Krönika:

Socialdemokratins svek

Det saknas spärr mot vänstern.

av Hans Bergström

Socialdemokraterna gjorde en stor insats för Sverige genom att aktivt och systematiskt bekämpa kommunisterna, oavsett deras parlamentariska beroende av dem.

Så är det inte längre. Beror det på att dagens parti för kommunisterna, Vänsterpartiet, har övergett sin tidigare samhällsanalys? Alls icke. Visserligen är ”feminism” och ”ekologi” tillagt. Men den som läser partiprogrammet, reviderat så sent som 2012, finner en rent marxistisk analys av ”kapitalismen”, ”imperialismen” och ”klasskampen”. Marxismen anges uttryckligen som ”viktigt politiskt verktyg”. USA-hatet är starkt. Enskilt ägande av produktionsmedlen ska avskaffas, och därmed ”kapitalismen”. Klassiskt kommunistiska formuleringar och tänkesätt är legio.

Partiledaren Jonas Sjöstedt var aktiv och stolt medlem i Kommunistisk ungdom ännu två år efter Berlinmurens fall. Efter en period av viss genuin nyprövning under Gudrun Schyman har Vänsterpartiet återgått till kommunism som grund för sin samhällsanalys, även om man av taktiska skäl döljer beteckningen.

I avsaknad av ett trovärdigt alternativ till marknadsekonomin söker Vänstern olika måltavlor för sin samhällskritik. Det senaste är investeringsskydden med tvistelösning i internationella handelsavtal. Sjöstedt och andra påstår att de hotar demokratin. Argumentet riktar sig i realiteten mot rättsstaten. I en rättsstat kan inte ens staten bete sig hur som helst gentemot enskilda. Den svenska regeringsformen, 2 kap. 15 §, stadgar skydd för expropriation av enskild egendom utan full ersättning. Om riksdagen tar beslut som strider mot Regeringsformen, eller Europakonventionen eller avtal som ingåtts med andra stater, då kan frågan prövas i domstol eller via skiljedomsförfarande.

Detta är ett uttryck för att staten inte är totalitär, att enskilda – vari ingår även företag – har grundläggande rättigheter även i förhållande till staten. Demokrati är mer än ohämmat majoritetsvälde.

Tystnad gentemot Vänsterns samhällsanalys har bidragit till att den har trängt djupt in i socialdemokratins aktivistled. Daniel Suhonen är nu denna partivänsters chefsideolog. I sin 540 sidor digra bok om Juholt-perioden har Suhonen inte ett enda positivt ord att säga om behovet av enskild företagsamhet. Däremot är boken fylld av ”antikapitalism” och ”klasskamp”. De som står för en annan linje inom partiet stämplas som ”höger” och, som skällsord, ”näringslivsvänner”.

Suhonen klargör att frågan om ”vinster i välfärden” inte handlar om specifika problem utan ”i grunden om kapitalismen och marknaden”. Halvt på skämt återger Suhonen en episod där Juholt kallar honom ”den förste socialdemokratiske talibanen”. Men Suhonen har nu erövrat ställningen som något av LO-förbundens och Partikongressens riktningsgivare, i nära förbund med LO:s vice ordförande Tobias Baudin.

Ingen inom partiet vågar argumentera emot. Ingen tar öppet striden mot denna infiltration av den pragmatiska arbetarrörelsen från en krets som i sin syn på ekonomi och samhälle i grunden är kommunister. Det går inte att upptäcka någon skillnad av betydelse mellan den socialism som Suhonen och Baudin företräder och den som Jonas Sjöstedt står för.

Stefan Löfven kan inte hur länge som helst vara tyst om Vänsterns erövring av hur socialdemokrater tänker, utan att bli sin egen tystnads fånge.