Intervju: Soran Ismail
”Socialliberal, tror jag”
Han brinner för feminism, tolerans och att få kalla sig hundra procent svensk. Men Soran Ismail är också en självtitulerad socialliberal som gillar ekonomisk tillväxt, är kritisk till sexköpslagen och tycker att Sverige kan lära mycket av USA.
av Mattias Svensson
– Fel regering kan vara tråkigt, men det deprimerande är rasismens framgång i mitt land, säger Soran Ismail om hur han ser på höstens val.
Foto: Carla Orrego Veliz
Jag hade väntat mig en tuffing. Komikern Soran Ismail har av någon anledning gjort det intrycket på mig. Vi har träffats en gång tidigare, på lokal en sen kväll för två år sedan där Soran firade sin 25-årsfest. Andra av hans utekvällar har blivit mer väldokumenterade, inte minst hans skärmytsling med ledande Sverigedemokrater på Kungsgatan i Stockholm en höstkväll 2010. Den hade börjat med att de ifrågasatt om Soran var svensk. 
Hundra procent är Soran Ismails svar på det. Han gav det då, på Kungsgatan. Han ger det i föreläsningen Absolut svensk som man kan boka via hans agentur. Och han ger det igen i en kolumn i Svenska Dagbladet någon dag före årets nationaldag. ”För vissa kanske medborgarskapet, alltså nationaliteten, inte betyder ett dugg. För andra – som för mig – betyder det allt.”
Lägg till denna bestämda uppfattning en karriär som gått spikrakt uppåt för komikern som 2008 blev den yngste deltagaren i TV 4:s humorprogram Parlamentet. När vi träffas några dagar efter krönikan för en lunchintervju vilar Soran Ismail ut efter en framgångsrik turné med showen En skam för Sverige ihop med Magnus Betnér som kommer att fortsätta hela hösten. Han har vinter- och sommarpratat i Sveriges Radio och är kolumnist i en ansedd morgontidning. Dessutom har han ett av Sveriges mest följda twitterkonton.
Jag får inte riktigt ihop det med den vänligt ödmjuke man som sitter mitt emot mig över lunchbordet på Operabaren och som svar på vilka politiska värderingar han har svarar: socialliberal. Han säger det på ett omisskänneligt socialliberalt vis:
– Jag skulle beskriva mig som socialliberal, tror jag.
Det där får du gärna utveckla.
– Jag tycker att folk ska vara relativt fria att göra som de vill, men jag har samtidigt stort förtroende för staten. Jag tror exempelvis skolan skulle bli bättre om staten drev den i stället för företag. Människor är i grunden giriga, folk sätter sig själva främst. Det behövs social kontroll.
Man kan invända mycket mot sådana ställningstaganden i sak, men när man diskuterar samhällsfrågor med Soran Ismail får man nästan alltid svar i form av: å ena sidan, å andra sidan. Folk borde få vara fria att bestämma själva, fast staten behöver sätta gränser.
Ska man kunna köpa vin på Ica?
– Jo, kanske, om det är samma kontroll. Jag tycker inte det är något fel på åldersgränserna. Samtidigt är jag över 18 och rätt nöjd med Systembolaget. Det känns sekundärt.
Det är något annat med just socialliberalismen. När en frihet slutar vara viktig för socialliberalen i fråga brukar också engagemanget svalna.
Fast det stämmer inte helt in på Soran Ismail, som ofta tar tillfället i akt att tala om att han är feminist.
Vad betyder feminism för dig?
– Det betyder jämställdhet mellan könen. Och att vilja göra något åt ett system som premierar män framför kvinnor över lag. Det är inte så att olika random människor bara blir olika behandlade.
Är inte feminismen en attityd en kille på toppen kan lägga sig till med? Jag menar, det ger stilpoäng att prata om jämställdhet och samtidigt vet du att du inte är killen som ryker när man ska börja göra det jämnare.
– Absolut. Men jag har alltid talat om de här sakerna, från det att jag var klassrepresentant i skolan. För mig handlar feminism om ideologi.
Men visst handlar feminism mycket om att förbjuda saker; porr, vuxna människor som köper/säljer sex och …
– Jag tycker inte att det är en rättvis beskrivning. Vissa inom Feministiskt initiativ vill förbjuda porr och det är jag helt emot. Jag skulle också uppskatta om feminismen ändrade syn på sexsäljare och bjöd in dem till samtal. Som feminismen ser ut i många andra länder. Där man inte pratar om dem utan med dem, i stället för att någras moral och värderingar styr över andra människor.
Det där med samtal är viktigt. ”Snälla, kalla mig inte debattör”, inskärper Soran under fotograferingen. När vi träffas igen i Almedalen någon vecka senare tar han spontant upp samma sak. Aftonbladet-tv vill tussa ihop Soran med tidningens egen debattredaktör Ehsan Fadakar om frågan ”Hur ska man bemöta rasism?” och har satt rubriken ”Debatt”. Soran ser ledsen ut och visar i mobilen att han mejlat redaktionen. Tidningen ändrar sig och tar bort ordet från webben.
– Jag debatterar inte, utan diskuterar. Jag företräder inga intressen och vill inte vinna.
Soran Ismail blir aldrig irriterad, som det verkar. Inte ens över kritiska frågor. Eller svåra. Däremot kan man tro det när han bara sitter tyst. Länge. Sedan svarar han. Länge. Gärna ur flera olika vinklar och kring många ämnen. Jag frågar hur man bäst bekämpar etniska fördomar och får efter en bra stunds tystnad en lång fundering. Han säger att historieundervisningen i skolan bör omfatta även det Sverige som hade ett Rasbiologiskt institut, talar om vilka som kan känna igen sig i bilderna på människor i en resebyråkatalog eller i reklamen, och refererar till bråket om att klippa bort en svart docka i Kalle Ankas jul.
– I USA var det ingen dramatik. Folk där har lärt sig vad Pickaninny är, varför och på vilket sätt det är rasistiskt. Här är det ingen som vet vad det är, för ingen har lärt ut det. I grunden resonerar folk såhär: ”Jag förstår inte varför det är rasism, alltså kan det inte vara rasism.” Det är otroligt arrogant.
Soran Ismail har fler, och mer allvarliga exempel på den svenska vardagsrasismen.
– Det kom fram att ägaren för ett amerikanskt basketlag i ett telefonsamtal sagt att han inte vill ha svarta på matcherna. Han ägde laget, han är miljardär, men NBA säger åt honom ”du får inte äga laget längre, vi tar det ifrån dig, fuck you, dra åt helvete, du är inte välkommen”. Man visar alla som drabbas av rasismen att man står på deras sida, det är inget daltande.
– Hur förväntar sig folk att man ska reagera när två svenska poliser sitter i en polisbil och kallar svarta för apor, säger att de ska slå dem när de får tag på dem. Ingen annan polis säger något, ingen rapporterar något. Det är först när en inspelning presenteras i rätten som någon reagerar: ”Hallå det här är väl inte okej”. Inte ens då händer det särskilt mycket. Någon får en varning.
– Jag säger inte att det är onda människor som ska avskedas, de var under press, visst. Men man kan åtminstone göra något symboliskt. Visa att det inte är okej. Är det konstigt att polisen i dag saknar förtroende i vissa grupper?
[Poliserna som använde uttryck som ”apajävlar” och ”blattajävlar” i polisbussen vid en utryckning under kravaller i stadsdelen Rosengård i Malmö 2008 fick fem dagars löneavdrag. Kollegan som hört kommentarerna utan att agera fick en varning. Även polischefen i Malmö Ulf Sempert fick en varning av Statens ansvarsnämnd för att han inte agerat.]
Ibland kan vi skratta åt fördomar, men ibland skrattar vi med dem och det kan vara tacksam humor. Faller du inte för den frestelsen?
– Jag försöker att aldrig göra det. För det är inte särskilt svårt att bekräfta saker som redan finns i folks huvuden. Utmaningen är att få folk att ta ner garden så pass mycket att de kan skratta åt en tanke eller åsikt de har, åt hur dum den egentligen är.
– En tydlig skillnad för mig är South Park och Family Guy. Båda kan vara jätteroliga, men Family Guy förstärker antisemitiska, homofoba och rasistiska stereotyper, South Park bryter dem. I Family Guy kan en högstatusperson som Mr Pewterschmidt helt apropå säga att en jude heter Moneygrabber i efternamn. Och man kan tycka att det är ett kul antisemitiskt skämt, men det är ett antisemitiskt skämt. I South Park är vidrigheterna ofta mycket värre, men den som sprider dem är den man tycker är idiot.
Hur menar du?
– När Cartman [i South Park] sjunger ”there is too many minorities in my waterpark” till exempel, så är det nästan identiskt med det blogginlägg som Björn Söder skrev 2000 när han var på Malmöfestivalen. Då associerar man direkt: ”shit, det här är Cartman” och då skrattar man åt det. 
Soran alluderar till när Sverigedemokraternas nuvarande partisekreterare Björn Söder skrev en betraktelse på sin blogg om sin förtvivlan över att på Malmöfestivalen vandra fram bland alla stånd som bara hade utländsk mat. Hur han hellre skulle förbli hungrig än äta något osvenskt. ”Plötsligt. Jag såg ett litet ljus i den för övrigt mörka omgivningen. Sillamackor, stod det på skylten. Jag gick med brådskande steg fram. Förbi alla vitlöksluktande matstånden. Jag kände en glädje. En glädje av att det än så länge fanns någon svensk mat att få tag i.” Snart finner sig dock Söder omgiven av främmande språk och musik igen, vilket sätter fart på metaforer, magkänslor och nödrim: ”Ingenstans fanns ett ljust moln att skymta. Överallt hängde det mörka moln. Min mage höll på att vända sig ut och in och tårarna började att leta sig ned för min kind.” Blogginlägget har Söder raderat, men hans motståndare sprider det glatt. Och det blir förstås ännu roligare om man tänker på Cartman.
Humorn använder Soran Ismail gärna mot Sverigedemokraterna och deras invandringskritik. Men han har också uppmärksammats för att föra samtal med ledande Sverigedemokrater, och stundtals försvara dem mot i hans tycke felaktiga anklagelser.
– Det är en balansgång för min del. Själva partiet är rasistiskt, och det finns alltid en risk att man legitimerar deras politiska förslag. Övriga partier verkar helt besatta av frågan ”vad tycker SD”, de är jätteskraja för dem och deras väljare trots att SD:s förslag, om de ens har några, är helt oseriösa.
– Samtidigt tror jag att extremism skapas av isolering, oavsett om det är religiös extremism eller politisk extremism. Av att det inte finns någon som helst väg in i vårt öppna samhälle. Alltså försöker jag samtala på ett sätt som ger människor en möjlighet att komma över. Inte dundra på om att ”ni är idioter” för då kommer stoltheten i vägen, utan ge dem en väg att säga ”så här tyckte jag förut, men det tror jag leder till fel saker”.
Skulle du kunna ställa dig och tuta med vuvuzela vid Sverigedemokraternas torgmöte?
– Om jag trodde att det blev bättre, ja. Men det tror jag inte. Så det skulle jag inte göra. När någon kastar ett ägg eller stör ett möte får SD publicitetsutrymme värt miljoner.
– Jag skulle ställa mig vid ett torgmöte och vända ryggen till. Så kan man visa alla som skulle drabbas av deras politik att vi är solidariska med dem, vi tar avstånd från åsikterna och vi är många fler. Samtidigt som Sverigedemokraten får stå och prata för sina 47 personer.
Soran Ismail blir aldrig irriterad, som det verkar. Inte ens över kritiska frågor. Eller svåra. Däremot kan man tro det när han bara sitter tyst. Länge. Sedan svarar han. Länge.
Foto: Carla Orrego Veliz
Ditt sommarprogram förra året inleddes med en inspelning från när du var liten och sjöng för full hals om solidaritet med Kurdistan. Varför är det viktigt för folk att ha ett land?
– I teorin behöver man kanske inte det, men i praktiken ökar risken att man får sina mänskliga rättigheter inskränkta, att andra tar för sig av ens bröd och mark utan hänsyn. En stat är i alla fall en plattform att stå på för att protestera mot orättvisorna som sker, och har man inte det har man ingen röst.
Det var den liberala tanken bakom nationsbildningar i Europa, om det ungefär följer folkslag och språkområden, så kommer man att undvika förtryck.
– Jag tror också att folk behöver ha en tillhörighet. Bara världsmedborgare räcker inte, det är för abstrakt, och det gäller även regioner. Alltså jag upplever mig som hundra procent svensk. Men skandinav? Nä det känner jag ingen relation till.
– Men det går också att argumentera åt andra hållet. Att nationer skapar ett vi och dom, barriärer mellan människor som kanske inte behöver finnas där.
Hur kommer man åt det?
– Jag tycker vi kan lära mycket av USA när det gäller medborgarskapet, att göra det inkluderande. När man har fått sitt medborgarskap så ses man som amerikan. Inte bara formellt utan av folk. I deras huvuden är det helt naturligt att en amerikan kan se ut hur som helst, till och med ens engelska kan vara dålig, man är ändå en av dem.
– Min pappa har berättat att även i Kurdistan känner han sig uttittad. När man väl har flytt så rycks ens rötter ur. Där är vi europeiska kurder och här är vi kurdiska svenskar. Men när jag var utbytesstudent i USA slapp jag hela den känslan. Och det är en lyx för den som har varit utsatt för alternativet.
Det låter som om USA är lite av ett idealland för dig
– Jag trivs väldigt bra i landet. Sen är politiken en annan sak. Världsmakter gör osköna grejer. De begår brott, de gör överträdelser mot mänskliga rättigheter och kommer undan med det. Och jag skulle aldrig vilja bo där för det är för mycket social otrygghet och segregation. Jag skulle sakna semester, socialförsäkringar, föräldraledighet.
Soran Ismail tycker att vi har mycket att lära av hur USA ser på medborgarskap, och rasism.
– Man visar alla som drabbas av rasismen att man står på deras sida, det är inget daltande.
Foto: Carla Orrego Veliz
Genom humor så har man stor frihet att ta ut svängarna för vad man ska säga, innebär det att standup har mycket att säga om samhället?
– Ja, det tror jag. Många komiker fungerar som samhällskritiker, och är en ganska stark röst, om man kollar på exempelvis amerikanska The Daily Show.
Hur mycket betyder tv-programmet Parlamentet i TV4 för möjligheten att försörja sig på standup i Sverige?
– Det betydde nog jättemycket för mig. Det är en väldigt bra språngbräda.
Hur mycket behöver man följa med i verklig politik för ett sådant program?
– Ingenting alls. Det är bra om man gör det men det behövs inte. Formatet medger inte så mycket mer än en punchline, det blir många skämt om att kungen inte kan läsa.
– Sedan måste även publiken vara med. Om du drar ett skämt som handlar om senaste jobbskatteavdraget lär publiken inte skratta för de fattar inte referensen.
Vilka tänker du rösta på i valet i höst?
– Det vet inte ens min egen far. Och jag har inte bestämt mig heller, men vilka det står emellan skulle jag aldrig berätta för någon. Jag vet inte heller vad andra människor röstar på. Det som är intressant för mig är folks värderingar.
Ser du fram emot valet?
– Nej, inte alls. Jag tycker att det är deprimerande eftersom stödet för rasismen växer.
Det är det valresultatet som framförallt spelar roll? Vilken regering vi får …
– Det är sekundärt. Det är inte oviktigt, men det är sekundärt. Fel regering kan vara tråkigt, men det deprimerande är rasismens framgång i mitt land.
Hur viktig är invandrings- och integrationsfrågan för hur du röstar?
– I grunden handlar det om jobben och skolan, för det styr integrationen. När folk får det sämre så blir det mera rasism i samhället, det är en garanti. Det är inte garanti att när folk får det bättre blir det mindre rasism, men det är en garanti att när folk får det sämre så blir det mer.
Så du tror inte på minskad ekonomisk tillväxt? frågar jag, med kulturvänsterns och Miljöpartiets ifrågasättande av allt från köksrenoveringar till västvärldens välstånd i bakhuvudet. Soran tittar förvånat upp och förklarar att frågan känns som att behöva säga att man är emot misshandel, typ. Sedan säger han glatt pedagogiskt:
– Jag är emot minskad tillväxt, för bättre ekonomi. Det tror jag är viktigt för att vi alla ska må bra och så många som möjligt finna en plats i samhället. Flera jobb, mer resurser, mera skattepengar och bättre skolor och bättre vägar och bättre sjukvård. Kanske till ett fotbolls-VM, nej EM i alla fall!
Fotbollen ja. Inför intervjun frågade jag runt i bekantskapskretsen vad folk ville veta om Soran Ismail. En kvinna ville veta om han någonsin blir arg. Frågan förvånade mig, som haft ett par animerade meningsutbyten på twitter om engelsk fotboll med den inbitne Liverpoolsupportern. Men det visar sig vara här han får utlopp för sin aggressioner.
– Jag tycker att det är väldigt befriande att få ut det där, kanske för att jag inte tillåter mig att få ut det på andra plan. Så när jag kollar på fotboll är det skönt att få ut känslorna. Det är ändå ganska harmlöst att skrika på en tv-apparat.
Det blev en debatt i våras i samband med att en supporter omkommit i samband med bråk innan en fotbollsmatch, och nu vill en del förbjuda argsinta hatiska ramsor på läktarna. Är det rätt väg?
– Nej. De flesta kan också se skillnad, göra skillnad på ord och handling. Om AIK-fans går runt och skriker ”Hata Hata Hata Göteborg” betyder inte det att nästa steg är att man slår någon från Göteborg. Man kan vara kompisar efter matchen.
Vad är okej för dig att skrika på en fotbollsmatch och vad är inte okej?
– Det är väldigt mycket som inte är okej att skrika; rasistiska, sexistiska, homofoba kommentarer. Nu vill jag inte sitta här på en restaurang och gå in på allt som är okej, men mycket är okej.
Vilka håller du på i Sverige?
– Inget lag alls. Men jag går en del och jag tycker att kritiken mot supporterkulturen är som att skylla på religion för att det finns extremism. Kolla på föreningslivet i Sverige, kolla på gemenskapen många känner, som de inte får någon annanstans. Supporterkulturen tycker jag är otroligt vacker, fotbollen är förbrödrande, även om det också händer tragiska incidenter.
Det där kan man se en hel del av. Man är på hockey och märker att det är minst tio här i klacken som är förståndshandikappade. Var hade de annars varit en fredagskväll?
– Jag håller med. Finns många sådana exempel, barn som kanske är mobbade i skolan får en ny gemenskap, får självförtroende och kan utvecklas som individer.
– Jag har inget emot personerna men jag tycker inte att institutionen ska finnas, säger Soran Ismail om det svenska kungahuset.
Foto: Carla Orrego Veliz.
Jag reagerar också på att Soran inte ser paradoxen i ett Kurdistan för kurderna och ett Sverige för alla. Han känner sig 100% svensk, men inte som en skandinav? Det är även det motsägelsefullt och tyder på att Soran inte ser på svenskhet på samma sett som etniska svenskar.
Och ja, etniska svenskar finns, likaså som etniska kurder finns.
Jag vill fråga Soran om han, i ett tänkt Kurdistan, verkligen skulle se människor med säg svenskt ursprung som 100% kurder? Blir precis som Marre nedan oerhört störd av Sorans dubbelmoral vad gäller rättighet till en egen stat etc för kurder, då han samtidigt tycker att Sverige minsann är till för vem som helst som får lust att bosätta sig här.
Testfrågorna var ju få och rätt ytliga, ändå visar de på något som är intressant; hur lite kulturella rötter Soran faktiskt har i det ’svenska’. På vilket SÄTT ser han sig själv som 100% svensk? Självklart finns det etniska svenskar som aldrig äter sill eller ser på tre kronor, men de brukar istället göra/gilla ngt annat urtypiskt svenskt. Det handlar inte om en värdering, utan om vad man från barnsben har fått med sig i sitt kulturella dna.
Innan någon här rusar för att deklamera att det inte finns något svenskt, och att vi har fått så mycket influenser utifrån, vill jag säga: Visst har vi det, men det har gått långsamt, över tusentals år, och det har varit vi svenskar som har ’valt’ vad vi velat integrera eller inte av dessa utifrånkommande idéer. Att som det senaste decenniet konstant bli pådyvlad och påtvingad utländsk kultur o religionsuppfattning är förstås något helt annat.
Är du invandrare och tycker att du har något att bidra med till svenskarna – kräv inte, inspirera istället.
F ö tycker jag Soran verkar vara en schysst och sympatisk kille med en hel del klokskap.
Lite märkligt att han när det gäller Kurdistan vill ha en egen stat för att hindra ”att andra tar för sig av ens bröd och mark utan hänsyn”, samtidigt som han rasiststämplar svenskar som har liknande åsikter gällande Sverige.
Och att han inte fattar att drömlandet USA saknar våra omfattande trygghetssystem just därför att befolkningen egentligen inte har någon djupare samhörighet och tillit. Ett medborgarskap som bara kräver att man deltar i ett ytligt flaggviftande är kanske öppet och lätt att bli en del av, men är inte en bra grund för ett välfärdssamhälle av nordvästeuropeisk typ.
[…] Jag kan för övrigt rekomendera er att läsa hela intervjun med Soran, från vilken klippet ovan är taget. Intervjun finns här. […]
I Sverige kan man tydligen titulera sig liberal och samtidigt distansera sig från mer eller mindre alla klassiskt liberala värderingar. Vad hade de tänkare och ekonomer som lade grunden för liberalismen sagt om att Soran Ismael anser sig representera liberalism?
”Stort förtroende för staten”, hur kan man ha det i Sverige?
jesus! så mkt text. lägg upp intervjun i filmformat så man kan lägga sig o soffan med popcornz
Köp tidningen!
Jag vill minnas att polisens kommentar om ”apejävel” inte alls syftade på en svart våldsverkare, utan en etniskt svensk AFA-bråkmakare med medelklassbakgrund, som var tidigare känd i såna här sammanhang.
Och att filmklippet är *avsiktligt* redigerat för att måla upp bilden av en rasistisk poliskår.
*googlar*
Jodå:
Peppe Engberg: http://www.dagensps.se/artiklar/kronikor/peppe-engberg/2009/02/13/71180947/index.xml
Dan Korn, som Engberg refererar till:
http://web.archive.org/web/20110418160443/http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/11/apedjavel-inte-rasistiskt
Det oredigerade klippet visades visst i Sydnytt, men det har jag inte lyckats få tag i för att avgöra vad som är definitivt sant och falskt i den här historien.
Ja, det kan ha blivit en förväxling med när samma polisman säger:
”Jag håller med han gubben på Ica i Vellinge: Ni är komna till fel kommun blattajävlar.”
Vilket däremot är en rasistisk kommentar.
http://www.sydsvenskan.se/malmo/polis-bakom-apajavel-och-blattajavel-talar-ut/
Eh va?
Ja, ”blattajävlar” är ett klart rasistiskt omdöme, men det är inte det jag ifrågasätter, utan att Soran påstår att ”polisen kallar svarta för apor”. Det är inte vad polisen gör i videon, och Soran är nog inte ensam om att tro att det är det han sett.
Nu kan man förstås tycka att det är illa nog att en polis instämmer i ett rasistiskt uttalande, men rätt skall vara rätt.
Absolut. Tack för påpekandet. Jag kollade upp efterspelet för att kunna återge händelsen korrekt, men missade ändå detta.