Neo testar: Riksdagsledamot

Folkvald. I september valde vi 349 kvinnor och män till riksdagsledamöter, 101 av dem är helt nya i jobbet. En av dem är Maria Weimer. Neo bad henne skriva en rapport om sina första veckor på Helgeandsholmen.

av Maria Weimer

– Kom ihåg att vara snälla mot personalen. När ni står där omringade av journalister så kan det vara lokalvårdaren som visar er den hemliga smitvägen ut ur huset. 

Det var med den förmaningen från nyvalde talmannen Urban Ahlin, som uppdraget började ta form. Uppdraget som folkvald riksdagsledamot, i mitt fall för Folkpartiet i Uppsala län.

Att välkomnas in i den beslutande församlingen är en omtumlande upplevelse som blandar högt och lågt. För min del är det en dröm som gått i uppfyllelse. Därtill en dröm som var mycket nära redan för fyra år sedan.

I valet 2010 gick jag miste om riksdagsplatsen med bara omkring 200 personvalskryss. Nu var jag beredd på att samma sak kunde hända igen, och inställd på en rysare. Beroende på vilka distrikt som räknas kan man flyttas upp och ner på listan flera gångar innan placeringen är klar. Som personvalskandidat är man redan utmattad efter veckor av kampanjande.

Jag tog ledningen redan från början. Men jag var fortfarande nervös. Jag hade inga semesterdagar kvar utan försökte tappert återuppta min tjänst som handläggare för Mali på UD:s Afrikaenhet, samtidigt som jag uppdaterade valmyndighetens hemsida så ofta jag hann. Kollegerna kom hela tiden förbi mitt rum för att fråga hur det gick.

På onsdagen ringde den sittande riksdagsledamoten och toppnamnet på Folkpartiets riksdagslista i Uppsala för att gratulera mig och erkänna sig besegrad:

– Alla röster är inte räknade än men det står klart att det är du som fått Folkpartiets mandat i Uppsala. Grattis till en lyckad kampanj!

Först då vågade jag tro att det var sant. Jag hade kryssat mig in i riksdagen. Jag kände mig omtumlad. Champagnen korkades upp med mina vänner och min mamma för att fira.

– Äntligen, utropade min mamma. Tredje gången gillt!

Jag var alltså knappast oförberedd på uppdraget. Men det är ändå många förvånande och förvirrande detaljer. Som att det första formella beskedet att jag var riksdagsledamot kom med det skriftliga intyget från valmyndigheten, en hel vecka efter röströkningen. Då hade jag redan pratat med medierna lokalt och varit på möte med Folkpartiets riksdagsgrupp.

Eller den lilla detaljen som slog mig på väg till riksdagsuppropet, att jag faktiskt inte hittade till kammaren. Det fick bli träff med min mentor i Folkpartiets riksdagsgrupp, hon guidade mig vant genom korridorer och hissar upp till den stora plenisalen på femte våningen i västra riksdagshuset. 

– Du är inte den första som har svårt att hitta, berättade hon. Det händer tydligen ofta i början av en mandatperiod att man hittar vilsna riksdagsledamöter på konstiga ställen i byggnaden.

Efter att ha lärt mig hitta i UD:s snirkliga korridorer och virrvarr av kulvertar har jag förhoppningsvis goda förutsättningar att så småningom att orientera mig i Sveriges Riksdags underjordiska gångar och otaliga hissar.

Hur förberedd jag än var hade jag inte heller kunnat förutse riktigt hur högtidligt det faktiskt kändes att höra sitt namn ropas upp i den stora kammaren.

Att sex gånger under loppet av samma dag vara tvungen att resa sig upp för kungens in- och uttåg under riksdagens högtidliga öppnande dagen därpå var dock mer tröttsamt än högtidligt. Här kan jag dock vara färgad av min inställning till monarkin, utsmyckad som jag var med en pin från Republikanska föreningen till finkläderna.

Då känns det lättare att stå upp vid talmannens intåg i kammaren, en sed vars innebörd jag fått förklarad för mig av min nya bänkgranne, den avgående talmannen Per Westerberg. Att stå upp vid talmannens intåg i kammaren är att buga för demokratin. Vid min riksdagsbänk, nummer 146 hittar jag också bekanta ansikten. Vi på ”Uppsalabänken” kramades och gratulerade varandra.

En sak är säker, Sveriges Riksdag kan verkligen leverera högtidliga pampiga ceremonier. Efter gudstjänst i Storkyrkan och promenad i solen till riksdagshuset, tågades det in under körsång kantad av folkdräkter från alla Sveriges landskap. I kammaren sjöng Peter Jöback så smäktande att till och med de äldre manliga ledamöterna i kammaren fällde en tår.

Fortsättningen har varit betydligt mer vardaglig, nyckelavhämtning, pensionstips och säkerhetsgenomgångar. Som ledamot är man inte bara ett skyddsobjekt som måste värna om sin personsäkerhet och kan utsättas för en lång rad olika hot, man ska också noga akta sig för riksdagens herrbastu. Det är nämligen där det oftast börjar brinna i riksdagen. Kanske blir det lätt överhettat när de manliga nätverken som träffas där inte kommer överens?

På tal om rekreation har riksdagen inte bara bastu, utan även gym, simbassäng och skjutbana. Det tog inte heller lång tid förrän inbjudan till riksdagens årliga älgjakt i Värmland dök upp i min inbox.

Tidigare ledamöter avslöjade också hur man visste när Beatrice Ask tränade på gymmet – då kantades alltid korridoren utanför gymmet av hennes biffiga livvakter. Undrar om samma träningsfrenesi kommer gälla nya justitieministern, socialdemokraternas Morgan Johansson?

Så blev det dags för den nya regeringen att presenteras. Roligare än att titta på statsminister Stefan Löfven då han läste sin regeringsförklaring var exempelvis att försöka räkna ut vilka ledamöter som skulle bli statsråd. Var inte Ardalan Shekarabi ovanligt vattenkammad i dag? Hade Ibrahim Baylan kanske en ny glänsande kostym på sig dagen till ära? Och varför satt Margot Wallström plötsligt på åhörarläktaren?

Takten är fortfarande lägre än vad jag väntat mig innan jag kom in. Vissa av utskotten träffas bara en gång i veckan. Tur att jag sitter i EU-nämnden som ofta ses flera gånger i veckan och där tempot verkar vara lite högre. Vi har dessutom under de första mötena redan lyckats rösta ner regeringen två gånger. Det tyder på att det kan bli en rolig mandatperiod med större makt för riksdagen.

Måndagar och fredagar är de flesta ledamöter i sina valkretsar. Förhoppningsvis ökar tempot när utskottsarbetet trappas upp.

Riksdagen lär under de kommande åren få betydligt mer att säga till om än på mycket länge. Som riksdagsledamot för ett litet parti i opposition får jag ensam företräda partiet i mitt utskott. Det nya och osäkra parlamentariska läget gör oppositionsrollen ännu mer intressant.

Och vem vet, kanske blir det ett nytt val igen, snarare än vi tror?