Politikerna tar över debatten
Aldrig har dominansen varit så stor på tidningarnas debattsidor för politiker, myndigheter och organisationsföreträdare. Tanken när debattsidorna startades på 1970-talet var dock en helt annan.
av Nils-Eric Sandberg
Jag firar sedan tjugo år nyårsafton med en grupp ekonomer och ett par statsvetare som tillhör eliten i svensk debatt. De senaste nyårsaftnarna har de klagat över att de inte längre får in debattartiklar i de stora tidningarna.
Någonting tycks ha hänt med det sätt på vilket samhällsdebatten förs. Jag har under ett drygt halvår fört statistik över artikelförfattarna på debattsidorna i Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Vad jag funnit är att politiker, chefer för myndigheter och ordförande för intresseorganisationer dominerar totalt. De utgör 80-90 procent av antalet artikelförfattare. En dag skriver två politiker från Miljöpartiet en debattartikel i Svenska Dagbladet. Nästa dag skriver samma politiker artikeln på Expressens debattsida.
Den här tendensen har sin bakgrund. Som ny ledarskribent i Dagens Nyheter på 1970-talet kom jag att argumentera för att vi skulle ha en separat debattsida, med en debattredaktör. Förebilden då var Svenska Dagbladets ”Brännpunkt”, som redigerades av Göran Albinsson Bruhner. Han gjorde snabbt, från 1974, den sidan till den opinionsmässigt viktigaste i svensk press. Med en egen gedigen akademisk bakgrund rekryterade han skribenter från forskarsamhället – exempelvis ekonomerna Assar Lindbeck, Nils Lundgren, Ingemar Ståhl, Bengt Rydén. Min tanke var att DN skulle få en liknande debattsida, ett forum för fristående skribenter med akademisk bakgrund. Den tidens debattartiklar i DN fördelades på ledarsidans medarbetare efter ämnen. Vi hade ingen tid att rekrytera skribenter och organisera debatter på det sätt som Göran Albinsson Bruhner gjorde.
DN:s nya debattsida kom dock att få en annan inriktning. Carl Tham, då partisekreterare i Folkpartiet, ringde och sade att han definitivt skulle lämna politiken och ägna sig åt intellektuell verksamhet. Han ville ha jobbet som debattredaktör i DN. Det utlöste en intern debatt. Vi var tre – två äldre, nu bortgångna kolleger, och jag – som bestämt sa att debattredaktören måste vara politiskt oberoende. Strax efteråt övergick Carl Tham till socialdemokratin och partiet gjorde honom först till generaldirektör för SIDA, sedan till minister i S-regeringen 1982.
Chefredaktören för SACO-tidningen Göran Beckérus sökte en post som ledarskribent på DN. Jag avrådde och föreslog honom i stället som debattredaktör. Så blev det. Men Beckérus hade inte den akademiska orientering som jag trodde. Han skapade inte den motsvarighet till Göran Albinsson Bruhners Brännpunkt som vi, åtminstone jag, ville ha.
Men Beckérus upptäckte snabbt att om han lät ordföranden för en statlig utredning presentera utredningen samma dag den publicerades slogs detta upp som en nyhet på förstasidan. Samma gällde politikers artiklar. Han såg detta som ett kvalitetskriterium. Därmed fylldes DN:s debattsida av artiklar av generaldirektörer, förbundsordföranden och politiker. Fördelen från hela tidningens synpunkt var att nyhetsfunktionen förstärktes. Nackdelen var att andelen helt fristående debattörer minskade. Utredningarna blev vidare alltmer kompromissmaskiner; slutbetänkandet innehöll en avgörande politisk uppgörelse mellan partier och organisationer; det var den, inte analysen, som blev nyheten.
Och så har det fortsatt. DN:s debattsida blev stilbildande. Även SvD lät politiker och förbundsordföranden dominera. Expressen gjorde sammalunda. Aftonbladet följde efter. Processen kom successivt, från början av åttiotalet, och slog igenom det senaste decenniet. Till Beckérus förtjänst hör att han öppnade debattsidan för Bo Södersten, ekonomen som sedan han konverterat till liberalismen blev den kanske skarpaste kritikern av socialdemokratin och den offentliga sektorns okontrollerade expansion, ekonomiskt och politiskt.
Jag började förra året föra statistik över debattsidorna i SvD, Expressen och DN. Stickprov i Aftonbladet visade där samma tendens.
Expressen – som har debattartiklar 6 dagar i veckan – publicerade 22 mars–30 april 31 artiklar av politiker och förbundsordföranden. I maj blev det 16.
Med ett annat mått – antalet politiker och förbundsordförande som artikelförfattare – såg det ut så här:
SvD 14/3–31/3: 27
1/4–31/5 147
1/6–30/6 56
1/7–31/7 43
1/8–31/8 42 + 7 organisationsrepresentanter
Det här är både intressant och bekymmersamt.
Beckérus idé att låta politiker, generaldirektörer och förbundsordförande dominera debattutrymmet blev stilbildande. Hans efterträdare Mats Bergstrand fortsatte i samma stil. Ett internt gräl i Miljöpartiet fick ta upp hela debattutrymmet i flera dagar. En ilsken förbundsordförande som blev arg på regeringen, eller övriga delar av befolkningen, fick hela debattutrymmet. Forskarna fick sina artiklar refuserade: de representerade ju ingenting, annat än utbildning och kunskap. Och varför skulle debattredaktörerna bry sig om sådana konstigheter?
Det kunde se ut så här:
Expressen 22/3: Biståndsministern Gunilla Carlsson, M, skriver om sitt fögderi.
SvD 22/3: Biståndspolitiske talespersonen från S skriver om sitt partis åsikter.
Ingen politiskt oberoende och ekonomiskt kompetent forskare får skriva en rad om det misslyckade biståndets konsekvenser. Annars finns rader av kritiska analyser som medierna nonchalerat – uppsatser av Peter Bauer, boken Det omöjliga biståndet av Sidas tidigare chefekonom Bo Karlström, den amerikanske ekonomen William Easterleys bok The White Man´s Burden.
SvD 24/3: Peter Hultqvist, S, ordförande i försvarsutskottet. Men ingen ekonom med kompetens att göra analyser av den helt nya försvarsbilden med slopad värnplikt får skriva en rad.
Debattutrymmet går helt till försvarspolitiker – trots att ingen av dem förmår göra en samhällsekonomisk analys av det nya försvarssystemet. Ty de få ekonomer som har kompetens att göra sådana analyser representerar ju inga partier eller organisationer, utan enbart kunskap och därför är de helt ointressanta för debattsidornas redaktörer. Medan en analys av försvarets samhällsekonomiska kostnader visar att de sjunkit dramatiskt genom värnpliktens avskaffande.
Publicitetens koncentration på personer i partiledningarna ger politikerna dubbla plattformar. De har sedan länge en given plats i tv och radio. Och det är rimligt, det ingår i mediernas spegling av politiken. Men när de också får nästan hela utrymmet i debattsidorna får de en extra plattform. Det är inte så lyckat, med tanke på det ursprungliga syftet med debattsidorna. Det var att locka oberoende skribenter från forskarsamhället att med fakta, analyser och synpunkter bidra till debatten, ge kunskap och nya perspektiv, och något balansera den politisering av debatten som särskilt etermedierna skapade.
Det kan inte politikerna och förbundsordförandena. Och det ska vi kanske inte kritisera dem för – det är ju inte deras uppgift. Utan deras uppdrag är att skapa opinion för en viss sak, ett visst parti, och att därmed förenkla frågeställningar – inte att analysera och problematisera. Vi som är fristående och utanförstående kan kritisera den politiska attityden – men den är ett faktum; den ingår i det politiska spel som vi lever med.
Men vi har ett ansvar att försvara den intellektuella attityden: att söka efter fakta, samband, att skilja mellan korrelationer och kausaliteter. Därför är det viktigt att den vetenskapliga kompetensen och ansatsen får ett rimligt utrymme i svensk debatt.
Debattsidornas redaktörer har med sin preferens för politiker och organisationsföreträdare visat att de inte förstått problemet. De har förstärkt politiseringen av debatten, och därmed avintellektualiserat den. Det är inte uppmuntrande. Redaktionsledningarna borde studera debattmaterialets politisering, och reflektera över det. Men de har kanske annat att göra.
Tyvärr finns det ingen plats för vetenskap när Sverige rör sig i ljusets hastighet in i det postmodernistiska samhället. Den som skriker högst får oftast rätt.
De som har ekonomiska resurser att hålla sig med PR-konsulter, informationschefer och pressekreterare är de som får ordet. Money talks!
Tycker att redaktörerna är alltför fega.