The Trump show

Donald Trump är en skicklig affärsman som inte saknar självdistans. Men svenska medier har överdrivit hans stöd i kampen för att nå Vita huset. Trots att Trump är en ohämmad populist är det osannolikt att han skulle vinna sitt partis kandidatur – för att inte tala om vinna presidentvalet.

av Roland Poirier Martinsson

Donald Trump är en urban och tolerant person. Han rör sig ledigt bland personer och företag från Kina, Saudiarabien, Mexiko och Nigeria. Han skulle förmodligen inte ha något emot att hans barn gifte sig över etniska gränser — värre då om någon släpat hem en amerikansk lallare utan bildning, utbildning och pengar.

Däremot har han en obehaglig egenskap med faktiska, politiska konsekvenser. Han är en ohämmad populist. Han vet att främlingsfientlighet går hem hos en viktig del av republikanska partiets gräsrötter och saknar den moraliska ryggrad som krävs för att stå upp mot väljare som kan vinnas med en dos hyckleri. Sverigedemokraterna vill minska invandringen för att återskapa den kultur man antar präglade Sverige strax efter andra världskriget. Sådant bekymrar inte Donald Trump. Han skulle ha öppnat gränserna och givit illegala immigranter amnesti i morgon om det gav honom röster.

Det innebär också att man inte kan lita på honom i något avseende. Han lägger de förslag han behöver och byter åsikt när det krävs. Till skillnad från övriga republikanska presidentkandidater handlar valet, vinsten och Vita Huset bara om Trump för Donald. I en ofta sedd paradox är det den som pratar oftast och högst om sin kärlek till USA som bryr sig minst om landet.

Trumps populism för tankarna till Bill Clinton, som började och avslutade dagarna i Vita huset med att studera opinionsmätningar. Ingen kan beskylla Barack Obama för att vara populist, däremot påminner Trump om denne i ett annat avseende. President Obamas tid i Vita huset har präglats av hur illa denne behärskat det formella och informella handlag som krävs av en president. Trump äger samma grandiosa ointresse för politikens detaljer och övertygelse om sin egen storhet.

Med detta sagt finns två frågor att ställa. Hur kan det komma sig att Trump leder i opinionsmätning-arna inför primärvalen när han så uppenbart är en dålig politiker med oamerikanska åsikter? Och har han någon chans att vinna kandidaturen och i förlängningen bli USA:s nästa president?

Samma frågor ställdes om kandidaten Obama. Redan innan vi hade facit fanns det uppenbara svar på varför han kunde komma att lyckas. Han är förmodligen den mest begåvade kampanjpolitiker USA någonsin haft; han vann stöd hos en mäktig och betydande del av det demokratiska partiet; och han fick donationer av stenrika ekonomiska maktspelare (att Obamas kampanj drevs med hjälp av miljoner små donationer var en av de effektiva myter som bidrog till att forma den attraktiva bilden av honom).

Inget av detta stämmer på Trump, som är en tafflig talare och debattör, helt utan stöd i partiet. Han är dessutom dollarmiljardär flera gånger om och behöver inte locka de vanliga republikanska donatorerna, vilket är problematiskt: han befinner sig därmed utanför en process som är tätt förknippad med organisatoriska fördelar.

Det finns två förklaringar till Trumps ledning. Den första har med själva mätningarna att göra, som så här tidigt i processen nästan enbart fångar de aktivistiska ytterkantsväljarnas engagemang. En smula förenklat går de till så här: Åttahundra republikanska aktivister på en konferens får frågan vilken de skulle rösta på om valet hölls i dag. Trumps ytterkantsåsikter tillsammans med hans kändisskap gör att tvåhundrafemtio personer säger att de skulle rösta på honom. (Väljarna känner också till Jeb Bush, men bara efternamnet, inte personen.) Resten fördelas sedan på övriga kandidater, där ingen ännu fått så kraftigt genomslag att han (eller hon: Carly Fiorina) kan samla en tydlig väljargrupp. När Trump sålunda fått 31 procent rapporteras det som om det vore en nationell mätning av partisympatier i Sverige gjord av Statistiska Centralbyrån. Samma mekanism ligger bakom det faktum att den självutnämnde socialisten Bernie Sanders i dag ser ut att vara ett hot mot Hillary Clinton inför de demokratiska primärvalen. Han har naturligtvis inte en chans att besegra henne.

Det mycket bräckliga underlag som trots allt finns tyder på att stödet för Trump i hela befolkningen ligger kring tio procent: demokratiska kandidater tar automatiskt hälften, andra framstående republikanska kandidaterna tar tjugo procent, resten har ingen åsikt.

(En parentes: Svenska medier har med sedvanlig noggrannhet när det gäller amerikansk politik noterat att opinionsmätningar visar att amerikanska väljare vill ha en främlingsfientlig populist i Vita huset. Innan slutsatser dras om stämningarna i USA kan det vara på sin plats att påminna om att Trump troligen har ungefär hälften så stort stöd som vi ger åt Sverigedemokraterna.)

Den andra anledningen till att Trump lockar överraskande många väljare är att han i vissa avseenden faktiskt inte är en oattraktiv kandidat. Han ärvde pengar från sin far, men är i dag omkring tjugofem gånger rikare än vad han var när han inledde sin affärskarriär. Han har drivit ett stort företag med mängder av framgångsrika projekt och förhandlat med tjänstemän, politiker, andra affärsmän, underleverantörer, kunder och på det hela taget gjort det bra.

Trump har dessutom en märklig personlighet som lyckas förena en megalomanisk självupptagenhet med vad som närmast kan beskrivas som charmig självdistans. Amerikanerna känner honom huvudsakligen som stjärna i en dokusåpa som går ut på att han anställer folk som sedan efterhand sparkas tills en vinnare står kvar: Expedition Robinson i affärsvärlden. I programmet — The Apprentice — leker Trump med bilden av sig själv på ett sätt som tydligt visar att han vet precis hur han och hans tupé upp-fattas av andra.

Ingen kan se eller höra Trump i mer än fem minuter utan att förstå att han är helt utan förmågor och intelligens i vissa viktiga dimensioner. Att av detta dra slutsatsen att han är dum i alla dimensioner är ett vanligt misstag (som när president George W Bush antogs vara dum på grund av sin oförmåga att bolla kvickheter vid presskonferenser). Risken är uppenbar att några tiotusental politicos i USA just nu håller på att begå det misstaget. Det kan leda till att Trump biter sig kvar i primärvalsprocessen.

Spelar det någon roll? Innebär Trumps närvaro någon risk för det republikanska fältet? En vanlig dynamik är att en primärvalspopulist tvingar seriösa kandidater så långt till vänster eller höger att de skadas inför själva presidentvalet. Det mesta tyder på att Trump är för konstig för att få den effekten. Han bemöts inte med motargument, i stället försöker de seriösa kandidaterna ignorera honom och inte låta sig dras ner i hans gyttjepöl. I den enda debatten hittills fick Trump frågan varför han talar så nedsättande om kvinnor. ”Bara Rosie O’Donnell”, svarade han, med hänvisning till en populär programledare. Han lovade också att han skulle lämna det republikanska partiet om han inte blev dess kandidat (något han tagit tillbaka) för att ställa upp som oberoende kandidat. Gissa vad eftersnacket handlade om?

Det stör inte mogulen: ”Så länge man har en ung, sexig fru kvittar det vad medierna säger.” Andra påståenden: Kina har hittat på klimathotet; kineser är ’motherf-ckers’; han ska bygga en mur längs USA:s 250 mil långa gräns mot Mexiko; president Obama är född i Kenya; Arianna Huffs man lämnade henne för att hon är ful; mexikanska invandrare är ofta knarkhandlare och våldtäktsmän; han ska kasta ut de elva miljoner illegala invandrarna. Ibland innehåller citaten en sanning (mexikanska brottslingar är överrepresenterade), men innehåller en undflyende xenofobi — som den skämtsamma kritiken mot Jeb Bush för att denne talar spanska flytande.

Risken är därmed att Trump förstör den process som ska leda fram till en kandidat. Primärvalen är inte bara till för att utse en kandidat, de ska slipa och härda vinnaren inför huvudvalet. Så länge the Trump Show pågår finner ingen annan kandidat fotfäste. När det är dags att ta sig an Hillary kommer republikanernas kandidat att vara sämre förberedd och fläckad av att ha deltagit i en ovärdig cirkus.

Svaret på varför Trump inte kan bli president — den andra frågan — är därmed två. För det första, hans ledning i det republikanska fältet är en illusion och när allvaret börjar kommer han att vara chanslös. För det andra, om han trots allt skulle bli sitt partis kandidat kan han inte vinna huvudvalet, då han valt åsikter för att locka de mest aktivistiska gräsrötterna i det republikanska partiet. Det har fört honom långt bort från landets mittenväljare. I november 2016 är det dessa som precis som i alla andra val kommer att avgöra vem som blir den fria världens nästa ledare.