga partierna ställer sig utanför anspråk på makten, för att i stället vårda sin utmattning och slicka sina sår efter åtta år i regering?

Det enda rimliga svaret är ”nu är det nog”. Alliansens partier har tillåtit sig en lång period av inåtvändhet. Organisationen har setts över hos partier som tappade partistöd. Nya partiledare har tagit över hos M och KD. Sömn och livslust har rimligen återhämtats vid det här laget. Höstens stämmor sätter punkt för en fas av kontemplation. Det är nu hög tid att åter vilja ta ansvar för Sverige.

Den sittande rödgröna regeringen, med vetomakt given åt kommunisterna, är en anomali. Att medvetet låta Vänsterpartiet styra Sverige när det råder 54 procents icke-socialistisk majoritet i Riksdagen är ohållbart. Under årtionden fick den borgerliga valmanskåren stå ut med att ett socialistiskt styre inte gick att välta. Nu kan de borgerliga avsätta regeringen på en timme, via ett enkelt misstroendevotum. Det håller inte längre att de borgerliga partierna drar sig undan makten och ansvaret.

Varje vecka av rödgrön regering med Jonas Sjöstedt som utpressare är djupt skadlig för Sverige. Det gäller i de uppenbara frågorna: kärnkraften som avvecklas när den borde utvecklas, marginalskatten som höjs när den borde sänkas, tjänstebranscher som hotas av förbud när de kunde stärka svenskt näringsliv för framtiden, säkerhetshoten från Ryssland som möts av ett pacifistiskt miljöparti, förnekandet av all den samhällsstress som följer av en orealistisk invandrings- och tiggeripolitik.

Mindre uppmärksammat, men också med betydande konsekvenser, är den dagliga makt som en regering kan utöva. Direktiv skrivs till utredningar, utredare selekteras, chefer tillsätts för myndigheter, signaler sänds ut som ger extra energi åt starka vänsterkrafter i den statliga byråkratin. All denna makt har Alliansens partier också lämnat ifrån sig, utan motstånd. De avger patetiska ”tillkännagivanden” utan konstitutionell tyngd, i stället för att lägga fram konkreta lagar för beslut.

Sverige är sårbart i en värld av omskakande förändringar. Vårt välstånd vilar tungt på några få storföretag som när som helst kan haverera (se vad som hände Nokia). En porös gräns skakar själva nationen och karaktären av dess framtid. Beroendet av gröna svärmare och Sjöstedts kommunister drar socialdemokratin bort från dess rotning i realiteter.

Vart leder en misstroendeförklaring under kommande vinter? Kanske till extraval.  Det skulle åtminstone tvinga fram en ny prövning av regeringsfrågan under talmannens ledning. Alliansen kan inte rimligen en gång till släppa fram en regering med Miljöpartiet, beroende av Vänsterpartiet. Då är det bättre att låta Stefan Löfven regera ensam, mot löfte om pragmatiska lösningar av det slag som räddat Sverige förr.

Vägen via nyval är dock inte nödvändig. S och De nya moderaterna skulle lätt kunna bilda en ”stor koalition” – eller i vart fall ingå en sakpolitisk överenskommelse – som räddade kärnkraften, skyddade den nationella säkerheten och värnade villkoren för ett framgångsrikt näringsliv. Endast blinda låsningar av historisk natur står i vägen.

En sak är säker: som nu kan det inte fortsätta under fyra år. Sverige tål det inte. Och en borgerlighet som flyr makten, när den finns att ta, gör sig meningslös.