Sverige behövde inte invaderas

Fred, akvedukter och vin. Att koloniseras kan ha många fördelar, och den som redogör för dem i samhällsdebatten kan räkna med förutsägbar kritik. Men när fördelar vägts mot nackdelar återstår frågan som visar varför imperialistiska erövringskrig alltid är fel.

av Dick Harrison

”Sverige skulle ha blivit bättre om vi hade koloniserats av romarna”, konstaterade Johan Hakelius i en provocerande Aftonbladetkolumn i oktober 2014, som folk älskade att hata. Artikeln var i sin tur föranledd av den kritik som vällde fram mot en annan kolonialismvänlig artikel av Expressenkolumnisten Ulf Nilson. Enligt Nilson kan man lugnt konstatera att ”världen, på det stora hela, är bättre till följd av västerländsk kolonialism”, något Hakelius håller med om. Västerländsk kultur har, slår han fast, en ”civilisatorisk inverkan”, precis som romarnas kultur skulle haft på vårt järn-ålderssamhälle, om våra förfäder haft turen att inlemmas i imperiet. Men så får man uppenbarligen inte resonera i Kultur-Sverige – ”att säga att västerländsk kolonialism kanske medförde något gott, precis som romersk kolonialism tveklöst gjorde, anses helt enkelt fel per definition.”

Den kritik som riktades mot Nilson och Hakelius var förutsägbar. Kolumnisterna hade säkert förutsett den – envar som sticker ut hakan måste vara medveten om att det alltid finns en knytnäve i närheten, och varken Nilson eller Hakelius är naiva nykomlingar i branschen. De vet, liksom läsarna av denna text, att i Sverige är det tabu att hylla en verksamhet som inbegriper krig, folkmord, jordkonfiskation och allt möjligt annat elände som aggressiva kolonialherrar gjort sig skyldiga till. Så varför skrev de som de gjorde? En av kritikerna, Daniel Swedin, besvarade själv frågan i en debattartikel. Orsaken till att Nilson och Hakelius drog ut till kolonialismens försvar torde vara att de, liksom andra väletablerade vita män, hade ”tröttnat på att höra hur människor med rötterna i Afrika eller Asien kräver upprättelse för hur deras släkt massakrerades eller såldes när den europeiska civilisationen kom till byn”. Annorlunda uttryckt: Nilson och Hakelius söker förfalska historien genom att osynliggöra imperialisternas vedervärdigheter.

Nu har det gått några månader och debatten har blåst över. Med distans följer möjlighet till överblick, och något som slår mig är att Nilson och Hakelius knappast hade skrivit som de gjort om det inte varit för just distansen, både den rumsliga och den tidsmässiga. Kolonialismen tillhör numera en epok som flertalet av oss uppfattar som det fjärran förflutna. När historien inte blir brännande het, när den ligger så långt bortom vår horisont att ingen nu levande människa minns den, kan den brukas och missbrukas efter behag. Kunskaper och saklighet hör inte hit. Oavsett hur väldokumenterad epoken är gör distansen per se att alla kan ta sig rätten att bli experter.

Om kombattanternas konkreta punkter synas i sömmarna blir det uppenbart hur stor risken är att man slirar på faktaisen och missförstår det förflutna. Se bara på det konkreta exempel Hakelius gör en poäng av: De potentiellt välsignelsebringande effekterna av en romersk ockupation av järnålderns Sverige. Har Hakelius rätt? Nej. Argumentet att Sverige hade fått en bättre och behagligare civilisation om landet erövrats av Caesar kan avfärdas. För att ett romerskt välde skulle få vittgående historiska följder krävdes en långvarig och djupgående inverkan på lokal kultur, helst också en permanent latinsk närvaro i form av garnisonsstäder och romerskägda villor och latifundier på landsbygden. I annat fall riskerade ockupationen endast att resultera i en romersk fernissa som skalades av när legionerna drogs bort. Så var fallet i Britannien, trots att romarna erövrade huvuddelen av ön under vår tideräknings första århundrade och behöll makten ända till början av 400-talet. När romarna frivilligt evakuerat ön, vars försvar var lågprioriterat, sönderföll de tidigare provinserna på några decennier i småkungadömen, och städerna övergavs. Detsamma skedde på andra håll i det romerska imperiets periferi. Avromaniseringen var omfattande.

Om vi önskar söka efter den avgörande faktorn bakom att såväl Britannien som Norden inlemmades i den västerländska (av Rom influerade) kultursfären bör vi snarare rikta blickarna mot kristendomen, som slog rot i våra respektive länder långt efter västromerska rikets fall. Vi blev alltså västerlänningar trots att Caesars legionärer aldrig tågade fram genom de småländska skogarna. Man behöver inte bli koloniserad för att anamma valda delar av en främmande kultur. Exemplen kan mångfaldigas från -modern historia. Kineser, japaner och thailändare klär sig gärna i västerländska kostymer, låter sig påverkas av västerländska levnadsmönster och anstränger sig för att lära sig engelska trots att deras härskare bevarade sin självständighet under imperialismens era.

En sak framgick dock med all önskvärd tydlighet av debatten: vi kommer inte runt kolonialismen. Vår omvärld präglas ännu starkt av postkoloniala scenarion och konflikter som bottnar i de väst-europeiska staternas globala maktövertagande mellan 1500-talet och tidigt 1900-tal. Forna imperiebyggares projektskuggor faller tungt över nutiden, tyngre än mången svensk är medveten om – men det är svårt att föra en nyanserad debatt med respekt för källor och historiska sammanhang, inte minst eftersom kolonialismen har fått ett andra liv i egenskap av diskurs. Det är i hög grad vi själva, genom vår samtalsordning, som bygger upp ”koloniala erfarenheter” och perspektiv. Det är vi – forskare, journalister, läsare och tyckare i allmänhet – som avgör vilka element inom den koloniala helheten som skall lyftas fram och framstå som grundläggande för en förståelse. Ett och samma koloniala arv kan framstå som både katastrofalt och välgörande, beroende på valet av synvinkel.

Se bara på alla de nya stater i Afrika och södra Asien som skapades som en följd av imperialisternas uppstyckning av jordklotet. Få produkter av kolonialismen är lika betydelsefulla och iögonfallande som dessa enheter som sådana. Folk som tidigare hade föga gemensamt fogades samman inom nya gränser. Man kan välja att betrakta en sådan postkolonial stat som en demografiskt och kulturellt kreativ grund till en ny typ av nationell resurs, som ett hav av möjligheter genom de kulturmöten som äger rum i den nyformade politiska enheten. Åtskilliga politiska regimer och turistbyråer vill att vi skall tänka just så. Den som stiger av på Nairobis internationella flygplats möter den ena jätteplanschen efter den andra föreställande representanter för masai, kikuyu, luo, swahili, turkana och andra folk, samtliga stolta över att vara kenyaner.

Men man kan också välja att betrakta de nya staterna som kulturella, språkliga, etniska och religiösa konflikthärdar, där den allestädes närvarande fattigdomen fungerar som en destruktiv motor för konflikter som regionen kanske sluppit om inte britter, fransmän, tyskar, portugiser och andra styckat upp kontinenterna mellan sig. Den postkoloniala historien rymmer många exempel på stamfejder och inbördeskrig. Till saken hör också att den europeiska kolonialismen påfallande ofta efterträddes av en ännu mer omfattande intern kolonialism, genom vilken ett demografiskt betydande folk utbredde sitt välde på grannarnas – de nyblivna landsmännens – bekostnad. Se bara på den javanesiska transmigrasi-politiken i det självständiga Indonesien. Knappt hade folk på Sumatra, Borneo och de andra öarna hunnit bli av med holländarna förrän de utsattes för Sukarnos och de javanesiska ledarnas ambitiösa försök att sprida det egna folkets makt över arkipelagen.

Den här typen av pro et contra resonemang kan föras i det oändliga. Det finns alltid ett ”men”. Britterna gav Indien god administration, infrastruktur och ett nationellt sammanhållande engelskt språk. Men de krossade också det inhemska näringslivet, exploaterade hänsynslöst natur- och människoresurser och nedkämpade fredliga protester med våld – se bara på Amritsarmassakern 1919 och behandlingen av Gandhi. Fransmännen investerade stora summor i sina asiatiska och afrikanska kolonier, vilket på flera sätt har kommit de nuvarande republikerna till godo. Men de tog också över jord, blundade för groteska rättsövergrepp och förde bittra krig mot envar som motsatte sig deras hegemoni, oavsett om det skedde i Algeriet eller i Vietnam. Många kolonialherrar gjorde betydande militära insatser för att bekämpa plundring och sjöröveri, vilket koloniernas befolkningar tjänade på. Men de frambesvor samtidigt nya konflikter genom att tvinga in sina nya undersåtar i de egna nationalstaternas krig, med följd att tusentals och åter tusentals afrikaner tvingades dö i första världskriget. Och så vidare.

När jag bollar sådana resonemang mot varandra kommer jag instinktivt att tänka på Monty Python-filmen Life of Brian (”Ett herrans liv”, 1979), som utspelar sig i Jerusalem på Jesu tid. En grupp judiska frihetskämpar under ledning av Reg (John Cleese) har ett planeringsmöte för att diskutera motståndskampen mot romarna. Reg frågar retoriskt ”vad har romarna någonsin gjort för oss?” Den ene efter den andra av de närvarande svarar med exempel på den romerska kulturens nymodigheter – akvedukter, avloppssystem, hälso- och sjukvård, utbildning, fred, vin med mera. Faktum kvarstår dock att de sitter kvar i lokalen och verkligen vill bli av med romarna. Varför? Uppenbarligen för att de, positiva innovationer till trots, inte uppskattar att vara ockuperade.

Ju noggrannare man blir, ju mer man gräver i källor och verkligen granskar argumenten för och emot, desto svårare blir det att avgöra huruvida kolonialmaktens insatser var positiva eller negativa. Variablerna och gråzonerna är för många. Antalet ”men” ökar för varje ny rapport man läser, för varje nytt forskningsprojekt vi sätter oss in i.

Se bara på avskaffandet av slaveri, en av de aspekter som brukar läggas på imperialisternas moraliska pluskonto. Behovet att gå till storms mot ofriheten var ett av de argument som flitigt brukades av imperialismens apologeter på 1800-talet. Missionärer och upptäcktsresande, med David Livingstone i spetsen, spred skräckhistorier – tyvärr ofta sanna – om slavräder, slavhandel och slaveri i Afrika till en stor västerländsk publik. När imperialisterna styckat upp världsdelen lär de, enligt vedertagen uppfattning, omgående ha tagit itu med att avskaffa eländet. Om vi väljer att betrakta denna kolonialism ur de svagaste afrikanska männens och kvinnornas perspektiv måste den följaktligen hyllas. Västeuropéerna kom som befriare.

Men. Om vi öppnar dörren på vid gavel till de källor som producerades för ett sekel sedan rämnar fort bilden av den välsignelsebringande kampen mot slaveri. Kolonialherrarna var inga idealister. De ville maximera vinsten av sina nya besittningar. De ville ha lugn och ro. De ville ha goda relationer med den inhemska eliten. Med få undantag struntade de i slavarnas och övriga underklassmänniskors öden, så länge denna attityd inte resulterade i negativ press i hemlandet.

Ett typiskt exempel är Nigeria, en av de största juvelerna i Storbritanniens afrikanska krona. I den del av Sokotokalifatet (i norra delen av den nuvarande staten) som britterna erövrade levde ca 2 miljoner slavar. Omkring 200 000 utnyttjade kalifatets kollaps till att rymma under åren 1897–1908. Om de brittiska imperialisterna varit sin ideologi trogna skulle de genast ha befriat resterande 1,8 miljoner. Men icke. Sir Frederick Lugard, brittisk High Commissioner, ställde sig bakom en taktik som (med god vilja) kan beskrivas som ett försök att få slaveriet att långsamt svälta snarare än giljotineras. De muslimska stormännen accepterade åtgärderna eftersom taktiken var tillräckligt konservativ för att inte hota deras maktposition. Så här formulerade sig Lugard själv:

Att i förtid avskaffa denna nära nog universella form för arbetskontrakt [alltså, slaveri], och det innan ett bättre system har utvecklats för att ersätta det gamla, skulle inte bara vara administrativ dårskap utan också innebära att vi gjorde slavägarna stor orätt. Husslaveri är nämligen en institution som är sanktionerad i islamisk lag, och egendom i form av slavar var, vid tiden för det brittiska maktövertagandet, lika naturlig som varje annan form av egendom hos den muhammedanska befolkningen. (F Lugard, Instructions to Political and Other Officers, on Subjects Chiefly Political and Administrative, London 1906, s 136.)

Lugard prioriterade att avskaffa slavhandeln med militära medel, vilket inte påverkade den redan existerande ofriheten. Det var dessutom svårt; först på 1920-talet fick britterna bukt med slavräderna i regionen. Nästa steg var att frige alla barn födda av förslavade föräldrar efter mars månad 1901. Vad beträffar alla de ofria som redan var integrerade i systemet nöjde sig Lugard med att låta dem friköpa sig med det kapital de tjänade ihop vid sidan av slavarbetet, i linje med islamisk tradition. Tiotusentals människor friköptes på detta sätt, men övriga förblev ofria. Det hände att villkoren lindrades, att de fick kortare arbetstid, men de förblev slavar. En annan försiktig brittisk taktik var att beskatta slav-ägande och att utsätta det för konkurrens från lönearbete. Men slaveriet överlevde.

Till detta kommer att många frigivna drogs in i en ond cirkel av skulder som de inte kunde betala tillbaka. Eftersom de var utfattiga behövde de låna pengar eller spannmål för att överleva och sätta bo. När de inte förmådde betala tillbaka fick de lämna arbete i ersättning tills summan var avräknad. Enbart i Ibadan fanns uppskattningsvis 10 000 nya skuldslavar år 1909. För slavinnorna var kontinuiteten med det förflutna särskilt stark. Seden att hålla ofria bihustrur fortsatte utan avbrott på 1920- och 1930-talen. Flickor från gamla slavfamiljer rekryterades till att bli konkubiner utan att britterna reagerade.

Under en folkräkning åren 1935–1936 noterades att omkring 120 000 människor ännu levde i slaveri i Nigeria. Vissa av de beräkningar som gjordes är misstänkt låga; förmodligen var den korrekta siffran betydligt högre. Forskarna Paul E Lovejoy och Jan S Hogendorn (Slow Death for Slavery, 1993, s 280) gissar att kolonin ännu vid denna tid hade omkring 400 000 slavar och slavinnor. I vilket fall som helst var folkräkningen föga smickrande för Storbritannien, vars regering utsattes för internationella påtryckningar och tvingades avskaffa slaveriet år 1936. På papperet. Även på 1940- och 1950-talen, under hela den brittiska kolonialtiden, såldes kvinnor som konkubiner och barn som tjänare och arbetare. På många håll i Afrika och Asien blomstrar barnslaveriet än i dag.

Jag har medvetet valt Nigeria som exempel eftersom det var en koloni som fick jämförelsevis hög prioritet, som styrdes av en regim som var påfallande känslig för internationell kritik och där kolonialismens förment positiva aspekter följaktligen hade stora chanser att uppenbara sig. Trots det är facit deprimerande. Resultatet blir mycket värre om vi utvärderar mindre iögonfallande kolonier, som det portugisiska Angola eller det franska Mauretanien, för att inte tala om de hårresande grymheter som imperialisterna ägnade sig åt i Belgiska Kongo.

Till taktiken att låta slaveriet fortleva kunde även läggas kompletterande taktiker. En av de viktigaste var massimporten av kontraktsarbetskraft från andra fattiga länder, i regel unga män som tvingades slita hårt under slaveriliknande former för att försörja sig och sina familjer. Enbart från Indien emigrerade omkring 28 miljoner människor mellan 1846 och 1932 för att ta uselt betalda arbeten över hela jordklotet, från Fiji till Öst-afrika till Latinamerika, detta som en direkt följd av kolonialismen och den globaliserade arbetsmarknad som utvecklades i dess kölvatten.

Som synes behöver inte ens det mest ursäktande argument – som att ”kolonialherrarna tog död på slaveriet” – nödvändigtvis vara med sanningen överensstämmande. Allt beror på vilken aspekt vi väljer att beakta, vad vi vill lägga störst tonvikt vid. Om vi betonar ytan, den juridiska förändringen, framstår kolonialherrarna i ljus dager. Om vi betonar social verklighet blir det ofta tvärtom. Om vi gräver efter rötterna till den sociala verkligheten – i det ovannämnda fallet efter orsakerna till att det var så svårt att utrota slaveriet – kan skulden hamna lite varstans: hos jihadistiska savannkrigare på 1800-talet, hos europeiska handelskompanier, hos månghundraåriga agrar-ekonomiska strukturer. Analysen blir inte lättare av att även länder som inte blev koloniserade – till exempel Etiopien, som bara styrdes av européer 1936–1941 – kan uppvisa långsiktiga utvecklingslinjer som påminner starkt om de koloniserade grannländernas.

Den enda rimliga slutsats som återstår efter att man på dessa vis stött och blött kolonialismen och vässat argumenten ”å ena sidan” mot argumenten ”å andra sidan” är att ett minimum av ärlighet kräver att vi låter de primärt drabbade människorna få det avgörande ordet. Upplevde kongoleserna belgarna som befriare? Tyckte Australiens, Nya Zeelands och Tasmaniens urinvånare att de fick det bättre sedan deras länder underkuvats av britterna? Applåderade siouxerna det amerikanska kavalleriet? Jublade numidier, daker, syrier, britannier och galler efter att legionärerna införlivat deras territorier med Imperium Romanum? Var indierna – järnvägsnätet, administrationen och det sammanbindande engelska språket till trots – nöjda med att lyda under Londons vicekungar? Uppskattade vietnameserna sina franska kolonialherrar? Svaret på alla dessa frågor är nej.

Huruvida kolonialismen skall uppfattas som långsiktigt positiv beror på den politiska övertygelsen hos betraktaren, som väljer ståndpunkt efter ideologi, inte efter tillgången till historiska fakta. Faktum kvarstår dock: inget kan rättfärdiga ett imperialistiskt erövringskrig.