Stockholmsteorin om välfärden

Medelklassens gastriska krämpor.

av Fredrik Johansson

Medelklassen har ont i magen. Åtminstone om man får tro en del mer eller mindre profilerade vänsterdebattörer. Eller så kommer den i alla fall snart att få ont i magen.

Journalisten Lawen Mohtadi skrev nyligen en artikel i DN Kultur där detta lyftes fram: ”Om rätt dagis i rätt område är något som skapar magont hos dagens medelklassföräldrar är det ingenting mot det stora haveri som väntar några år senare: skolan.”

Karin Petterson, chef för Aftonbladets ledarsida, har formulerat sig på liknande sätt: ”Den stora skillnaden är att medelklassen på allvar har börjat få ont i magen. Det är det som syns i Stockholm.”

Stämmer detta? Upplever den svenska medelklassen – eller medelklassen i Stockholm – att deras tillvaro är hotad? Är dagis en källa till existentiella plågor? Är skolan ”ett haveri”, eller som en annan ledarskribent på Aftonbladet så nyanserat uttryckte det: ”Hela svenska skolsystemet är statt i upplösning.”? 

Eller handlar det om projicerade förhoppningar? Ett hopp om att vägen till den svenska medelklassens politiska upplysning och frälsning går genom magen?

En medelklass som ser sin tillvaro hotad skulle alltså rösta för höjda skatter, fler regleringar och ett allmänt framflyttande av den offentliga makten i ekonomin och vardagslivet. Får man tillräckligt ont i magen så tycker man helt enkelt som Göran Greider.

Magontsteorin har sin anekdotiska bas i Stockholm. Det är främst här de som framför den lever och verkar. Och det är här deras bild av samtiden formas.

Bekymret med teorin är att entusiasmen över den offentliga servicen i Stockholm är betydande. Det gäller inte minst dagis (det som medelklassen kallar ”förskolan”). I Stockholms stads brukarundersökning för förskolan svarar 84 procent att de är nöjda med sina barns förskola ”i sin helhet”. En förbättring från redan höga tal 2012. I de fristående förskolorna – plågade av avkastningskrav och galopperande nyliberal experimentlusta – är 87 procent nöjda.

För att sätta in frågan i en för berörda debattörer kanske mer begriplig kontext så kan konstateras att 85 procent av brukarna på Södermalm är nöjda med sin förskola.

När grundskolebarnen tillfrågas är 81 procent nöjda med skolan. 79 procent skulle rekommendera sin skola till en kompis och 77 procent vet dessutom att de får byta om de vill.

Det innebär inte att det inte kan finnas en oro för framtiden och då i synnerhet för barnens. Men är det något nytt? Och är det inte i grunden en del av att vara förälder eller människa? Hade inte ”medelklassen” sådant – inte helt osunt – magont för 30 år sedan också? För 50 år sedan?

Och det innebär inte att det inte finns stora frågor att ta tag i. Tvärtom. Det finns hur mycket som helst att göra.

Skolans resultat är för svaga. Vi ställer många utanför arbetsmarknaden och därmed utanför samhället i övrigt. Vi har ett militärt försvar som inte bara verkar oroväckande svagt, utan dessutom svårbegripligt till organisation och inriktning. Samtidigt som ett stort grannland övar bombplansinflygningar mot svenskt territorium. Där kan vi prata om magont.

Därför är det olyckligt att svensk samhällsdebatt på flera plan håller på att släppa sin verklighetsförankring. Reella problem döljs bakom groteska skräckbilder. Redaktionellt allt svagare och allt mer desperata medier ersätter journalistiskt arbete med ”analyser” och ”perspektiv” och skriker ut sina spekulationer i hopp om relevans.

Var börjar man en diskussion om skolan med någon som på allvar påstår att skolsystemet är ”statt i upplösning”?

Svensk samhällsdebatt ger mig inte magont. Jag får magsår.