Recension: Taleb/Norberg

Robust intelligens

Osorterat babbel, personligt skryt och självförhärligande. Nassim Talebs resonemang om antifragilitet får hårda smällar av Neos recensent. Klyschan i boken ”som kan förändra ditt liv” visar sig däremot trivial och intelligent.

av Patrik Strömer

När tänkte du en verkligt originell tanke senast? Erkänn att det mesta av ditt tänkande går på rutin, och när du försöker lyfta dig lite eller verka djup, så blir det ändå något som någon annan redan tänkt på. Stor sak i det. Din hjärna är du och att göra saker med vana innebär att du förfinar dig ytterligare. Bara du använder hjärnan.

Nassim Nicholas Taleb blev ett bekant namn när han hade skrivit boken Den svarta svanen, som kom 2007 och har sålt i över tre miljoner exemplar. Nu har han tänkt vidare och sammanfattar (hm, nåja) sina tankar i Antifragile – Things that gain from disorder (Random House). Det är en bred personligt hållen essä, i en stil som för tankarna till Schopenhauer eller Nietzsche, där de egna upplevelserna varvas med försök till abstrakt systematiskt tänkande.

Huvudpoängen är att många människor tänker på fel sätt; vi är rädda för förändringar, katastrofer och osäkerhet. Men försöken att minska naturliga skiften i livet leder till situationer vars konsekvenser blir mer oöverskådliga. Vi kan inte förutse framtiden, men vi vet av erfarenhet att något osannolikt högst sannolikt inträffar. Ett samhälle som inte bara kan stå emot misslyckanden, utan också lära sig och utvecklas, har större förmåga att bli starkt på sikt.

Taleb tar restaurangbranschen som ett exempel. Tack vare att det finns konkurrens och konkurser, måste de restauranger som inte håller måttet lämna marknaden. De som finns kvar är därmed i genomsnitt bättre, vilket leder till att kvaliteten generellt höjs. Utan denna evolutionära mekanism, skulle dåliga restauranger finnas kvar, ingen utveckling kunna ske och vi skulle som kunder bara kunna välja på enklare kaféer av sovjetiskt snitt.

Det är förvisso intressant att läsa en bok som utmanar det egna tänkandet (och stora delar av det samhälleliga tänkandet), och en del insikter drabbar en med lika delar kraft och obarmhärtighet. Men mycket är osorterat babbel, och en hel del är personligt skryt och självförhärligande.

Det faktum att författaren avskyr det moderna banksystemet, med risktagande på lånade pengar, framgår tydligt redan första gången. När samma klagande upprepas för sjätte eller sjunde gången är man utmattad.

Det antifragila låter sig knappast definieras på ett enkelt vis. Inte ens själva ordet är tillfredsställande då det innehåller en negation. Det fragila är skört, sårbart och kan bara vara för tillfället helt och fungerande, men det är aldrig långt till en krasch. Det gäller ett vanligt glas som tappas mot stengolvet, eller en monetär union. Det robusta bara är – stenen utvecklas inte av sig själv. Men det antifragila växer sig starkare med utmaningar och prövningar. Det må vara din kropp som anstränger sig under träningspassen, eller en hobbit vars mod ökar i takt med de faror som finns.

På makronivå finns det mycket som talar för att antifragilitet skapar ett bättre samhälle. Evolutionen är i sig en antifragil process, och det gäller även för näringslivet eller institutionell konkurrens inom politiken. Lagar och regler som syftar till att skapa ökad robusthet, bidrar i stället till ökad sårbarhet. Regler som ska förhindra eller försvåra uppsägningar, resulterar i stället i att den som verkligen blivit arbetslös har betydligt svårare att få ett nytt och bättre jobb. De oavsiktliga konsekvenserna av att intervenera – att lägga sig i fast man inte förstår – är alltid större än vad någon kan föreställa sig. Ett slags försiktighetsprincip bör därför utgå från att inte lägga koncentrerad makt i händerna på politiker. Den fria marknadens sökprocess fungerar bättre än statliga innovationsprogram, som dessutom bär med sig misstaget att tro att den historiska utvecklingen med exakthet kan ge en prognos om framtiden. Vi kan lära av historien vad vi bör undvika, men inte vad vi ska eftersträva framöver.

På det personliga planet är det svårare att tillämpa ett antifragilt tänkande. Det illustreras inte minst i alla de tabeller som Taleb ställer upp i boken för att illustrera skillnaden mellan det sköra och det antifragila. Själva tillvägagångssättet blir paradoxalt nog en illustration av hur svårt det är att vara så öppen för möjligheter, så flexibel och så ståndaktig som det behövs för att man i det egna livet ska kunna undvika de största riskerna och ta vara på de bästa chanserna.

En person som närmast uteslutande ser möjligheter är författaren och debattören Johan Norberg. Av de tre böcker han har publicerat under hösten, är Hjärnrevolutionen (Natur&Kultur) den som har bredast anslag. Aktuell och historisk forskning om hur hjärnan fungerar och hur intelligensen yttrar sig, beskrivs rappt och översiktligt. Det är en bok som smickrar hjärnan (påståendet att det sannolikt är en intelligent person som läser boken), men också tvingar läsaren att tänka efter och reflektera över sig själv.

Även i denna bok stöter vi på definitionsproblem. Vad är intelligens? Hur yttrar den sig och hur mäter vi den? Det finns en genetisk komponent, våra föräldrar är skyldiga till vår egen potential. Men vår omgivning, det som stimulerar oss, möten med människor, är det som får intelligensen att blomma ut.

Hjärnan är aldrig färdigutvecklad. Vad vi gör och hur vi tänker, påverkar hur den ska utvecklas, precis som att våra muskler blir större när vi tränar. Fysisk träning leder också till att hjärnan fungerar bättre och att vi orkar koncentrera oss under längre tid. Stimulans och nyheter gillar vi, men då krävs det också att vi har förmågan att sortera, analysera och värdera de intryck vi får. Människor vill ”levla” mentalt, men inte alltid göra ansträngningen som krävs.

Allra bäst mår vi (och hjärnan) när vi hamnar i det tillstånd som kallas flow. Det är när vi gör något vi är intresserade av, som vi behärskar, men inte kan göras rutinmässigt. Då försvinner tiden och vi sugs in i uppgiften. Det kan verka trivialt att påstå att vi mår som bäst när vi är som bäst. Men tänk så många timmar i livet vi ägnar åt något annat än att vara vårt bästa jag.

I stället är risken stor att vi lägger stor tid på sådant som vi tycker är så banalt att det tråkar ut oss, eller så svårt att vi inte förstår hur vi ens ska angripa problemet. Men det behöver inte vara så. Ju äldre vi blir, desto fler erfarenheter skaffar vi oss. Det blir lättare att identifiera vad vi tycker om, vi vågar erkänna våra svagheter och det går snabbare att välja bort det vi inte trivs med.

Norberg skriver lite skämtsamt, på det där klyschiga viset att ”den här boken kommer att förändra ditt liv”. Och då allt vi gör och lär oss förändrar livet i någon mening, är hans påstående med nödvändighet sant. Men citatet från George Carlin som inleder kapitel 3 sätter sig fast på ett vis som är lite obehagligt: ”Tänk på hur dum den genomsnittliga personen är och kom ihåg att hälften av alla är dummare än så”.

För visst har en del lättare att lära, analyserar snabbare, har fler referenspunkter och betraktas allmänt som mer intelligenta. Precis som att en del har lättare att hålla vikten, eller kan charma sin omgivning och därför kan skaffa sig andra fördelar i livet. Men inget är konstant, utan det går att utvecklas. Mycket handlar om vilja och drivkraft. Även sådana egenskaper är till viss del medfödda, men kan tränas upp.

Och när det gäller intelligensen spelar det mindre roll om man har 115 eller mer i IQ. Viktigare är att göra något av den. Och att göra IQ-tester visar egentligen bara hur bra man är på just sådana tester. En form av intelligens har att göra med att kunna tillämpa den på olika områden och i olika situationer. Förmågan att se mönster, dra snabba slutsatser och lösa problem kan verka avskräckande på omgivningen om den inte kombineras med inkännande.

I båda böckerna riktas kritik mot skolans oförmåga att skapa nyfikenhet. Något annat än korvstoppning och kravlöshet skulle kunna leda till ökad stimulans. Brist på utmaningar kan krossa begåvade elever, som inte har något att sträva efter och blir uttråkade av genomsnittsnormen. De som har svårt får inte rätt hjälp och stöd, utan blir klassade som obildbara.

Norberg skriver lika tankeväckande som hjärtskärande om killen som hade det för lätt i skolan. Han blev klassad som bråkstake och fann till slut ingen annan utväg för sin vilja att vara bäst, än att bli bäst på att vara värst. När inga andra utmaningar finns kvar, så tar man dem som står till buds.

Ett slutet samhälle utan nya influenser, eller ett system som skyr förändring och bara upprätthåller status quo är förödande för både samhället och människorna som lever i det. Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften. Men i dess nuvarande form gör den oss dåligt rustade för att tillfredsställa nyfikenheten, få oss att verkligen åstadkomma något eller visa att det finns intelligens och kunskap bortom det som läroplanen har att erbjuda. Och som Taleb konstaterar, formell utbildning är bara ett bevis på att man klarar av formell utbildning. Men all sådan bygger på redan etablerad kunskap och är mindre användbar i verkliga livet än att ha en attityd där trial and error och vad han kallar tinkering är viktigare. Den som gör något, lär sig mer än den som bara vet eller möjligen kan. Men vuxenvärlden och de etablerade akademikerna vill så förtvivlat gärna att nästa generation ska kunna exakt samma saker som de själva. Och missar därmed att ingen bryr sig om din förmåga eller potential så länge du inte gör något av den.

Hjärnan är till det yttre skör, skyddas av ett robust kranium. Den tänker, analyserar, minns, associerar och spekulerar. Men dess främsta egenskap är nyfikenheten. Den som vill veta mer, förstå mer och påverka sin omgivning mer, måste alltid vara beredd att söka nytt och ompröva det gamla. På så vis utvecklas vi som människor, men också som mänsklighet.