Recension:
Onkel Toms stuga
Harriet Beecher Stowe
av Dan Korn
Onsdagen den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King sitt berömda- tal ”I have a dream” framför Lincolnmonumentet i Washington inför en publik på omkring en kvarts miljon människor. Det var den amerikanska medborgarrättsrörelsens största ögonblick. En månad tidigare hade president Kennedy deklarerat sin målsättning att lagstifta mot diskriminering på grund av ras, religion, kön eller nationalitet, det som blev Civil Rights Act of 1964. Lagen avskaffade de beryktade Jim Crow-lagarna som i många amerikanska stater tvingat fram segregering mellan svarta och vita medborgare.
Men en lag förändrar inte allt över en natt. Rasismen levde vidare i folks tankar även om dess praktiska handlingar förbjudits. Och även sedan öppen rasism minskat finns den diskriminering kvar som yttrar sig i segregerade bostadsområden, sämre inkomster och utbildning, högre arbetslöshet och kriminalitet för USA:s svarta befolkning. Det är detta professorn vid Stanford University Richard Thompson Ford kallat ”rasism utan rasister”. Det är svårt att i dag leta upp människor som vill att dessa orättvisor ska finnas. De lever kvar på grund av samhällets tröghet. När människor blir frustrerade över detta är det lätt att glömma de framgångar Martin Luther King hade genom fredlig kamp. Folk söker i stället inspiration hos hans kritiker. I november 1963 talade Malcolm X i Detroit och förlöjligade augustimötet som en ”cirkus”. Han kallade Luther King för ”Onkel Tom” och beskrev hur svarta slavar i Amerikas sydstater som hade bättre jobb i de vitas hus hade sett ner på de eländigare slavarna som arbetade på fälten. Han myntade därmed uttrycket ”house negroes” som tillsammans med begreppet ”Onkel Tom” beskrev förrädare av rasen, den som i falsk solidaritet med sin slavägare hjälpte till att förtrycka sina olycksbröder.
Malcolm X var en fantastisk talare. Sök gärna på ”Malcolm X House Negro” på Youtube och lyssna på talet som myntade uttrycken ”husneger” och ”Onkel Tom”. Tack vare hans tragiska död och hans trollbindande talekonst är det lätt att glömma att han argumenterade för segregering mellan svarta och vita och i islams namn framförde ett starkt fascistiskt budskap. Det finns många ”antirasister” som inte förstått att man kan vara rasist oavsett vilken hudfärg man har och att de följer en rasistisk tradition när de kallar Tino Sanandaji ”en svensk-kurdisk Onkel Tom”, Hanif Bali ”husneger” och Alice Teodorescu ”husblatte”. Men framför allt visar de en obildning de delar med Malcolm X.
De har uppenbarligen aldrig läst Harriet Beecher Stowes roman Uncle Toms Cabin. Boken blev när den publicerades på våren 1852 en omedelbar försäljningssuccé. 3 000 exemplar såldes första dagen och efter en vecka trycktes andra upplagan. Under 1852 publicerades den i hela 120 upplagor. Den första svenska översättningen, Onkel Toms stuga eller negerlifvet i Nord-Amerikas slafstater utkom 1853 och trycktes redan första året i flera upplagor.
Både i USA och Europa blev Onkel Toms stuga under 1800-talet den mest sålda boken efter Bibeln. Dess betydelse för slaveriets avskaffande kan knappast underskattas. Abraham Lincoln påstås ha sagt till Stowe att ”ni är den lilla damen som startat detta stora krig”. Det mesta tyder på att Lincoln aldrig sa detta, men att Onkel Tom hade stor betydelse för det amerikanska inbördeskriget är däremot bortom allt tvivel.
Bokens personer har i varietéartade dramatiseringar för scen och film skapat klassiska stereotyper. Onkel Toms älskade hustru Chloe har blivit stereotypen ”big fat mama”. Sam, som med list och humor saboterar att slavhandlaren Haley ska hinna ifatt den flyende Elisa har inspirerat revyscenernas ”black face” och ”coon singers”. Den lilla flickan Topsy, full av bus och okänslig för kroppsbestraffning, är inspirationskälla för ”pickaninnyn”. Det kan nämnas att Stowe beskriver en flicka som redan som spädbarn togs från sin mor och såldes till ett kafé där hon vuxit upp i trasor under hugg och slag. Hennes busighet är ett sätt för ett barn som aldrig fått någon kärlek att få uppmärksamhet. Att Onkel Tom skulle bli så populär att dess figurer via varietéer och revyer skulle bli till rasistiska stereotyper, kan knappast Stowe klandras för.
Genom att skildra en mängd olika levnadsöden och låta människorna argumentera för olika ståndpunkter lyckades Stowe levandegöra och komplicera livet i den amerikanska södern under slaveriet. Rubriken på det femte kapitlet, ”Som visar hvad en lefvande varuartikel känner vid ombyte af egare”, var förmodligen revolutionerande för många läsare. Att svarta slavar – i detta fall Elisa som fått veta att hennes lille son Harry sålts av hennes ägare och snart skall hämtas av en slavhandlare – hade känslor, kunde känna kärlek och ömhet, var ingen självklarhet för 1850-talets vita. Skickligt beskriver Stowe hur Elisa beslutar sig för att fly med Harry och mitt i skildringen av flykten byter hon stil och tilltalar läsaren direkt:
Om det vore din lille Henrik, moder, eller din Wilhelm, som en rå slafhandlare ville rycka ifrån dig i morgon bittida – om du hade sett mannen och hört att papperen voro underskrifna och inhändigade och du hade endast den der lilla tiden mellan klockan tolf och morgonstunden att komma undan på – huru fort skulle du icke då kunna gå? Huru många fjerdingsväg skulle du icke kunna tillryggalägga på dessa timmar med din älskling vid barmen – det lilla sömniga hufvudet på din skuldra – de små veka armarna trofast lindade kring din hals?
Innan Elisa flyr varnar hon Tom, gårdens mest trofasta och hårt arbetande slav, för att han också sålts och att han snart kommer att ryckas bort från sin fru och sina barn. När Tom förstått att hans ägare inte haft något val, att han tvingats antingen sälja Tom eller också kanske gå i konkurs, bestämmer han sig för att inte fly. Skulle han göra det skulle allt folk på gården drabbas. Genom att stanna kvar och låta sig bortföras till slavmarknaden offrar Tom sig för gårdens fortbestånd. Att han därmed inte handlar enbart i obrottslig trohet mot den slavägare som sålt honom, utan att det lika mycket handlar om att hans barn inte skall ryckas bort från deras hem, framgår tydligt. Tom drivs av rättvisepatos. De som i vår tid ser honom som symbolen för en slickare av makten har uppenbarligen aldrig hört talas om slutet av boken, där Tom vägrar piska en annan slav och därför slås ihjäl på order av slavägaren Legree.
Trots att Stowe var varmt troende kristen låter hon många människor komma till tals, som starkt kritiserar kristendomen. Hon låter sydstatare argumentera mot nordstatare för att slaveriet har sina fördelar. I England reagerade läsare på att hon låter slavägaren St Clare hävda att Englands fattiga hade det värre än slavar. En slavägare hade ett ekonomiskt intresse av att slavarna var välnärda och friska. Englands kapitalister kunde däremot avskeda utslitna arbetare och bara anställa nya, utan någon ekonomisk risk. När läsare i England protesterade mot denna syn, som de trodde var Stowes egen och som de tyckte var orättvis och ensidig, förklarade Stowe att det inte alls var hennes syn, men att den var vanlig bland försvarare av slaveriet. Hon hade i sin bok velat låta denna åsikt komma till tals. På samma sätt låter hon en mängd andra åsikter komma fram. St Clare hånar sin kusin från nordstaterna för att hon fördömer slaveriet, men samtidigt är mera fördomsfull mot svarta än vad han själv är.
Stowe, vit lärarinna i fyrtioårsåldern från nordstaterna, beskrev levande och övertygande människor som levde ett helt annat liv än hon gjorde. Och inte bara det. Tack vare hennes skildring fick människor som levde långt från den amerikanska söderns slavplantager inblick i och medkänsla för de svarta slavarnas situation. Den som i vår tid anser att endast ”rasifierade” har rätt att uttala sig om rasism, eftersom andra saknar personlig erfarenhet, har en hel del att lära av Stowe.
Boken älskades och hyllades länge av USA:s svarta. Helt svarta teateruppsättningar av Onkel Tom var vanliga i början av 1900-talet. Men 1949 angrep författaren James Baldwin boken. Den allvarligaste kritiken är Baldwins iakttagelse att Onkel Tom skildras som svart, medan Elisa och hennes man George är mulatter, så ljusa att de lätt av misstag tas för vita. Den svarte Tom kan därför endast offra sig själv med döden, medan Elisa och George flyr till Kanada och får ett oväntat arv, vilket gör att George kan kosta på sig universitetsutbildning i Frankrike. Den rollen skulle Stowe inte ge åt en helt svart, menar Baldwin.
Det är en intressant iakttagelse som går hand i hand med vår tids teorier om ”vithetsproduktion” och ”rasifiering”. Men det stämmer illa med vad Stowe faktiskt skriver. Att skildra utsatta svarta som nästan vita var vanligt i kampen mot Jim Crow-lagarna. Folk som på papperet var svarta, men som i verkligheten var nästan vita, åkte tåg i vit kupé och påpekade själva att de därmed gjorde en kriminell handling, allt för att visa systemets orimlighet. Stowe låter George argumentera mot att han som nästan vit skulle kunna assimileras in i det amerikanska samhället. Han vill hellre resa till Liberia för vara delaktig i att skapa en ny stat i Afrika. I eget namn hävdar Stowe att Afrika kan vara framtidens kontinent. Och hon låter George säga:
Väl kunde jag, såsom du säger, i detta land blanda mig i de hvitas kretsar, min egen färg är så ljus, och min hustrus förråder knappast hennes afrikanska ursprung. Väl kunde jag i nödfall gå och gälla för en europé. Men för att vara uppriktig, så känner jag ingen lust dertill. Mina sympatier äro för min moders folk, ej för min faders. För honom var jag ingenting bättre än en god häst eller en vacker hund; för min arma, förkrossade moder var jag ett barn [därför] torde jag dock kunna ursäktas, om jag bekänner, att jag har ingen lust att gälla för en amerikan, eller införlifva mig med deras slägte. Det är med den undertryckta, förslafvade afrikanska stammen, som jag förenar mina öden; och om jag önskade någonting, skulle jag önska mig två grader mörkare, snarare än en grad ljusare.
Så var det med den vithetsproduktionen. Georges ord påminner inte så lite om Malcolm X. Det hade han kanske upptäckt om han läst Onkel Tom innan han angrep Martin Luther King.
Artikeln publicerad i Neo #3 – 2015
Denna djupa kunskap och insikt får tyvärr inte plats i våra stora media som SVT, DN, Expressen, AB med flera.