Sökes: Borgerlig identitet

Ska borgerligheten vara töntig eller trendig? Individualistisk eller kommunitär? Stad eller land? På det nya året samlade Moa Berglöf, tidigare talskrivare hos Fredrik Reinfeldt, några spännande tyckare och tänkare för att fästa blicken på utmaningarna bortom valförlust och decembermörker.

av Text: Moa Berglöf Text och research: Minna Frydén Bonnier

Det har gått två månader sen jag lämnat in passerkort och nycklar till Regeringskansliet och fått ta hjälp av en säkerhetsvakt för att bära ut sista flyttlådan genom de tunga dörrarna på Rosenbad.

Medierna har översvämmats av nostalgiska ex-politiker som oavsett egna meriter på området ”vinna val” har blivit självutnämnda experter. Jag får déjà vu. Åren har gått, men gubbarna bestått.

Hur kan borgerlighetens bästa idéer för framtiden vara de sämsta från dåtiden?

Jag skickar ut ett mejl:

”Hej! Många tycker mycket, men få har nya tankar om framtiden. De som hörs längtar tillbaka till gamla tider. Du är en smart och spännande person. Vill du ses och diskutera borgerlighetens framtid över en middag? MVH Moa Berglöf, fd talskrivare hos Fredrik Reinfeldt”.

En kväll i januari ses vi. De trillar in en efter en på restaurangen i Gamla stan i Stockholm. Henrik Torehammar är först på plats, sen kommer Viktor Barth-Kron. Sakine Madon. Tommy Möller. Gunnar Strömmer. Lotta Gröning, med andan i halsen direkt från tåget.

– Det här låter som något Lotta Gröning skulle kunna säga: Man måste tillbaka till verkligheten.

Det här kommer Gunnar Strömmer, före detta MUF-ordförande som blev rättviseadvokat och politikbetraktare på avstånd, att upprepa flera gånger under kvällen. Verkligheten. Vanliga människor. Han har varit hemma i Örnsköldsvik – eller snarare i Nordmaling (”där har vi vårt lilla skogshemman”) – och tagit intryck.

Vi är flera som har varit hemvändare över jul och det sätter sin prägel på samtalet. Jag har varit i Hälsingland. Radioprofilen Henrik Torehammar i Kristinehamn (”i östra Värmland, ni vet Mia Skäringer kommer därifrån?”). Lotta Gröning, egen företagare och krönikör på Expressen, bor och verkar i Norberg.

i slår oss ned vid bordet. Beställer något att dricka. Jag frågar Tommy Möller: Hur ser det politiska landskapet ut framåt 2020? En statsvetarprofessor borde veta.

– De partier som suttit i riksdagen i nästan hundra år – de hade vuxit fram och bildats i övergången mellan bondesamhället och industrisamhället. De fungerade ganska väl ungefär fram till åttiotalet. Partierna reflekterade helt enkelt de relevanta motsättningarna i samhället. Det fanns en stark lojalitet hos väljarna. Och sen bara förändras allting. 1988 kom Miljöpartiet in i riksdagen. Fram till dess hade samma fem partier suttit i riksdagen sen före allmänna rösträtten. Nästa val kom två nya partier in och Miljöpartiet åkte ut.

Det kommer in löksoppa toppad med ost som fastnar på skeden och bildar långa hängande trådar. Jag ser att jag inte är ensam om att ha problem.

Tommy Möller fortsätter.

– Mycket talar för att vi kommer att få in nya partier, samtidigt som något eller några kommer att försvinna. Det är ju relaterat också till vilka konfliktdimensioner som dyker upp nu. Nationalismen, eller hur man nu ska identifiera den fråga som Sverigedemokraterna fångar upp. Feminismen, som kommer att ta nya riktningar, med nya underdimensioner. Det handlar inte bara om jämställdhet mellan män och kvinnor utan om mycket annat, som är kopplat till identitetspolitik. Stad–land-dimensionen, naturligtvis, men nu är det tydligt kopplat till socioekonomiska villkor; man lägger ned samhällsservice, bensinmackar och mobiltelefontäckningen är ofta undermålig. Dessutom är de som blir kvar äldre. Det är en allt tydligare konfliktdimension som det ska bli intressant att se hur partierna kan förhålla sig till.

Henrik Torehammar lägger ned skeden.

– När man är hemma känner man att: fuck, vad det förändras här. Kristinehamn hade en gång en fin gågata. Nu lägger de ned tingsrätten  och regementet. De här städerna håller på att raseras. Och det finns en sådan aggression riktad mot huvudstaden. Alltså, ungdomar i Stockholms förorter har högre status än ungdomar på småorter.

Sakine Madon, politisk redaktör på Norran, ser det här varje dag.

– Jag tror att man behöver snappa upp stad–land-dimensionen och den här vreden som vissa känner gentemot etablissemanget. Det gäller inte bara politiken, utan också journalistiken. Människor känner ett avstånd till makten. Det avståndet är viktigt att minska inte bara för de egna syftena, utan för att det finns en demokratifara.

Hon tar en klunk vatten.

– Nu står jag en bra bit ifrån Kristdemokraterna, men är det ett parti som har potential i den här typen av frågor så är det just Kd. Göran Hägglund pratade om verklighetens folk men släppte den tråden. I mina ögon är det alldeles utmärkt om Aftonbladets kulturchef inte gillar det. Det ska inte en KD-ledare vara rädd för, utan snarare tydliggöra konfliktlinjerna – för de finns ju uppenbarligen. Det finns en rad olika frågor där partier skulle kunna appellera till många väljare utan att släppa sina egna ideal. Det kan finnas utrymme för ett svenskt konservativt parti, utan att bli sunkigt eller hbtq-fientligt. Där tror jag att KD skulle kunna hitta en lucka.

– Är det inte lättare att bara starta ett nytt parti? frågar Henrik Torehammar.

Sakine Madon skakar på huvudet.

– Nja, det finns väldigt många karismatiska kristdemokrater i ungdomsförbundet.

HT: Men är de karismatiska på ett svenskt sätt? Jag tänker på Sara Skyttedal-personligheterna. Ebba Busch … Funkar de i Sverige?

Tommy Möller vinkar, vill ha ordet.

– Är inte frågeställningen delvis felaktig? KD ska ju tänka att om tio procent verkligen storgillar oss, då får vi leva med de andra nittio procenten. Problemet med KD, som ju är ett värderingsorienterat parti i väldigt stor utsträckning, är att de är konflikträdda. De är rädda att få kulturetablissemanget emot sig.

Lotta Gröning nickar.

– Vi kommer nog att få se nya partier och jag tror inte att det kommer att ta särskilt lång tid. Om vi tar det här med stad och land och lägger till klyftorna som ökar hela tiden. Digitaliseringen, som kommer att förändra hela vårt samhälle. Jobben, som kommer att försvinna. Vilka stora företag har vi i dag? Det är Hennes&Mauritz och Ikea. Som dessutom lägger sin produktion utomlands. Vi har en aktielagstiftning som har gjort att vi sålt ut nästan alla våra industriella varumärken. Hur ska vi försörja oss i Sverige? Det börjar jag undra.

Viktor Barth-Kron, politisk krönikör på Dagens Nyheter, nickar mot Sakine Madon och fortsätter:

– Saki frågar vad Kd skulle kunna göra, men man måste kanske tänka bredare? Den strategiska fördelen som vänstern har är ju att den värderingsstyrda dimensionen också finns där. Du har Vänsterpartiet, missnöjespartiet på höger-vänster-skalan. Du har Miljöpartiet och eventuellt också Feministiskt Initiativ. Det är ju de partier som gynnas när den dimensionen växer. Och alla de här partierna ingår i ett tänkt regeringsunderlag.

– Om vi nu utgår ifrån att decemberöverenskommelsen ska hålla, samtidigt som den här dimensionen växer – ja, då kommer Sverige att ha vänsterregeringar för evigt om inte högern förmår få in den här aspekten. Hur det sen ska ske, om det är utveckling inom något parti eller kanske ett helt nytt parti, det är inte min sak att svara på. Men allt det här måste in i Alliansen om man ska ha en chans.

Sen tar Gunnar Strömmer ordet.

– Ett avgörande problem ligger i politikens distansering. Decemberöverenskommelsen handlar ju om spelreglerna, inte om politikens innehåll. Det är alltför många krafter i politiken som har tappat fästet om värderingarna, om vardagen och vilka de viktiga frågorna är.

Han hejdar sig, tar en klunk vatten.

– Identitetspolitiken rymmer flera relevanta konfliktlinjer. Förstås visavi SD som vill sortera människor efter varifrån man kommer. Men också vänsterut, med rasifieringsdebatten och olika krav på kvotering. Den som kan ge sig in i detta och utveckla konkreta politiska svar har mycket att hämta. Och så den närliggande utanförskapsfrågan.

Löksoppan dukas undan och in kommer huvudrätten. Något slags kött och potatiskroketter. Det är mycket mat. Servitören fyller på glasen.

Har partierna rätt företrädare eller behövs helt nya politiska representanter? Jag frågar Henrik Torehammar.

Han lägger ned besticken med en smäll. Han gillar ämnet.

– Jag tror att det värsta med de unga, det är att de älskar Ernst Kirchsteiger mest!

Lotta Gröning skrattar högt: Nej!

HT: Jo! Det är den hetaste. På riktigt. Det behöver ju inte vara de unga ansiktena som lockar de yngre generationerna. Jag tänkte på det här i samband med Astrid Lindgren-dokumentären som gick på tv nyss. Det kändes som väldigt mycket barndom, men också som ett annat Sverige. Samtidigt har vi berättelsen om det progressiva moderna Sverige. Kanske finns något att hitta tillbaka till där? En progressiv Astrid Lindgren-karaktär?

– Mandela och Gandhi, de finns ju inte längre. Men så kommer Malala och man tänker: men Gud, det finns sådana här moraliska företrädare! Kanske är det viktigt att vara en trovärdig person som handlar efter sina övertygelser.

Jag tänker på Centerpartiets Emil Källström, säger jag. Han hugger ved som han ger

till småbarn för att man behöver elda på ur-och-skur-förskolan. Otroligt centerpartistisk. Man kanske behöver fler sådana?

Gunnar Strömmer bryter in.

– Jag tror inte på de unga. Eller, det är klart att det finns många lovande unga. Men även väldigt tråkiga människor kan göra sig otroligt relevanta om de pratar om frågor som folk bryr sig om.

HT: Hans Rosling!

GS: Exakt! Det är för enkelt att tro att lösningen ligger i att hitta en viss typ av företrädare. Allt måste börja med politikens innehåll. Rätt politik kan bära nästan vilken företrädare som helst.

TM: Är det inte så att en förutsättning för höga poster i svensk politik är att man inte ska ha starka motståndare inom sitt parti? Så när man väljer partiledare gäller det att samla stöd i samma principiella mening som i vår negativa parlamentarism: Det viktiga är att inte ha för många emot sig. Det betyder ju slätstrukenhet, inga lik i garderoben. Jag tror att den politiska kulturen är under förändring. Det sammanhänger med generationsväxlingen och att den nya generationen är mer inriktad på att ta plats.

GS: Jag tror att det finns en stark efterfrågan på politiska ledare som verkligen står för någonting. Många rör sig just nu på en ganska högstämd nivå. De måste orka ta sina principer hela vägen.

HT: Men det kan man väl säga om Reinfeldt ändå? Att han stod för någonting, gjorde en uppoffring och det blev storyn om Nya Moderaterna. Man bet i sura äpplen och gjorde någonting?

Men vad är det nya man ska stå för, frågar jag?

Det blir tyst. Vi har fått in varsin enorm bit chokladkaka. Alla ser plötsligt väldigt mätta ut. Efter en stund tar Lotta Gröning ordet:

– Det finns massor med utmaningar där Sverige har hamnat på efterkälken. Näringsliv, utbildning. Vi har låg utbildningsnivå, men vi låtsas som att vi inte har det. Vi behöver en Sverigestrategi! Vi har ju tappat all utvecklingsförmåga. Vad lever vi på?

Tommy Möller funderar.

– Det handlar också om de traditionella skillnaderna i politiken. Även inom borgerligheten. Det är en enorm spännvidd bara i den väldigt grundläggande frågan om gemenskap kontra frihet. Många har en extremt liberal ståndpunkt. Individens oberoende och rätt till självförverkligande är ett överordnat mål. Det här finns framför allt inom Folkpartiet, men också inom Moderaterna och i viss mån Centerpartiet. Men så finns det också starka kommunitära strömningar. Där man betonar gemenskap, vikten av starka normer.

– Den här klyftan har man liksom sopat under mattan. Det är en spännande tanke att man skulle bejaka mer av olikheterna inom borgerligheten. Men det vore ett högt spel.

Viktor Barth-Kron skakar på huvudet. Han håller inte med:

– Vilket är det höga spelet? Vad är man så rädd för? Är det att så fort man visar minsta oenighet så kommer sossemonstret in, äter upp 50 procent – och så blir allt som förr? För mig är det helt obegripligt. Förutsättningarna finns inte för Socialdemokraterna att bli det de var. Det har Stefan Löfven insett och därför står han där med sina utsträckta händer. Och nu var Alliansen ändå beredda att släppa fram en socialdemokratisk enpartiregering på 30 procent? I och med decemberöverenskommelsen tvingar man i stället Löfven att bedriva mer vänsterpolitik än han själv vill.

Han får medhåll av Henrik Torehammar:

– Ja, vad är rädslan egentligen?

Viktor Barth-Kron extraknäcker som speaker på fotbollslaget Djurgårdens hemmamatcher. Han drar en parallell till fotbollen:

– Ett storlag anses vinna en del matcher just därför att de uppfattas som ett storlag. Över en säsong kan det där betyda skillnaden mellan första och tredje plats. Jag upplever att Alliansen ger Socialdemokraterna just den här fördelen. Behandlades Moderaterna så här när de hade 30 procent? Nej, absolut inte! Fanns det ens på kartan att vänstern skulle ge en moderat enpartiregering makt? Nej!

Gunnar Strömmer vill in i diskussionen:

– Men! Men, säger jag.

VBK: Jag ville bara slänga in en brandfackla!

GS: Det gör du rätt i. Det ligger mycket i det du säger. Men borgerlig splittring har varit Socialdemokraternas paradgren. Det hade inte blivit åtta år med Reinfeldt utan en allians. Och den där erfarenheten sitter på goda grunder djupt i Alliansen. Så alla drivkrafter för att hålla ihop har jag stor respekt för. Det handlar om historisk erfarenhet. Sen är ändå frågan hur man gör när man blickar fram emot 2022.

VBK: Men jag menar att historien delvis är överspelad. Socialdemokraterna är inte ett 45-procentsparti längre.

Sakine Madon har suttit och lyssnat. Nu funderar hon högt.

– Kanske är det den svenska vänstern som får borgerligheten att skärpa till sig? Ser man diskussionen kring decemberöverenskommelsen och budgetdebatten så finns det inget som kan mobilisera som när Socialdemokraterna kräver av Alliansen att inte rösta på sin egen budget, inte stå för sin egen politik. Då blir till och med jag asförbannad. Och jag är en ganska splittrad väljare. Då kan jag bara tänka mig hur borgerliga kärnväljare tänker.

VBK: Om jag får förklara vad jag menade. Tänk en S-regering med Miljöpartiet. Med ett formaliserat budgetsamarbete där borgerligheten kan kräva i princip vad som helst? Och Vänsterpartiet står och gormar på andra sidan. Vem tror att Socialdemokraterna skulle gå starkare ur den mandatperioden? Uppenbarligen de borgerliga. Jag förstår inte. 

Jag skjuter bort chokladkakan. Jag är lite trött på decemberöverenskommelsen. Nytt ämne.

– Jag minns när jag började jobba med dig, Gunnar, på MUF, säger jag. Jag och Erik Zsiga. Och du sa till oss: ”Fan, jag gillar er! Ni är så sunkiga!”. Vi var inte stereotypen av muffare. Och jag har på ett sätt aldrig identifierat mig som moderat. Jag har alltid haft sådana åsikter – men kulturellt har jag nog haft mer gemensamt med miljöpartister och vänsterpartister. Så jag kan ibland känna att jag troligtvis har mer gemensamt med miljöpartister än vissa kristdemokrater.

SM: Åh, vilken intressant vinkel! Jag tycker snarare att miljöpartisterna är väldigt medelklassiga. Jag är uppvuxen i ett socialisthem. Mina föräldrar flydde till Olof Palmes paradis och jag har verkligen en vänsteruppfostran. Så jag har svårt att känna igen mig i Miljöpartiet. Källsortera? Det gjorde vi inte så bra i Gottsunda, kan jag säga.

Lotta Gröning skrattar. Viktor Barth-Kron tar ordet:

– Det där är ett strategiskt vägval som man förr eller senare måste göra. Antingen drar man hela projektet ”uppåt vänster” på matrisen; försöker fånga in Miljöpartiet och de som är som dem. Tendensen tyder nog inte på att det skulle vara någon särskilt klok strategi, om maximering är målet. Socialliberalismen är väldigt överrepresenterad i tyckarklassen, men väldigt underrepresenterad i de breda massorna. Riktig vänsterpolitik och liberalkonservatism – där finns de stora polerna. Att tro att det slags allmän gladliberalism som finns hos MUF, CUF, LUF och Miljöpartiet ska ligga till grund för en bred allians som ska vinna 50 procent – det kommer aldrig hända.

– Moa, det låter som att du efterlyser en hipsterborgerlighet? säger Henrik Torehammar.

– Pophögern! ropar Sakine Madon.

– FDP, för att prata tyska, inflikar Viktor Barth-Kron.

Jag skrattar. Känner mig träffad, tar en klunk vin.

HT: Kanske har pophögerns liberalism tagit över för mycket av Alliansen, samtidigt som man precis tagit av sig pärlhalsbanden. Så du har värderingar som pärlhalsbanden inte tycker om – och som folket inte bryr sig om! Egentligen vore det väl bättre att bara låta Birgitta ta över Folkpartiet?

Men ska borgerligheten vara töntig eller trendig, undrar jag?

– Töntig!, ropar Gunnar Strömmer.

– Jag ska berätta om ett skäl till varför jag känt mig hemma i Moderaterna och inte i Folkpartiet. Jag har alltid gillat de här Moderaterna på Sverigemötet, det som förr hette Kommunala Rikskonferensen. När Flamingokvintetten drar det första ackordet på gitarrerna, då kommer liksom 3 000 moderater ut på dansgolvet! Det är mer Folkets hus än Riddarhuset. Och det är där man måste orka vara för att bygga en folkrörelse. Sen ser utmaningen delvis annorlunda ut i en storstad som Stockholm. Där finns en tydlig modernitet och en gränsyta mot framför allt Miljöpartiet.

Sakine Madon skrattar.

– Dansbandshögern i stället för pophögern.

– Jag vet inte riktigt hur du menar med trendig? säger Tommy Möller.

– Är det inte så enkelt som att vänstern bärs upp av en -fundamental samhällskritik? Det vilar en sorts romantiskt skimmer över denna typ av radikalism. Jag vet inte om det finns en mer vital debatt på vänstersidan dock.

– Jag vet inte heller det, instämmer Lotta Gröning.

TM: Vi har ju ett ganska borgerligt samhälle i dag, jämfört med för några år sen. Nu handlar det nog mycket om att slå vakt om de reformer som Reinfeldtepoken genomförde. Det är ju på ett sätt ett lite trist och oglamoröst uppdrag.

– Samtidigt har vi ett samhälle som är ganska bra för de flesta, även om det är alltför många som är utanför. Klyftorna är stora och stötande. Men Sverige är ändå lite grann den borgerliga visionen om det goda samhället. Är det inte så? Den stora medelklassen, som bär upp samhället, har det ganska bra.

Det hälls upp kaffe. Och mer vin.

GS: Man måste komma ihåg att borgerligheten har haft en oerhört högkvalitativ idéproduktion och idéopinionsbildning över decennier. Det har naturligtvis haft enorm påverkan. Och i samklang med samtiden.

Lotta Gröning vill tillbaka till grundfrågan:

– Är det inte så, ändå, att det har varit för mycket fokus på maktstrider nu? Och för lite fokus på framtidsfrågor. Sverige har problem på väldigt många områden. Man behöver formulera en strategi. Det var ju det som borgerligheten tog sig fram på, när man tog över mycket av -arbetarrörelsens retorik. Jag menar, Socialdemokraterna och arbetarrörelsen – de formulerar ju inte heller något nytt. Partierna måste utforma en politik som håller. I stället för att sitta och slåss!

Sakine Madon nickar och hakar på:

– Jo, och sen tror jag också att väljare uppskattar politiker som inte utstrålar osäkerhet. Det märks särskilt tydligt i frågor som handlar om integration och invandring, eller nu yttrandefrihet. Folk vill känna en trygghet i att politiker bottnar. ”Okej, vad är ditt alternativ? Är du genuint intresserad av de här frågorna?”

HT: Det kanske vore lättare för något slags nykonservativt Moderaterna att möta Socialdemokraterna i vissa av de här frågorna? Kring de kommunitära idéerna. För det är ju sådant som Per Svensson-liberalerna aldrig skulle acceptera.

SM: Jag tror att det finns ett sug bland liberaler. Man glömmer ibland att Birgitta Ohlsson faktiskt samlar fler personkryss än Jan Björklund.

GS: Hon står för någonting.

LG: Ja, hon är den nya tidens politiker. Som Anders Borg var. Hon står för något helt nytt.

SM: Ja! Och hon kan göra det utan att hela tiden ifrågasättas.

Jag har funderat på en annan sak, säger jag. Tänk om vi kommer att ha fyra kvinnor som partiledare för de borgerliga i valet 2018. Skulle det göra att borgerligheten ses som mer progressiv?

Sakine Madon ler.

– Det här är så roligt! Själv är jag ju kvoteringsmotståndare. Och alla dessa vänstermänniskor som är så mycket för kvotering … Vilket dilemma för dem!

VBK: Man drar lite grann ett vapen ur händerna på motståndaren. Det blir svårare dramaturgiskt för Sjöstedt och Löfven att anklaga Alliansen för att vara antifeministisk samtidigt som de står mot fyra kvinnor. Men man ska nog inte överskatta det heller.

– Vem är KD-kvinnan vi pratar om? frågar Henrik Torehammar plötsligt.

GS: Ebba Busch!

SM: Nej, jag tänker på Acko Ankarberg?

– Har vi avsatt Göran Hägglund? frågar Viktor Barth-Kron.

HT: Ja, med Acko Ankarberg.

Och Jan Björklund, frågar jag?

VBK: Det har ju Folkpartiet själva gjort för länge sen.

Alla skrattar.

Det har varit en rolig kväll. Nej, nu stänger jag av mikrofonen, säger jag. Middagen har redan dragit en halvtimme över tiden och Lotta Gröning behöver skynda till tåget. Några av oss sitter kvar en stund. Det här borde vi göra om, säger någon.

Vi börjar bryta upp. Det är sent. Gunnar Strömmer envisas med intrycken från Nordmaling. Han tar på sig kavajen. Fortsätter resonera.

– Är det inte så, säger han, att det finns ett antal samhällsutmaningar som människor där ute lever med i vardagen? De samhällsutmaningarna är ju öppna att ta itu med för alla och envar! Den bästa tiden ligger framför den som förmår att starta om och tänka nytt.

1. Carl Andersson says: 24 maj, 2015 kl. 08:55 Den nya medelklassen har väl inte mycket med den klassiska borgerligheten att göra. Det är en värde- och kulturrelativistisk medelklass som inte gör någon åtskillnad mellan högt och lågt vilket har fått ödesdigra konsekvenser för Sverige. På 80-talet såg jag inom MUF en ganska sjaskig mentalitet breda ut sig som trängde bort mycket seriös diskussion. Generation Ego möter hippiekollektiv. Svara

2. Bertil Jagebro says: 15 mars, 2015 kl. 16:36 För att effektuera en borglig majoritet krävs väl koncentreration på socialkonservativa frågor. Social = bästa välfärd för så många som möjligt. Konservativ = försiktiga förändringar efter moget övervägande. ( t.ex. Hade väl godkännandet av Palestina skett efter genomgång i utrikesnämnden ?) Dessa grunder sammanfattar väl M , KD o SD. En gruppering som snart kan nå majoritet!!!! Svara

3. radio bubb.la – 14/3 | radio bubb.la says: 14 mars, 2015 kl. 14:21 […] Magasinet Neo: Moa Berglöf, tidigare talskrivare åt Reinfeldt i samtal med tyckare och tänkare om… […] Svara

4. Knugen says: 13 mars, 2015 kl. 21:50 Reinfeldts talskrivare miljöpartist? Det förklarar en del. Svara