Skräck och fruktan i Almedalen

De rödgrönarosa dansade en sommar för vad som redan är mycket länge sedan. Ut for feministerna och in klev de vita männen. För Stefan Löfven, Åsa Romson och de övriga i ”samarbetsregeringen” har sommaren sedan länge övergått i höst.

av Fredrik Johansson

Ett år är lång tid. I politiken kan det vara en oändlighet.

Jag slogs av det när jag var i Almedalen i år. Ett år tidigare hade Miljöpartiet blivit Sveriges näst största parti i Europaparlamentsvalet och svenska folket hade skickat en representant för Feministiskt Initiativ till Bryssel.  Åsa Romson lade i sitt partiledartal ut texten om vita medelålders mäns bottenlösa uselhet. De åkte både flyg och bil. Och ställde till allsköns annat elände.

Mindre än tre månader före ett riksdagsval var det som att befinna sig i en lätt bisarr dröm. Svensk politisk diskurs verkade göra ett ambitiöst försök att lämna sinnevärlden.

Ett år senare är stämningen en annan. I stället för Åsa Romson håller en något tilltufsad Gustav Fridolin en till och med för honom osedvanligt lillgammal föreläsning. Feministiskt initiativ har återgått till att vara ett udda inslag i gatubilden.

Andra frågor dominerar. Flyktingströmmarna från Mellanöstern och Afrika. Integrationen. Hotet från Islamiska Staten och dess ofattbara barbari. Tiggeriet.

Men även försvars- och säkerhetspolitiken tar sig ut på huvudscenen när försvars-ministern och överbefälhavaren talar inför fullsatta åskådarläktare. Vitare och mer medel-ålders män är svårt att hitta. Det ryska kriget i Ukraina och ockupationen av Krim blir på samma gång påtagligt och overkligt närvarande på Gotland. Allt förstärkt av att det under hösten bedrevs jakt efter främmande ubåtar på svenskt vatten.

Politiken har blivit – i brist på bättre ord – mer existentiell.

För till dessa frågor kan läggas andra. Storstädernas gängkrig som förs med allt grövre vapen. Terrordåden i Paris och Köpenhamn. Oron för en svensk Breivikterrorist. När smäller det här? Är utvecklingen verkligen under kontroll?

Därför härskade också ett helt annat allvar under årets Almedalsvecka.

Man kan hävda att inget i sak har förändrats. Alla dessa frågor var aktuella redan för ett år sedan. Eller för fem år sedan. På en del områden har varningssignalerna funnits där i tio år eller längre.

Men sentimentet i nationen har blivit mer nedstämt. Sett mot bakgrund av den tämligen ljusa bild som rådde tidigare och den mycket positiva bild som rådde före finanskrisen är förändringen påtaglig. Den tränger också in i den allmänna debatten och över i den politiska agendan.

Det var också en påfallande uppspelt Jimmie Åkesson som bröstade sig i Almedalen och talade om att hans parti ska bli Sveriges största. Många tyckte att det var obehagligt. Framför allt då allt fler inte längre utesluter att han kan få rätt.

Det är i denna scenförändring som den rödgröna regeringen – eller som de beundransvärda optimisterna på dess pr-detalj vill att vi kallar den: ”Samarbetsregeringen”  – har framlevt sitt första år. Den har själv bidragit till scenförändringen, men har framför allt haft att hantera den.

Det senare ska man ändå ha viss respekt för. Det är inget tacksamt fögderi att vara statsminister i Sverige 2015. Inte minst då den agenda man klev in med i regeringskansliet handlade om helt andra saker.

Det socialdemokratiska budskapet i valrörelsen 2014 var högst traditionellt. Det handlade – förvisso högst diffust – om jobben och om att göra a-kassan mer generös.

Det var en beprövad s-retorik som ställdes mot Alliansregeringens tillkortakommanden på just dessa områden. 2015 års mer existentiella politiska agenda berördes knappt i valrörelsen 2014.

Det är med den kartan man nu står i en delvis ny verklighet. Och man är inte ensam. Även på Allianssidan försöker partierna hitta förhållningssätt och utveckla ny policy i ett förändrat och föränderligt landskap. Nya partiledare i Kristdemokraterna och framför allt Moderaterna försöker frigöra sig från tidigare ledningars bagage och skapa ett nytt handlingsutrymme gentemot en förändrad agenda.

Intrycket är att båda sidor tror sig ha ganska gott om tid för detta. Eller att man noggrant bevakar den andra sidans rörelser. Mycket tyder på att klockan tickar rätt snabbt.

Det är dock om själva regerandet som denna artikel främst ska handla. Om hur Stefan Löfven – givet förutsättningar och förmåga – har styrt Sverige under det knappa år han varit statsminister. Om Samarbetsregeringens vedermödor och hittills mycket magra belöningar.

Det har kanske inte varit ett verkligt annus horribilis för regeringen. Men det är nog ingen vild gissning att en del statsråd tyckte att det var rätt skönt att gå på semester. Regerandets börda är nästan alltid tung. För denna regering har den nog varit tyngre än för de flesta.

När Stefan Löfven tillträdde som statsminister för snart ett år sedan var han den minst erfarne personen på den posten någonsin. Sett till efterkrigstiden står han vid sidan av politiker som när de blev statsministrar hade suttit minst dryga decenniet i riksdagen, själva varit statsråd eller hade annan operativ erfarenhet av regerings-arbete. Löfven hade inget av detta.

Det ska dock sägas att statsministerämbetet är sådant till sin natur att det rimligen är svårt att förbereda sig för det. Det yttersta ansvaret saknar motsvarighet. Tage Erlanders dagböcker vittnar om tidvis ensamhet inför beslut och ansvar. Och titeln på Göran Perssons samtalsbok med Erik Fichtelius, Aldrig ensam, alltid ensam, är också en illustration av detta. Att bli statsminister är inget man lär sig på C-kursen i statskunskap eller ens i SSU.

Under efterkrigstiden är det väl egentligen bara Olof Palme som haft en lång och relativt friktionslös övergång in i statsministerrollen. Stefan Löfvens inblick i regerandets vedermödor lär ha begränsat sig till Göran Perssons dragningar i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott (där Löfven valdes in 2005) och partistyrelse. Man ska nog inte ha några överdrivna föreställningar om Göran Perssons öppenhjärtighet och meddelsamhet i dessa sammanhang.

Stefan Löfven var alltså nyvald riksdagsledamot när han fick talmannens uppdrag att bilda regering.

Löfvens första regeringsår blev också historiskt. Man får gå långt tillbaka för att finna en period med ett parlamentariskt kaos i närheten av det som vi upplevt under det gångna året.

Stefan Löfven var dessutom mycket nära att bli den förste svenske statsministern sedan 1958 som utlöst ett extra val. Om det nu inte hade varit så att han suttit för kort tid – blott två månader – för att ha konstitutionell rätt att utlysa det. Vi hade gått till valurnorna i mars, om inte Decemberöverenskommelsen kommit emellan.

Riksdagsåret 2014/2015 kan åtminstone inte anklagas för att ha varit tråkigt.

Den viktigaste förklaringen är naturligtvis inte Löfvens bristande politiska erfarenhet – även om den spelat en tydlig roll. Det parlamentariska kaoset följer framför allt av valresultatet i september förra året.

Väljarna röstade möjligen bort Fredrik Reinfeldt, men deras entusiasm för Löfven-Romson-Sjöstedt kan inte heller sägas ha varit överdrivet stor. Vänstervågen begränsade sig som bekant till en sammantagen valuppgång för s, v och mp på 0,01 procent.

Valets stora vinnare var Sverigedemokraterna.

Det parlamentariska läget är också den viktigaste förklaringen till regeringens skakiga resa. Dock inte den enda. Bristen på konkret gemensamt program med koalitionspartnern Miljöpartiet och stöd-partiet Vänsterpartiet har spelat stor roll, men också de bitvis magnifika bristerna i det -politiska hantverket.

Statsministerns plågsamma sifferexercis i EU-nämnden. Magdalena Anderssons eskalerande obegripligheter kring hur tomma ”ladorna” exakt var. Debaclet med utrikesministerns tal på Arabförbundet och den påföljande diplomatiska krisen. Den kostsamma ”frysningen” av byggandet av Förbifart Stockholm. Hanteringen av Bromma flygplats. Åsa Romsons symboliska vice statsminister-titel.

Exemplen på oskicklig politisk hantering är många.

Bristande erfarenhet spelar naturligen en roll i detta. Men att problemen blivit så stora och att de uppenbart påverkat regeringsarbetet har nog också andra förklaringar. 

En av Fredrik Reinfeldts få poänger i valrörelsen 2014 var att det var viktigt att vara ”förberedd”. Argumentet var onekligen träigt och saknade resonansbotten i väljarkåren. Regeringsduglighet är viktigt för väljarna, men att tala om de bokstavliga förberedelserna inför regerandet blev för abstrakt. Att vikten av att vara ”förberedd” verkade vara det enda som riktigt gjorde moderatledaren entusiastisk var antagligen heller inte till någon större hjälp i valarbetet.

Men Reinfeldt var i alla fall tydlig och han hade rätt i sak. Bristen på gemensamt program har alldeles tydligt gjort det interna regeringsarbetet betydligt mer knöligt än vad som varit fallet i tidigare svenska koalitionsregeringar. Åtminstone sedan Gösta Bohman lämnade regeringen efter ”Den underbara natten”, skatteöverenskommelsen mellan regeringen Fälldin och Socialdemokraterna, 1981.

Det som borde klarlagts i förväg mellan partierna, får i stället slitas i skarpa lägen och till betydande tids- och energiåtgång. Som utomstående ser vi sannolikt bara toppen på detta isberg.

Det hela blir naturligtvis inte enklare av att Stefan Löfven tvingas regera tillsammans med ett politiskt parti som i centrala avseenden ligger långt från mittfåran i hans eget. Samt med stöd från ett annat – Vänsterpartiet – som representerar de stämningars längtan som han måste hålla i schack i sitt eget parti om inte social-demokratin ska lämna den relevanta zonen i svensk politik.

Men det finns också en djupare poäng i att vara förberedd. Finns det ett gemensamt program så kan man fokusera på att genomföra det i stället för att ägna tanke och möda åt sådant som ändå är svårt att påverka.

Skillnaden mot Alliansregeringens första år vid makten kunde inte varit tydligare.

Inledningen för regeringen Reinfeldt var som bekant inte heller någon välkoreograferad dans på rosor. Inom ett år hade han förlorat tre ministrar – samtliga från det egna partiet. Två på grund av frågor kring deras privata affärer. (Den som försökt hänga med i turerna kring Åsa Romsons båt kan dock konstatera att kraven på statsrådens puritanism har lättats betydligt sedan 2006). De tidiga ministeravgångarna var naturligen en stor missräkning för Fredrik Reinfeldt och de satte framför allt tilltron till hans förmåga att rekrytera i gungning.

Men i efterhand framstår det som ett betydligt större bakslag att hans försvarsminister lämnade på grund av en fundamental konflikt med finansministern.

Något år senare menade svensk valforsknings främsta auktoritet att regeringen Reinfeldt var ”rökt” inför 2010 års val.

Det finns många förklaringar till varför det uttalandet fick ätas upp, men en viktig var nog att regeringen Reinfeldt hade ett politiskt program som man trodde på, var överens om och som man började implementera direkt.

Att regera verkar vara lite som att cykla. Tappar man farten tappar man till slut också balansen.  Ett stort bekymmer för regeringen Löfven är att den egentligen aldrig har haft någon fart.

Att den borgerliga regeringen var ”förberedd” hade också den stora fördelen att man visste vad man skulle ägna det vardagliga regeringsarbetet åt. När det blåste som hårdast gav det gemensamma programmet en ledstång och en väg att följa. När opinionssiffrorna dalade kunde man i alla fall se till att förverkliga programmet.

Något motsvarande tycks inte finnas i Samarbetsregeringen. Propositionslistorna är korta. Förslagen är få. Och det är inte tydligt vilka samhällsproblem som regeringen vill och försöker lösa. Löfven har inget som motsvarar utanförskapet och arbetslinjen. Han har Sjöstedt och Romson.

Den verkligt stora politiska händelsen under året är ändå den så kallade Decemberöverenskommelsen (förkortad DÖ, vilket inte är vare sig odelat säljande eller estetiskt tilltalande). Det som till slut ändade kaoset och som avvärjde nyvalet.

Det har skrivits spaltkilometer om DÖ. Framförallt om den starka interna kritik som finns inom borgerligheten och hur överenskommelsen påverkar, gynnar eller isolerar Sverigedemokraterna. Ett perspektiv som sällan kommer fram är hur överenskommelsen påverkar Socialdemokraterna och regeringen.

Decemberöverenskommelsen har hittills varit en stor intern plåga för framför allt Moderaterna, men i viktiga avseenden finns det mycket som tyder på att det är Stefan Löfven som är dess stora förlorare. Åtminstone sett till det politiska spelet och opinionen.

Decemberöverenskommelsen cementerar blockpolitiken, driver Socialdemokraterna åt vänster och gör det ännu svårare för Stefan Löfven att hitta någon på den borgerliga sidan som kan tänka sig ta emot en utsträckt hand. Han sitter där med Romson och Sjöstedt och förhandlar sig bort från den mittfåra där han vill höra hemma.

Samtidigt pressar omvärld och samtid på. Om det stämmer att politiken blivit mer existentiell så kommer Samarbetsregeringens helt egna budget inte kunna ge de svar som väljarna efterlyser och som Löfven aldrig kommer kunna leverera med sitt nuvarande parlamentariska underlag.

Det gäller försvars- och säkerhetspolitik, energi och migration, men även socialförsäkringar, välfärdsföretagande, Europapolitik.

Samtidigt som Löfvens behov av blocköverskridande överenskommelser är som störst, verkar hans möjligheter att sluta dem vara som minst. Statsministern sitter i ett skruvstäd.

Det har många förklaringar. Att Socialdemokraterna är ett parti som en solig dag närmar sig 30 procent i opinionen är en. Socialdemokraternas exceptionalitet i svensk politik är över för länge sedan. Ett problem för Stefan Löfven är att stora delar av hans parti och rörelse inte verkar ha informerats om det.

Socialdemokraterna är ett parti bland andra och måste agera som ett parti bland andra. Det parlamentariska läget och Decemberöverenskommelsen gör att Stefan Löfvens frihetsgrader att göra det är högst begränsade. DÖ handlar formellt bara om budgeten, men den cementerar Löfvens position även i andra sammanhang.

Man kan spekulera i framtiden för Decemberöverenskommelsen. De borgerliga partiledningarna kunde under våren avvärja attackerna på DÖ, men med höstbudgeten kommer dess politiska konsekvenser åter-igen läggas i dagen och en ny våg av kritik är antagligen att vänta. Trycket kan bli för stort och frågan kan driva en särskild dynamik mellan de fyra borgerliga partierna.

Ett annat scenario är att det faktiskt leder till för stora kostnader för Socialdemokraterna. Att Stefan Löfven vill försöka komma ur det skruvstäd han sitter i. Och att vägen ut är att antigen säga upp DÖ eller – mer sannolikt – på något sätt tvinga fram en uppsägning från borgerligt håll.

Stefan Löfvens och regeringens förhoppning är att en egen budget och ett genomslag för den egna politiken ska förändra något i opinionen. Vad som skulle tala för en sådan scenförändring är inte självklart.

Väljarna har inte efterfrågat – åtminstone inte i valet 2014 – en politik fotad i Miljöpartiets och Vänsterpartiets syn på ekonomi, arbete eller valfrihet. Det finns inget skäl att tro att stödet för den politiken skulle öka om den blev verklighet.

För Stefan Löfven är risken uppenbar att han tvingas driva en politik som dels ligger långt till vänster om väljarkåren,  dels dessutom inte fångar de frågor som berörts ovan.

Kan Stefan Löfven då ta sig ur detta? Även om han skulle vilja?

Det är inte helt enkelt att se. Det vore ett enormt misslyckande att spräcka regeringen, så varje sådan kris måste komma utifrån (exempelvis genom att Allianspartierna bryter DÖ).

Kanske blir det förändringarna i omvärlden och behovet av breda lösningar som till slut fäller avgörandet. Men vi är inte där ännu.

Vi har precis lämnat ett av de stökigaste åren i svensk modern politik bakom oss. Det finns en hel del som tyder på att det bara är början.