Recension

Riksdagens skönandar

Det är inte bara tal och debattartiklar som blir resultatet när våra folkvalda sätter sig vid datorn. Neo har läst fyra spänningsromaner skrivna av politiker.

av Andreas Ericson

Författare: Per Gahrton, MP (pseudonym Hertha Knutsdotter)

Titel: Partikongressen

Handling: Björn Trollman är coming man inom ett generiskt mittenparti. Boken utspelar sig under en intensiv kongresshelg. Det sups, intrigeras och framförallt liggs. I slutet står Björn som segrare men ångesten kommer inte enbart av allt rödvin han har hällt i sig.

Typisk replik: ”Inte kan du gå upp i talarstolen med jättestake, då får du alla emot dej, tjejerna blir svartsjuka och undrar vem fan du är kåt på och karlarna blir förbannade och tror att du försöker imponera, nej kom nu så skall lillgumman smeka lillgubben så mjukt och fint …”

Omdöme: Boken är skriven 1978 och med tanke på att Gahrtons dåtida erfarenhet från politiken kom från det fridsamma FPU är det förfärande interiörer han bjuder på. Intrigen är visserligen för komplicerad för att man ska förstå någonting, men bakfylleångesten, de djuriska lustarna och vanmakten inför det politiska spelet känns dessvärre  synnerligen genuina.

Antal döda: 3

Verklighetsförankring: Förhoppningsvis liten.

Bör läsas av: Föräldrar som överväger att skicka iväg barn till ungdomsförbundens kongresser.

Författare: Thomas Bodström, S

Titel: Rymmaren

Handling: Rörig. Två poliser, en värsting på ett fängelse som vill rymma, ett mord på värstingens kusin, en justitieminister (en mycket illa maskerad Beatrice Ask), en hunkig advokat, en annan ful advokat … Meningen är nog att det ska handla om den här mannen som vill rymma. Eller hans kusin. Eller poliserna som utreder det.

Typisk replik: ”Vilket jäkla busväder!” (Yttrat två torpeder emellan.)

Omdöme: Rörig och tråkig på samma gång. Präktigt och tämligen ointressant rättsfall ska avhandlas där den unge idealistiske polisen blir upprörd över den byråkratiska hanteringen av fängelsemordet. Värstingen i fängelset försöker rymma boken igenom fast det blir aldrig särskilt spännande. Det vänsterprasslas lite men utan vidare ångest eller sexscener. På slutet ska någon åtminstone ta livet av sig men det blir inget av med det heller.

Antal döda: 2 (3 om man räknar Bodströms författarkarriär)

Verklighetsförankring: Antagligen ganska stor, vilket är bokens problem.

Bör läsas av: Revisorer, skattejurister och andra som blir upphetsade av beskrivningar av dokument och pärmar.

Författare: Jonas Sjöstedt, V

Bok: Sahara

Handling: Avhoppare från ond marockansk säkerhetstjänst vill ge hemliga uppgifter om ockupationen av Väst-Sahara till några EU-parlamentariker, bland annat huvudpersonen Johannes Viksten, men mördas. Johannes blir då en jagad man. Polisen är korrupt och farliga hemliga agenter jagar de rättfärdiga Brysselbyråkraterna.

Typisk replik: ”Det krävs nog att vi tar det här på största allvar. Om folkvalda hotas så är det vår uppgift att skydda dem. Vi får se till att vi har de resurser som krävs. Det är dessutom viktigt att se till att offentliga möten kan ordnas och att brottslingar inte får tillåtas hindra dem genom hot …” (Och så vidare på ytterligare ett tiotal rader.)

Omdöme: Bra miljöbeskrivningar, lite segt tempo, otroligt präktigt skrivet. Det är svårt att komma ifrån att det känns som Sjöstedts önskedröm om hur hans tid i parlamentet borde varit, lite mer mord, lite mer hjältedåd.

Antal döda: 4

Verklighetsförankring: Beskrivningen av ockupationen och konflikten känns trovärdig. Delen där marockanska och franska säkerhetspolisen är beredda att åka runt i Bryssel och ha ihjäl parlamentariker för att de ”vet för mycket” – något mindre så.

Bör läsas av: Andra EU-parlamentariker med behov av spänning och pojkrumsdrömmar.

Författare: Christer Nylander, FP

Titel: Maktens offer

Handling: Året är 2014 och Oscar Schiller leder det nya Framtidspartiet in i riksdagen. Men partiet, som är en blandning av ett idealiserat Folkparti och föreningen Humanisterna, hotas av mäktiga intressen i form av en bygdepräst som kokar löksoppa. En enögd vänsterpartist, en dryg sosse och en stum bondpojke spelar övriga huvudroller.

Typisk replik: ”Kör igång grävandet. Jag vill naturligtvis inget veta. Sveavägen får hålla i trådarna.”

Omdöme: Även om världslitteraturen sett lite för många religiösa tokar det senaste decenniet så är boken riktigt spännande. Om än en aning för rörig.

Antal döda: 3

Verklighetsförankring: Nja.

Bör läsas av: Alla som funderar på att starta ett nytt parti. Och alla som vill lära sig hitta i riksdagen.