När Sverige störtade en regering

Det var Sveriges största utrikespolitiska operation i modern tid. Kallelserna kom i dubbla svarta kuvert. Via det korporativa organet Humanberedningen slussades svenska skattepengar till Sydafrika och kampen mot apartheidregimen.

av Bengt G Nilsson

– Den där egendomliga klockan fick jag av Robert McBrides organisation som tack för hjälpen, säger Birgitta och nickar åt ett konstfärdigt format urverk på fönsterbrädan. Det var väl egentligen fel att ta emot den, men jag kände att det var oartigt att tacka nej.

Jag sitter i en fashionabel lägenhet i Stockholm och lyssnar till en berättelse som får mig att häpna. Birgitta Karlström Dorph, 76 år gammal, berättar hur hon hamnade mitt i kampen mot rasåtskillnaden i Sydafrika på 1980-talet. Hur hon som svensk diplomat kom att skynda på den politiska utvecklingen som kulminerade med att apartheid avskaffades. Ett drama i modern tid som saknar motstycke.

– McBride, ja, han var väl inte Guds bästa barn. Han hade dömts för ett bombdåd i Durban som dödade tre vita kvinnor. Han satt på death row, skulle avrättas. Men han släpptes senare. Vi hade hjälpt honom och hans organisation med pengar. Det är väl en sådan där detalj som jag inte vill prata så mycket om, säger hon med ett skratt.

Birgitta skrattar mycket. Hon är så långt ifrån klichén om en trött pensionär man kan komma. Ständigt nyhetshungrig, vital i kroppen och med tusen spännande projekt framför sig.

– Jag har sagt till dem på UD att jag ska fira mitt hundraårskalas i Arvfurstens palats, det får de bjuda på, ha! Men först ska jag lösa Palmemordet. Och lite annat också.

Hon anlände till Sydafrika 1982. Den politiska situationen i landet hade hon naturligtvis läst om men hon kände att hon saknade mycket kunskap. Hennes chef på den svenska beskickningen i Pretoria gav henne inte någon särskild vägledning. Hans arbete bestod i att upprätthålla normala diplomatiska förbindelser med Sydafrika, som formellt sett var en vänligt sinnad nation. Birgittas jobb blev något helt annat.

– Jag brukar alltid säga att man aldrig kan veta riktigt, om man inte är på plats, om man inte kan känna lukten och höra ljuden, och se. Man kan inte riktigt förstå då. Man kan förstå med huvudet men för att riktigt begripa måste man förstå med hela kroppen, säger hon tankfullt och berättar om sin första morgon i detta främmande land.

– Jag hade tillbringat natten på ett hotell i Pretoria och på morgonen tog jag en promenad i parken alldeles bredvid. Jag tänkte sätta mig på en parkbänk. Då såg jag vad som stod skrivet på ryggstödet. Whites only, stod det. Jag blev stående och tittade. ”Jaha”, tänkte jag. ”Det är så det är. Där får bara jag sitta.” Och vet du vad jag gjorde? Jag tog mod till mig, tittade mig omkring, och så spottade jag på parkbänken! Ha! Och sedan tänkte jag att så där får det inte vara. Det måste vi ändra på.

Birgitta kom sedermera att beskrivas som ett slags hemlig agent i Sydafrika. Hennes uppdrag var att under yttersta diskretion kontakta det svarta motståndet i landet, som inte ska förväxlas med organisationen ANC. Den fanns bara i exil, men inne i landet arbetade en mängd grupper och individer för att bekämpa raspolitiken. Birgitta skulle lära känna dessa och ta reda på i vilken mån Sverige kunde stötta kampen med ekonomiska medel. Det krävde stor diplomatisk fingerfärdighet och en avsevärd portion mod. Det var långt ifrån ofarligt. Varje dag greps apartheidmotståndare. De torterades ofta och dömdes till tunga fängelsestraff. Hudfärgen utgjorde inget skydd. Lönnmord drabbade många, exempelvis Ruth First, vit apartheidmotståndare. Den kände vite aktivisten Albie Sachs skadades svårt av en bilbomb.

Kampen hade vid början av 1980-talet gått in i en ny och intensivare fas. Motståndet blev allt mer organiserat och det fanns många vita inblandade. Den mest prominente av dessa var Beyers Naudé. Han var präst, en framstående teolog i landet. Men inte bara det. Han var boer, alltså ättling till de holländare som hade koloniserat Sydafrika flera hundra år tidigare. Han tog ställning för de svartas kamp.

– När jag träffade Beyers var han bannlyst. Det innebar att han bara fick träffa en människa i taget, plus en mängd andra restriktioner, berättar Birgitta.

– Jag hade fått veta att han var centralfigur i kampen mot apartheid och jag insåg att jag genast måste få kontakt med honom.

Beyers Naudé blev Birgittas mentor. Han öppnade alla tillgängliga dörrar och gick i god för hennes hederliga uppsåt. Genom honom fick hon en unik ingång till det hemliga svarta motståndet i Sydafrika.

– Utan honom hade det ju inte gått, skrattar hon. Han var den store läromästaren. Alla, och jag menar alla, i det svarta motståndet avgudade honom. Det var naturligtvis han som borde ha fått Nobels fredspris, och inte den där Desmond Tutu.

Birgitta började nu kontakta de informella ledare som Naudé introducerade henne för, under allra största sekretess. Hon byggde ett kontaktnät och samlade på sig de önskemål som fanns om svenskt ekonomiskt stöd.

– Jag träffade människor på små kaféer, i kyrkor, varhelst man kunde träffas utan att vara övervakad, berättar hon. Jag hade en suverän chaufför, Elias hette han, och han skjutsade mig och vakade över mig som en hök.

Behoven var ofantliga, närmast oändliga. Utan pengar kunde inget göras. Med pengar var allt möjligt. Trycka flygblad, skapa upprorisk teater, organisera motstånd, resa till möten utomlands och ta hand om familjer vars försörjare satt fängslade. Överallt mötte Birgitta vädjanden om ekonomiskt stöd. Hon noterade, ställde frågor, begärde redovisning och bedömde.

Sedan rapporterade hon till Stockholm. Där fanns en anonym grupp som kallades Humanberedningen. Den leddes av Sidas generaldirektör och bestod av representanter från alla riksdagspartierna utom VPK som inte ansågs pålitligt i sammanhanget. Därutöver fanns medlemmar från fackförbund samt ett antal icke-politiker med, som exempelvis författaren Per Wästberg och advokaten Christian Åhlund. Humanberedningens uppgift var att ta emot Birgittas rapporter, granska dem och ge sitt godkännande. Det blev sällan några långa diskussioner, och Christian Åhlund säger att han inte kan minnas att någon framställan från Birgitta i Sydafrika någonsin avslogs.

– Humanberedningen var en väldigt typisk svensk uppfinning, berättar han när jag träffar honom i hans villa i Djursholm.

– I beredningen sydde man in hela det korporativistiska Sverige och sedan körde man igenom besluten där. Alla var informerade och kunde invända, men om något exploderade när besluten väl var tagna så kunde man inte säga att man inte visste om det.

– Allt var oerhört hemligt, fortsätter han. Kallelserna till Humanberedningens möten levererades med ett särskilt bud. Det var dubbla svarta kuvert, och vi hade fått skriva på tystnadsförsäkran vid straffansvar. Jag fick inte ens prata med min familj om vad jag gjorde. Vi stödde en rörelse som arbetade för att störta en regering. Det var ju politiskt högexplosivt. Men att det skulle vara folkrättsstridigt, det var det nog bara folkrättsjurister som tänkte på.

Birgitta var flitig på sitt håll och skickade hem rapporter och önskemål om ekonomiskt stöd till det svarta motståndet. Allt passerade hennes skrivbord.

– Jag var som midjan på ett timglas, säger hon. Däruppe fanns Sydafrika, därnere fanns Sverige. Allt som gick från Sydafrika till Sverige passerade genom mina händer.

Den politiska kontrollen av Humanberedningen och Birgittas arbete var minimal. Per Wästberg som stod Olof Palme nära berättar att denne inte ville lägga sig i beredningens arbete.

– Olof Palme sa till mig att jag fick ta ansvar för att pengarna användes på rätt sätt och inte försnillades. ”Annars kommer jag att skylla på dig”, sa han.

– Palme ville inte veta och fick inte veta, tillägger Per Wästberg.

Att den svenska politiken gentemot Afrika sköttes av tjänstemän och privatpersoner som exempelvis Wästberg och Åhlund var en ordning som var etablerad sedan gammalt. Ernst Michanek, generaldirektör för Sida från 1965 till 1979, beskrivs av Per Wästberg som skuggutrikesminister. Det var i praktiken han som skötte Sveriges relationer till Afrika. När Sidas medarbetare under 1970-talet till stor del kom att bestå av individer med starka vänstersympatier fick detta genomslag i Sveriges roll i det kalla kriget. Genom att Sverige genom Sidas försorg tydligt stödde så kallade marxistiska befrielserörelser i exempelvis södra Afrika, inklusive Sydafrika, blev Sverige i praktiken en alli-erad till Sovjetunionen.

Denna politiska positionering var också mycket tydlig i Sveriges starka stöd till den stalinistiska militärjunta som styrde Etiopien mellan 1974 och 1991. Under den perioden skiftade regeringsmakten i Sverige men utan att politiken gentemot Afrika ändrades. Den sköttes nämligen inte av politiker, utan av Sidas tjänstemän. 

Det svenska stödet till motståndskampen i Sydafrika växte till monumentala summor. Birgitta Karlström Dorph berättar att omkring en miljard svenska kronor överfördes under 1980-talet. Sverige var den överlägset största enskilda givaren av pengar. Det var Sveriges i särklass största utrikespolitiska operation i modern tid, syftande till att störta en regering som vi hade formellt vänskapliga förbindelser med. Oaktat Olof Palmes retoriska utfall mot apartheidsystemet.

Allt sköttes av ett litet antal individer. I Sydafrika fanns Birgitta Karlström Dorph. I Sverige satt den lilla Humanberedningen. Tillsammans beslutade de om utbetalningar av skattemedel i miljardklassen. Utan att verksamheten någonsin diskuterades i riksdagen.

När jag träffar Ingvar Carlsson som blev statsminister 1986 efter mordet på Palme väger han sina ord noga.

– Humanberedningen arbetade ju väldigt självständigt, säger han. Det var ett känsligt arbete och det fanns ingen anledning att förankra varje enskild åtgärd i regeringen. Om man gick över gränsen ibland, och kanske gjorde man det, så kunde regeringen säga att ”vi var inte informerade”. Det var inte så att vi inte ville veta, men det var praktiskt att de arbetade självständigt.

– Verksamheten låg på gränsen till vad man diplomatiskt får göra mot ett annat land, fortsätter han. Humanberedningen tänkte nog att ”vi gör det här och det är lika bra att vi inte i detalj informerar regeringen”.

Pengarna skulle användas för humanitära ändamål, att stärka civilsamhället och gynna framväxten av a government in waiting, som det brukar heta. Samt, framför allt, att bidra till ett regimskifte, men på fredlig väg.

– Jag kan inte garantera att inte någon del av stödet någon gång gick till militär utbildning. Men jag tror att det allra mesta gick till det som vi ville stödja, säger Ingvar Carlsson.

Olof Palmes engagemang för kampen i Sydafrika betonas av många jag har talat med, inte minst Per Wästberg. Men Anders Forsse som var generaldirektör för Sida första halvan av 1980-talet och därmed även ordförande för Humanberedningen har en annan uppfattning.

– Jag hade ingen känsla av att Olof Palme förekom särskilt mycket i sammanhang som rörde södra Afrika över huvud taget, säger Forsse. Men var hans sympatier fanns det visste vi, det behövde vi inte fråga om. Jag tycker inte heller att våra utrikesministrar var särskilt aktiva i det sammanhanget. Det som hände, det hände på tjänstemannanivå med de styrandes goda minne. De facto fattades de allra flesta besluten av tjänstemän.

Tilläggas kan att de pengar som betalades ut aldrig redovisades i detalj. De bäddades in i en allmän post som bokfördes som humanitärt stöd till södra Afrika. Samtliga beslut och utgifter i Humanberedningen, ner till minsta kaffepeng, var strikt hemliga.

En avsevärd del av det svenska stödet – som naturligtvis var statliga medel, det vill säga skattepengar – användes för att arvodera advokater som försvarade åtalade aktivister. Många hundra miljoner kronor gick till det. Metoderna för att överföra pengar utan att sydafrikanska myndigheter upptäckte transaktionerna var raffinerade.

– Det gick ofta till så att pengar överfördes till min advokatbyrå, berättar Christian Åhlund, och i och med det så slog advokatsekretessen till. I dag skulle sånt vara helt förbjudet, det var ju ett slags penningtvätt. Men då fungerade det och jag kunde skicka pengarna vidare till mottagare i Sydafrika.

– Det intressanta var ju att Sydafrika var ett väldigt legalistiskt samhälle, fortsätter han. Lagarna var perverterade men det juridiska systemet fungerade mycket bra. Med hjälp av duktiga advokater kunde man därför omvandla dödsstraff till fängelse, och långa fängelsestraff till betydligt kortare, och många gånger frigivning.

Humanberedningen samarbetade med en internationell organisation med säte i London, International Defence and Aid Fund, IDAF, som i huvudsak finansierade juridisk hjälp. Genom den slussades mycket stora penningsummor och Sverige blev även där största enskilda givare.

Chef för IDAF var under många år den vite sydafrikanen Horst Kleinschmidt. Han berättar att han under alla år aldrig någon gång träffade Birgitta, trots att han ofta stötte på hennes nom de guerre i de hemliga meddelanden som skickades mellan IDAF i London och diverse organisationer i Sydafrika. Hennes kodnamn var Radio Two, vilket kom sig av att meddelanden ofta skickades som mikrofilm instoppade i små radioapparater som någon resenär kunde ta med sig utan att väcka misstankar.

– Men i det svarta motståndets och i ANC:s vokabulär var hon nog snarare känd som Comrade Birgitta, skrattar han.

Många av dem som fick sina straff väsentligt förkortade med hjälp av advokater som finansierades av Sverige, kom senare att ingå i den regering och administration som tog över när apartheid föll. Bland dessa finns exempelvis Popo Molefe, Moss Chikane och Patrick Lekota som satt i ledningen för paraplyorganisationen United Democratic Front, UDF. De ställdes inför rätta i den mycket uppmärksammade Delmasrättegången som pågick i tre år. Åtalet gällde högförräderi och kunde ge dödsstraff. De dömdes till fängelse men frikändes efter överklagande. De är i dag överens om att det svenska penningstödet till advokaterna var avgörande för den lyckliga utgången av denna process.

Under de sex åren i Sydafrika hade Birgitta familjen med sig. Maken Bill och de fyra barnen kände inte till hennes hemliga arbete.

– Det var bäst för dem att inte veta, säger hon.

Det femte barnet föddes på plats 1985. Kort tid senare dog Bill av hudcancer. Minnesceremonin i ett kapell i Pretoria förvandlades till en politisk manifestation.

– Jag hade bjudit in hela det svarta motståndet och alla kom. Till och med Winnie Mandela och hennes fotbollslag. Jag hade sagt åt dem att de inte fick sträcka upp knytnäven i luften så där som de svarta gjorde på den tiden på sina förbjudna möten. Gör ni det så kan jag få problem, sa jag. Jag var ju utländsk diplomat, hur skulle det se ut?! Och vet du vad som hände? De började sjunga sin kampsång Nkosi Sikelel’ iAfrika. Och när jag tittade, då såg jag att alla i hela kyrkan stod med näven knuten bakom ryggen! 

1988 avslutade Birgitta sitt arbete i Sydafrika och blev ambassadör i Etiopien. Två år senare frigavs Nelson Mandela ur fängelset.