Recension:

Sekreterarklubben

Jan Bergman

av Linda Skugge

Jan Bergmans Sekreterarklubben går under parollen en dokumentär spionberättelse. Det eggar mig. Kvinnlig agent och andra världskriget låter extremt spännande. Jag ser framför mig proffsiga kvinnliga kodknäckare som sänder och tar emot morsekod medan männen ligger vid fronten. 

Dokumentärfilmsproducenten Jan Bergmans mamma var en av dessa kvinnliga ”agenter” i sekreterarklubben. Boken börjar som ett intressant tidsdokument över Stockholms absoluta centrum under tiden för andra världskriget, med krogar som gangster-Norma där den undre världens möttes. Tills jag inser att kvinnorna  fungerade som horor som utnyttjandes för att locka information ur fienden genom sadistiska sexlekar där de tvingades klä sig i dirndl-klänningar utan trosor. De blir piskade och pissade på. De blir gravida och tas om hand av ofräscha ”tandläkare”. Journaler och polisanmälan ”försvinner”. Kvinnor försvinner också.

Det äcklar mig och jag känner mig dum och extremt naiv som trodde att det fanns riktiga kvinnliga agenter, som inte bara utnyttjades och kastades på sophögen när kriget var slut. Kapten Ternberg som hittar sina ”sirener” i Stockholms nattliv blir befordrad till major, kvinnorna har ingen framtid alls.

Den ”dokumentära spionberättelsen” blir inte mer än en sämre ungdomsbok. Jag har svårt för det här kåtslaget, den glorifierade pojkdrömmen om kriget och underrättelsetjänsten med sina täcknamn och spionaget och de hemliga mötena i de lika hemliga gångarna under Apelbergsgatan.

Naturligtvis är det alltid kvinnorna som offras.