Krönika:

McMuseum i kulturkrock

Nationalromantik över gränserna.

av Sylvia Bjon

Amerikanen tuggar en hamburgare i solen på Södra kajen i Helsingfors. Guggenheimstiftelsen bjuder på lunch, ritpapper och kritor: rita ditt museum, det är jippot som utgör startskottet för en arkitekttävling värd två miljoner euro.

Richard Armstrong, Guggenheimstiftelsens direktör, har de senaste åren åkt skytteltrafik till Helsingfors och lovat att ett nytt Guggenheimmuseum, just här, skulle bli om inte ett Eldorado så ett nytt Bilbao.

Det skulle bli en charmoffensiv. Men samma dag arkitekttävlingen utlysts har han i vredesmod vandrat ut från en intervju med Finlands statliga tv-bolag Yle. Redaktören hade frågat vad Guggenheim gör om Helsingfors stadsfullmäktige trots allt säger nej till ett museum.

Armstrong och hans stiftelse har åkt på en frontalkrock med debattklimatet i lågkonjunkturens Finland, och reporterns fråga var sista spiken i hans prövade tålamod. Stadsstyrelsen har sagt nej en gång. Privata finansiärer har sedan skramlat ihop till arkitekttävlingen i hopp om att blidka motståndarna med bilder av ett häftigt landmärke i den kyliga staden, komplett med datorgrafik av stiliserade turistströmmar. Kostnadskalkylen har trimmats. Ett knippe beslutsfattare och debattörer vurmar för Guggenheim samtidigt som idén är dåligt förankrad bland stadsbor som ser barnens skolor läggas ner och flyttas. Det skildras som en motsättning mellan elit och övriga, ett spöke som 70-talet trodde det hade begravt.

Armstrong hade inte räknat med att museiprojektet skulle sammanfalla med två symboliska och ideologiskt laddade debatter.

Den ena rasar kring det nya barnsjukhuset, som inte fått pengar ur statskassan, och kommer att finansieras delvis med en penninginsamling. Att man i ett av världens mest välmående länder tvingats gå med hatten för att få ett fungerande barnsjukhus är pinsamt och har fått många att oroa sig över tillståndet för välfärdsstaten. Här är narrativet också givet: Herregud, ska tavlorna få ett hus, och barnen dö?

Ett annat slumrande spöke är betydligt kusligare. 2011, samtidigt som projekt Guggenheim Helsinki fick sin start, satte Sannfinländarna i sitt valprogram ord på den tanke som bubblat under konstdebatten, om än oftast i en mer skyld version. Partiet anser att statligt kulturstöd enbart ska stärka ”den nationella identiteten”, och går vidare till att döma ut postmodernism som kvasikulturellt.

Myten om den nationella konsten har också fått understöd av andra debattörer. Ett amerikanskt konstprojekt, ett McMuseum, ställs i något slags motsatsförhållande till den nationalromantiska, föreställande 1800- och 1900-talskonsten. Men Albert Edelfelt, som nämns med namn i Sannfinländarnas kulturmanifest, målade också i Paris och Antwerpen, och satt i konstakademier i S:t Petersburg och Köpenhamn.

Finlands nationella konstrum Ateneum har det senaste året ställt ut Helene Schjerfbeck och Tove Jansson vars måleri har blomstrat i Frankrike och under andra resor i världen. Konstens ”nationella” prägel är en falsk efterhandskonstruktion.

Om Guggenheim byggs – vad kommer då dess berättelse att bli i efterhand? Kanske låter den såhär: ”Guggenheim Helsinki återuppväckte de privata finansiärernas intresse för mecenatrollen, efter girighetens decennier, och frigjorde skattepengar för basservicen” (ja, barnsjukhuset är viktigare). Eller såhär: ”Konstsynen blev på 2020-talet igen lika internationell som på de kosmopolitiska nationalromantikernas tid.