”Postmodernism är en lättsinnig lyx”

För några år sedan skrev den amerikanska filosofen Stephen Hicks boken Postmodernismens förklaring: skepticism och socialism från Rousseau till Foucault i vilken han spårade postmodernismens idéer bakåt i tiden. När jag träffar honom för en intervju har han just hållit lanseringsseminarium för den svenska översättning som precis givits ut på Timbro.

av Ivar Arpi

Dick Harrison skrev i årets första nummer av Neo att det finns en tilltagande trend bland studenter att bli kränkta av tanken att det finns sanning, att det finns rätt och fel. Att underkänna studenter på kunskapsmässiga grunder förolämpar studenternas personliga integritet. Hur blev det såhär? Ett svar är att den intellektuella rörelse som kallas postmodernismen har fått mer inflytande. Det är tankar om att verkligheten är socialt konstruerad, genomsyrad av maktordningar och att sanningen är relativ. Paradoxalt nog har det även lett till att åsiktskorridoren blivit trängre. Men hur får man relativismen att gå ihop med väldigt tydliga ställningstaganden, och med högljudda fördömanden? 

– Mycket postmodernism är egentligen strategisk. Postmodernister är sällan seriösa i sin relativism. I grunden har de en agenda. De har vissa åsikter om kapitalism, vetenskap eller rasism och sexism, och de är verkligen starkt engagerade för det. Och det är därifrån absolutismen kommer. Men de använder relativismen som en retorisk strategi. Man kan likna dem vid advokaterna som bara vill vinna mål till varje pris, och som struntar i vad som är rättvist och inte. Relativismen används bara för att underminera motståndarens argument. I sin bok beskriver Hicks hur vänstern, i takt med att realsocialismens misslyckanden blev allt mer uppenbara, retirerade in på universiteten och började argumentera postmodernt i stället. Nu när sanningen inte var socialistisk, kunde den åtminstone vara relativ.

Vad skulle du säga har hänt på den här fronten under de tio år som gått sedan du skrev boken?

– Det syns fler böcker och artiklar som uttryckligen kritiserar postmodernism. Ett gott tecken är också utvecklingen i de icke-västliga delarna av världen, att Kina, Indien och andra länder moderniseras. Och när du har kulturer som kommer från desperat fattigdom kommer de inte vara så pigga på postmodernism.

– Jag skulle nog säga att postmodernism är en lättsinnig lyx för de mycket rika. En sorts dekadens. Det är ju mestadels välmående männi-skor med fasta universitetstjänster som är postmodernister.

I Sverige har debatten om hudfärg och ras ganska nyligen kommit igång på allvar. På många sätt blir kontentan av argumenten i den akademiska litteraturen att människor knappt befolkar samma universum. Det finns ingen utväg ur den position man befinner sig i. Är du svart så är du svart, och är du vit så är du vit.

– Det är en del av strategin. Man angriper egenskaper som inte går att påverka. Det des-armerar dina argument bara genom att angripa att du är vit.
Har du några råd för den svenska debatten på det området?

– Postmodern rasteori är oftast en sorts miljöbetingad determinism. Men eftersom den postmoderna strategin bygger på socialkonstruktivism argumenterar de att ras inte är så mycket ett biologiskt koncept som en social konstruktion. Frågan här är om individer bara är produkter av sin omgivning eller om omgivningen endast utövar ett inflytande. Eftersom de postmoderna anser att individer bara är en produkt av sin omgivning så blir det fullt logiskt för dem att använda argument som angriper personers medfödda egenskaper, som att man är vit. Anledningen till att liberaler ser den sortens argument som illegitima är att vi anser att människor, oavsett hudfärg, har kapaciteten att tänka själva.

I Sverige just nu hånas de som anser att man ska föra en konstruktiv debatt. Att tycka att människor bör hålla ”god ton”, alltså att vara rättvisa och sakliga, anses av en del inom vänstern som något närmast löjeväckande, för att inte säga förtryckande. Som jag tolkar deras uppfattning handlar det om att vi bara är representanter för våra intressen, vilket gör diskussioner till nollsummespel.

– Vad är nästa steg efter det? Om det verkligen är omöjligt för oss att ha konstruktiva diskussioner, om det blir fler och fler ad hominem-argument i offentligheten. Någon gång måste vi ju agera efter vad vi tror på, och hur ska vi bete oss mot varandra då? Den fysiska motsvarigheten till ad hominem-argument är en fysisk attack. Postmodernismen kan skyllas inte bara för dagens ohövlighet i diskussioner, utan även för de faktiska fysiska konfrontationerna som sker. För det är vad postmodernismen lär alla de grupper som den påstår sig representera: att hövlighet och diskussion inte kommer leda någonvart. Slutligen måste de som har makt störtas och konfronteras fysiskt. Det är fullständigt antidemokratiskt och antiliberalt.
En helt annan fråga. Efter finanskrisen 2008 har många pratat om att tron på kapitalism och marknadsekonomi har minskat. Tror du att det kommer att leda till ett uppsving för postmodernismen nu när tron på marknadsekonomin minskar?

– Jag skulle säga att det går åt andra hållet. Finanskriser rycker tillbaka människor till verkligheten. En kritik är att högt uppsatta inom staten och i finansvärlden har levt i ett slags postmodern bubbla. För mig är det fel att lägga den huvudsakliga skulden på marknadssektorn och inte på statssektorn. Det är slående att om man kollar på de stora etiska skandalerna de senaste 20 åren, till exempel Enron, är det alltid inom de mest reglerade sektorerna. Varför har vi inte den här typen av skandaler i sportvärlden?

Fast just nu strejkar cheerleaders i NFL för att de har så låga löner …

– Okej, vi borde betala cheerleaders mer … Jag har hypotesen att om du letar efter korruption, titta på de ställen där du har den mest oheliga blandningen av privata intressen och politisk styrning. Det är där du kommer att ha problem