Krönika:

Sjas, ungar!

Barnhatare och alfaföräldrar begår samma misstag.

av Sylvia Bjon

Ta av dig huvan, löd uppmaningen till eleven i matsalen. En annan elev kom fram och började argumentera med läraren. Svin, tjockis, skryter du i lärarrummet om att du kommenderar 15-åringar? ska eleven ha sagt. Läraren uppmanade eleven att gå ut, upprepade gånger, och knuffade till sist honom framför sig ut ur matsalen. Skuffandet fastnade på en annan elevs mobilkamera och cirkusen var i full gång. När Utbildningsverket i Helsingfors beslöt att avskeda läraren blev det veckans samtalsämne.

Alla tycktes ha en åsikt om läraren och eleven – dessutom en tvärsäker åsikt. Folk som inte visste vad som skett innan, efter eller ens varit på plats.

Jag var inte heller där och tänker inte ta ställning till om läraren gjort rätt eller om det var befogat att ge läraren sparken.

Jag fascineras mest över att det återigen uppstod två läger. De som himlar med ögonen över bristen på disciplin eller straff mot eleverna och åberopar lärarnas rätt att hålla pli på rackarungarna. Och de som förfasar sig över att någon inkräktat på andra människors okränkbarhet, och undrar om det är dags att ta sina egna gullungar ur skolan så ingen lärare är dum mot dem.

Det som fullständigt saknades är något slags normalitet. Det är som om relationen till barn och unga glidit samhället ur händerna för länge sedan. Man diskuterar dem som projekt: ”De vill ha gränser och straff!” ”Nej, man ska prata om regler tillsammans med dem, sitta i en ring på golvet och ta varann i hand!”

De, dem, de här märkliga djuren som är barn och unga.

Journalisten Janne Strang reagerade också på den alienerade inställningen i en krönika efter ett par färska sammandrabbningar mellan polis och tonåringar.

Han beskrev ett par tillfällen då polisen kommit i piketer för att jaga bort och skingra klungor av ungdomar som fördrivit tiden i ett köpcenter i Helsingfors och vid en skolgård i Vanda under påskhelgen: ”Varför kunde inte ungarna få stanna där de valt att bänka sig? Varför måste den finska maktapparaten provocera fram en konflikt genom att be dem gå, i stället för att tänka ’de verkar trivas här, hur ska vi göra det säkert och trevligt för dem att umgås’?” skriver Strang, och undrar varför inte heller de gigantiska köpcentren verkar ha plats för barn som dagdriver.

Disciplin eller inte – det vore en mindre fråga om man först kom åt den bisarra alieneringen av människor som inte ännu är vuxna. Det är ett fenomen som börjar med att man förväntas ha en särskild inställning till barn, liksom separat från inställningen till människor överlag. Ska barn få vistas på kaféet, hur irriterande är barn, gillar du barn eller inte? tycks ha blivit befogade frågor. I barnhatarnas motsatta ringhörna finns gruppen alfaföräldrar som gör sina barn till kompetensprojekt med nästan religiös frenesi. Jag vet inte vilket som är värst.

De som talar om barn eller unga som grupp låter ibland som om de själva föddes vuxna och saknar koppling till hur man blir till. Så länge människor inte förökar sig genom delning är barndom och ungdom en icke-fråga. Lika väl kunde man fråga sig: Är du ett störningsmoment eller en möjlighet? Tycker du om dig? Ska du få vistas i grupp på gallerian?