Recension:

Miljöpolitik för moderater

Mattias Svensson

av Sofia Arkelsten

Det har hänt mycket i miljödebatten sen klimatfrågan blev allmänpolitisk och tillsammans med de andra miljöfrågorna lämnade de mer sekteristiska och aktivistiska grupperna. Nu är miljö något som alla, också politiker, journalister och nationalekonomer, måste förhålla sig till. Politiker från de allra flesta partierna deltar rakryggat i debatten och har olika förslag på lösningar. Det civila samhället är engagerat. Företag agerar. Det finns miljöekonomer. Och väljarna sätter ständigt miljö, klimat, energi högt, lite beroende på hur frågan ställs. 

Boken Miljöpolitik för moderater är något av en Freakonomics för miljöintresserade. Den ger en bra ingång i hur vi hanterar miljöfrågor utan att landa i gamla dåliga förslag till lösningar. Vi miljönördar har också något att hämta. (Ja, Porterhypotesen behandlas kanske lite väl välvilligt och avsnittet om främmande arter kan byggas ut med mårdhundar och andra invasiva arter till exempel.) Boken har nämligen ett brett anslag, men i grunden handlar den om att värderingar gör skillnad.

Miljöengagemang är ingen ursäkt för socialism eller att avskaffa demokratin. (Ja, det förslaget har förekommit i klimatdebatten. På allvar.) Nej, det är rätt rimligt att sluta föreslå socialistiska lösningar särskilt som de konsekvent har misslyckats på alla andra områden. Rekorderlig moderatpolitik funkar på miljöområdet också. Subventioner av miljöskadlig verksamhet är dåligt. Internationellt samarbete är oftast bra. Teknik och forskning hjälper till att göra saker bättre. Efterfrågan är en stark drivkraft. Effektivitet och specialisering är bra för att då används resurserna bäst. Det handlar om att styrmedel ska vara breda, likformiga och gärna internationellt samordnade. Den politik som är bra för att förvalta ekonomiska resurser långsiktigt är också bra för att förvalta naturresurser långsiktigt.

Det är befriande med meningar som: ”De bäst fungerande politiska lösningarna på miljöproblemen består ofta i olika slags marknadslösningar.” Eller att tillväxtkritik bemöts och olika framgångar listas. Det finns många saker i bokens exempel och slutsatser som kan provocera. Det är underhållande.

Samtidigt så tar Mattias Svensson miljöfrågan på allvar.

Försiktighetsprincipen diskuteras och landar i ett gradvis framåtskridande för miljöhänsyn.

Det är hälsosamt med en liberal debatt om grunderna för miljöpolitiken som den borde vara. Konservatismen och liberalismen har olika goda sidor som kan bidra till en spänstig miljöpolitik. Diskussionen om ansvar och äganderätt kunde ha landat i en modern förvaltarskapstanke.

Allt detta är ganska komplext. Det kan vara frustrerande som ansvarstagande politiker att agera inom ett område som ska förklara och hantera diffusa utsläppskällor, relationer till andra länder, konsumtion och personliga livsval, avfallshantering, plastkassar, kor och stora klimatkonventioner. Naturen tar ibland lång tid på sig för återhämtning, trots att vi gärna vill ha resultat direkt.

Det är sympatiskt att resonemanget i boken leder till en ständig jakt på små förbättringar. För så ser ibland den oglamorösa vardagen för en miljöpolitiker ut. Det är långsiktigt gnetande som lönar sig.
Den stora allomfattande patentlösningen finns inte.

Svensson går inte i den nationalekonomiska fällan att enbart förespråka globala lösningar och i väntan på dem: intet. Det är helt enkelt lagom med nationalekonomi. Här finns också en insikt i att problem kan behöva flera perspektiv.

Personligen uppskattar jag att även köttfrågorna berörs på ett balanserat sätt. Jag tolkar det som att beröringsskräcken är borta och slentrianköttnormen äntligen kan diskuteras. För så ser det ut hos moderata sympatisörer och människor i allmänhet.

Politikens roll är också ett intressant avsnitt. Få förtroendevalda vill spela ned sin egen betydelse, men en ökad ödmjukhet för vad som är politikens gräns kan behövas. Svensson konstaterar också att mycket som görs i klimatets och miljöns namn är illa genomtänkt, ineffektivt och ibland direkt kontraproduktivt. Det krävs kritisk granskning, utvärdering och noggranna överväganden på samma sätt som inom andra politikområden. Det räcker inte med allmän välvilja – politiken måste fungera och ge rätt effekt.

Ett par ord om titeln. Är moderater särskilt ointresserade av miljöpolitik? Nej. Moderater är lika intresserade av miljö och värderar frågorna som lika viktiga som svenskar i allmänhet. Men moderater, till och med nya moderater, har ibland ett orimligt lågt självförtroende i miljöfrågorna. Några vågar inte ens nämna miljö för att det påstås att blotta ordet skulle göra att människor i stället röstar på Miljöpartiet. Det är att underskatta väljarna.

Samtidigt finns det många partipolitiskt aktiva moderater som verkligen kan frågorna på djupet och driver en offensiv miljöpolitik. Ofta finns dessa människor i den mer handfasta kommunpolitiken.

Möjligen är undertiteln bättre. Den visar rörelsen i miljöfrågan. Det fungerar att vara teknikoptimist, bo i stan, tro på frihandel som idé och leva ett liv med livskvalitet. Eller som Mattias Svensson skriver: det behöver inte vara tråkigt, själadödande eller självuppoffrande att ta ansvar för en bättre morgondag. Tiden är förbi när miljövänligare varor var sämre versioner i oblekt förpackning men dubbelt så dyra. Det går att jämföra med politiken faktiskt.

Moderater vill ju också rädda världen. Då behövs en miljöpolitik för vettiga människor. Det är inte enkelt, men det går.