Krönika:

Nationer i krig

Om Sannfinländarnas dilemma

av Sylvia Bjon

”The war is not over”, står det spraymålat på en husvägg jag går förbi i Mostar, Bosnien-Hercegovina. Lokala politiska ”patrioter” står bakom klottret. Det har gått ett par veckor sedan jag stod på Medborgartorget i Helsingfors där 15  000 samlats för att demonstrera mot rasism. Det skedde efter att en av Finlands riksdagsledamöter, sannfinländaren Olli Immonen, skrivit ett inlägg på Facebook om ”strid mot mångkulturalism”, för ”en sann finländsk nation”. Tidigare i somras hade Immonen poserat på bild med medlemmar av en nazistisk klubb.

Hans tidigare partikamrat har bjudit in en gäst till riksdagshuset som gjort nazisthälsning på riksdagsläktaren. Där ett axplock av händelser i Finland på 2010-talet.

Sannfinländarna är ett svårbedömt parti eftersom det rymmer stora olikheter. Partiledaren Timo Soini hör till den gamla landsbygdspartistiska falangen som nog är konservativ, men inte så intresserad av den rasistiska flygeln. Utom i en bemärkelse: Utan denna färska, extremnationalistiska falang hade Soini knappast fått lika gott resultat i vårens val och sitt drömjobb som Finlands utrikesminister.

I sin självbiografi skriver Soini om nykomlingarna av Immonens typ. Han berättar att han försökt få dem intresserade av skattefrågor och socialpolitik, något annat än den evinnerliga invandringsfrågan. Soinis eget intresse har varit att en dag sitta i regeringen, och nu verkar han inte vilja bli störd av sådant här. Hans obekväma dilemma blev tydligt då han spelade osynlig mitt under den hetaste Immonen-debatten, och hänvisade till sin semester.

Om partiledare verkligen vill vara tydliga och mota Olle i grind hade det bara varit att lyfta luren. Men vilka konsekvenser tänker sig regeringen, utöver att bara säga fy?

Som om ett lock hade öppnats har oförtäckt rasism börjat synas allt mer. När rapartisten Prins Yusuf publicerade en bild av sig själv vid de stupades hjältegrav, för att visa att han hedrar samma saker som andra finländare, blev reaktionen den motsatta och kommentarerna fulla av n-ord.

På ett bisarrt sätt är det en lättnad att rasismen blivit synlig. När eufemismer och politiksnack gett vika ser vi vilka strömningar vi har i Finland, ett land som hör till den tredjedel av EU med minst invandrare i förhållande till befolkningsmängd. Det är inte bara ”invandringskritik”. Det är värre.

Utrikesministerns dilemma är att han inte gärna biter den hand som fött honom. Därför räds han att analysera vilken sorts röster partiet drar och varför, och att göra upp med avarterna.

”The war is not over”. Balkan, kunde vara var som helst.

Vad är en ”sann finländsk nation”? Hör jag dit som finlandssvensk? Handlar det om språk, religion, hudfärg, eller handlar det i själva verket om vart man klickar sig på nätet? Sommaren 2015 har jag också bläddrat i en gratistidning som heter Magneetti-media, en publikation i nordvästra Finland där artiklar om Hitlers ekonomiska politik varvas med judehat, konspirationsteorier och naturmedicin. På nätet blomstrar en publikation som heter MV-lehti, som också ”bevisar” sina nyhetsvinklingar med att massmedierna ”censurerat” dem. Polisens korrigeringar – till exempel om gärningsmän som inte alls varit invandrare fast det påstås – sprids tyvärr långsammare än lögnen.

Den verkliga striden vi har framför oss i Europa är inte mot olika etniciteter, utan den obönhörliga splittringen mellan människor som tror sig vara lika, som tror sig vara något slags mentala ”nationer”, men förskansat sig i grupperingar vi vet alltför lite om.