Människan mot staten

Herbert Spencer var en av 1800-talets stora tänkare.­ ­­­ En självlärd intellektuell vars filosofiska verk blev hyllade storsäljare. Men också en excentrisk man vars enda relation med det motsatta könet stöp på en lång näsa.

av Sten Niklasson

Cigarröken steg som en tjock dimma mot taket på lyxrestaurangen Delmonico’s på 56 Beaver Street i hjärtat av Manhattans finansdistrikt. Det var på kvällen den 9 november 1882, och sorlet bland de förnäma gästerna var förväntansfullt. Där fanns senatorer, industrimatadorer och höga militärer som alla kommit för att hylla hedersgästen, en sextiotvåårig engelsman vid namn Herbert Spencer. Denne, som kommit till Amerika för att få bot mot diverse nervösa åkommor, hade ytterst motvilligt gått med på att delta i banketten. Normalt motsatte han sig alla lockelser att medverka i vad han kallade ”social uppståndelse”.

Spencer hade nått viss ryktbarhet genom sin bok Social Statics, i vilken han åtta år innan Darwin publicerade sin The Origin of Species, myntade uttrycket survival of the fittest. Hans efterföljande arbeten Principles of Psychology och jätteverket System of Synthetic Philosophy gav honom kändisstatus. Särskilt i USA ansågs Spencers tankar utgöra starka argument för oreglerad kapitalism. Konkurrens var att betrakta som en naturlag och ledde oundvikligen till framåtskridande, menade han, och det var precis vad amerikanerna ville höra.

De var ingen hejd på lovorden under de många bankettalen. En tidigare utrikesminister hävdade att Spencer visat prov på större insikt i samhällsfrågor än ”någon levande människa erbjudit vår generation”. En rikt dekorerad militär förklarade att inbördeskriget kunde ha undvikits, om bara Sydstaterna hade tillämpat hedersgästens principer om individens frihet. Styrelseordföranden vid Columbiauniversitetet gick så långt att han utnämnde Spencer till ”inte bara den djupsinnigaste tänkaren i vår tid, utan det största intellektet någonsin”. Gästerna, som frossade på Delmonico’s specialiteter Eggs Benedict och Lobster Newburg, nickade instämmande mellan tuggorna.

När mot slutet av middagen den skallige Spencer med sina kvarvarande hårtestar vippande som änglavingar ovanför öronen reste sig för att ta till orda, lägrade sig en närmast sakral tystnad över Delmonico’s gäster. Talet blev inte det väntade. I stället för att, som konvenansen bjöd, artigt och med tillbörlig blygsamhet tacka för alla berömmande ord, förklarade hedersgästen att hans beundrare i Amerika totalt missförstått honom. Han gillade inte den kapitalistiska kulturen i USA som byggde på en sjuklig besatthet av arbete. Amerika behövde förändrade livsideal. ”Livet är inte till för arbete”, dundrade Spencer, ”arbete är till för livet!”

Numera vet inte många vem Herbert Spencer var. Men under den viktorianska epoken var hans popularitet omåttlig också i breda samhällslager. Han är sannolikt den ende filosof i historien som under sin livstid fått sina verk sålda i miljonupplagor. Berömda efterföljare som Friedrich Nietzsche, Henri Bergson och Sigmund Freud kände sig manade att ta avstamp i Spencers idéer. Hans inflytande på det politiska tänkandet sträckte sig ända till Kina och Japan, där hans verk ansågs innefatta en modell för omvandlingen av de traditionella statsbildningarna till moderna industristater. Också i litteraturen finns åtskilliga spår av Spencers tankegångar. George Eliot, Thomas Hardy, Lev Tolstoj och DH Lawrence tillhörde dem som tog starkt intryck av den produktive engelsmannens verk. Jack London skapade typiskt spencerianska figurer i flera av sina böcker. I  HG Wells Tidsmaskinen utnyttjas Spencers idéer för att beskriva människans utveckling mot två olika arter.

Herbert Spencer föddes 1820 i Derby, England. Av sin far ärvde han ett instinktivt motstånd mot alla former av auktoritet. Sannolikt påverkade också föräldrarnas miserabla äktenskap hans syn på samlevnaden med kvinnor. Han tillägnade sig rudimentära kunskaper i latin och naturvetenskapliga ämnen men tog aldrig någon akademisk examen. Spencer var något så ovanligt som en självlärd tänkare, vars kunskaper och referensramar huvudsakligen formades i samtal med vänner och bekanta, inte minst biologen Thomas Henry Huxley som senare skulle bli känd som Darwins bulldogg (ett självvalt epitet för att han i samhällsdebatten försvarade evolutionsteorin).

Under den snabba utbyggnaden av järnvägsnätet på 1830-talet arbetade Spencer som järnvägstjänsteman, samtidigt som han skrev artiklar för radikalliberala tidskrifter. Vid tjugoåtta års ålder blev han biträdande redaktör för den frihandelsvänliga tidskriften The Economist, vilket förde honom till London. Där etablerade han snabbt kontakt med en frisinnad krets som innefattade John Stuart Mill, Harriet Martineau och George Henry Lewes.

Där fanns också Mary Ann Evans, med vilken han hade en kort romans, den enda i hans liv. Hon klagade på hans kyla – ”den väldiga glaciären inom honom”. När han gjorde klart för henne att hans engagemang måste förbli begränsat, försökte hon emellertid till en början att anpassa sig. ”Jag kan utlova ett kamratskap som inte besväras av pinsamma känslor” förklarade hon, men förbindelsen dog inom kort i brist på känslomässig näring.

Senare förklarade Spencer att han gjort slut på grund av Mary Anns i hans tycke alltför långa näsa. Kommentaren är typisk för Spencer, som trots sina djupsinniga resonemang fäste stort avseende också vid ytliga ting som utseende och klädsel. Själv ogillade han formella klädattribut, i synnerhet höga hattar, och tackade regelmässigt nej till inbjudningar som krävde att han klädde upp sig. Vid ett tillfälle avböjde han en inbjudan från utrikesministern till en mottagning för den ryske kejsaren Alexander II med orden (i tredje person!): ”Kravet att bära jackett, vilket herr Spencer anser vara ett oöverstigligt hinder, nödgar honom att avböja nöjet”. Värdinnan, grevinnan av Derby, förklarade då att han kunde komma klädd som han behagade, vilket Spencer emellertid också avvisade med hänvisning till att han då skulle avvika alltför mycket från de övriga gästerna.

Spencers excentricitet var ytterst medveten och ägnad att understryka den individualitet som han ansåg utgöra ett tecken på social evolution. Han kunde ses på offentliga platser med manuskript fästade runt midjan med snören. Hans färder i sin hästdragna vagn blev berömda, eftersom han, inbillningssjuk som han var, ofta stoppade vagnen för att ta sin puls, oavsett trafiken. I en sentida sammanställning över engelska excentriker beskrivs situationen så här:

När kusken hörde ropet STOPP, stannade vagnen, oavsett var den befann sig mitt i den hetsiga trafiken, på Piccadilly eller Regent Street, varpå trafikstockning uppstod; tystnad rådde under några sekunder, medan herr Spencer tog sin puls.

Spencer njöt av distraktioner som biljard, laxfiske och tennis. Men bakom sådana lättsamheter dolde sig återkommande depressioner och ångestattacker, som han försökte bota med droger, vegetarisk kost, rökning samt en besynnerlig huskur, bestående i att han doppade huvudet i saltlake och därefter täckte sitt genomblöta hår med flera lager olika huvudbonader.

Som en av de få filosofer, som kunnat livnära sig enbart på inkomsterna från sina böcker, och som faktiskt byggt upp en nätt förmögenhet, hade Spencer mycket väl kunnat inrätta sig bekvämt i ett eget hus. Så skedde emellertid aldrig, och han tillbringade i stället mycken tid på den exklusiva klubben Aetheneum, liksom med de åtta andra medlemmarna i det ännu exklusivare middagssällskapet The X Club.

Spencers tankevärld dominerades av en enda idé, nämligen att alla samhällsföreteelser var underkastade naturlagen om evolution. Så här skrev han:

Lagen om naturlig utveckling är tillämplig på allt framåtskridande, oavsett om det handlar om jorden, livet på planeten, samhället och dess styrning, industri, handel, språk, litteratur, vetenskap eller konst.

Det vore emellertid ett misstag att betrakta Spencer som en tänkare som helt enkelt applicerade Darwins evolutionsteori på andra områden än det biologiska. Han kallas ibland social darwinist, men det är mer korrekt att kalla Darwin biologisk spencerian. 

Hos Darwin är evolutionen moraliskt och politiskt neutral. Dess resultat är ett naturligt urval av individer, vilkas egenskaper bäst motsvarar omgivningens krav. Spencer, däremot, ansåg att evolutionen hade ett övergripande mål, och att de evolutionära förändringarna ledde framåt mot samhällelig jämvikt och mänsklig perfektion. Under primitiva utvecklingsskeden krävde överlevnaden aggressivitet hos människan. De kontinuerliga framsteg evolutionen medförde skulle enligt Spencer till slut leda till att aggressiviteten ersattes av osjälviskhet och medkänsla. Civilisationen var inte ett mänskligt påfund utan ett resultat av naturlig evolution. Undra på att hans idéer väckte anklang hos människor som ville tro att de genom naturlagarnas obetvingliga kraft inte bara skulle överleva, utan utvecklas till fulländade varelser som levde i fred med varandra!

Spencers idéer innehåller åtskilliga intressanta motsägelser. Han menade exempelvis att statliga påbud, oavsett om de avsåg obligatorisk skolgång, förbud mot barnarbete, renhållning eller annat, bara hindrade det naturliga framåtskridandet. Alla människor hade därför rätt att ignorera staten. Om staten erbjöd behövande medborgare skydd och vård, skulle, som han uttryckte saken ”den slutliga följden av att skydda människor mot dårskap (bli) att världen befolkas av dårar”. Det bästa sättet att säkerställa social perfektion var att människor utan statlig inblandning fick utvecklas i fri konkurrens med varandra på lika villkor.

När Spencer upptäckte att principen om fri konkurrens endast med svårighet lät sig översättas i verkligheten, eftersom förutsättningarna att konkurrera var så olika, blev han en ivrig förespråkare för idéer som jordreformer, progressiv arvsskatt och omfattande statlig rättshjälp som garanti för rättvis behandling av alla medborgare. I sitt 1884 publicerade arbete Man versus the State framstår han emellertid som en försvarare av traditionellt konservativa värden, såsom det enskilda ägandets okränkbarhet.

Spencer förblev under hela sitt liv motståndare till imperialism och väpnad kamp som metod för konfliktlösning. Han riktade häftig kritik mot engelsmännens brutala behandling av boerna under kriget i södra Afrika, inte minst den systematiska nedbränningen av boeregendom och deportationen av dem som överlevt striderna till de koncentrationsläger, där 16 000 barn och 4 000 kvinnor beräknas ha dött.

Spencers syn på kvinnor utgör ett annat exempel på ambivalens. Han menade från början att kvinnor hade samma rättigheter som män och att diskriminering av människor på grund av kön var både onaturlig och omoralisk. Men efterhand tog han avstånd från införandet av kvinnlig rösträtt, eftersom de ”skränande” kvinnornas dyrkan av makt gjorde att de tenderade att rösta på auktoritära ledare, vilket motverkade den ”naturliga” utvecklingen mot ett jämställt samhälle. Logiken i resonemanget är inte helt lättfångad.

En viktig orsak till Spencers popularitet, inte minst i den viktorianska medelklassen, var hans agnosticism, åsikten att vi inte kan veta om Gud finns eller inte. Han anklagades från teologiskt håll för att förneka Guds existens och förespråka brutal materialism. I motsats till sin vän Huxley, som i militanta termer angrep de troende, hävdade emellertid Spencer att han ingalunda var ute efter att ersätta religion med naturvetenskap, utan att hans mål var att försona de båda. Hans argument gick ut på att både religionen och naturvetenskapen förenas i uppfattningen att människans mentala begränsningar gör det omöjligt att förstå The Unknowable. Insikten om att Det Ofattbara inte låter sig förklaras var enligt Spencer det sista stadiet i evolutionen.

I det perfekta samhället skulle människor uppnå tillfredsställelse genom att behandla sina medmänniskor väl. Instinktivt skulle de respektera andras rättigheter. Spencer kallade detta för Absolute Ethics och avsåg att skapa ett på naturvetenskapen grundat moralsystem som kunde ersätta de etikregler som präglat det förgångna. Han var emellertid realistisk nog att inse att våra moraliska värderingar inte ännu tillåter oss att handla i överensstämmelse med Absolute Ethics, och att vi därför under en övergångsperiod behöver Relative Ethics, vilka tar hänsyn till vår tillfälliga ofullkomlighet.

Det var Spencers olycka att överleva sin egen berömmelse. Efter ett par decennier av växande ensamhet och isolering, endast avbruten av en nominering till Nobelpriset i litteratur 1902, avled han den 8 december 1903 och begravdes mitt emot Karl Marx på Highgatekyrkogården i London.