Recension:

Makt utan mandat

Christina Garsten, Bo Rothstein, Stefan Svallfors

av Kristian Hultqvist

Det finns en ny stam i Sverige. Jag tillhör den, sannolikt du också. 

Denna nya stam (en antropologisk term för en grupp med gemensam härstamning, gemensamt språk, kultur och ideologi) består av personer som är anställda, inte folkvalda, för att bedriva politik. Det kan ta sig uttryck i att en debattartikel av en folkvald politiker inte är skriven av politikern själv (!) utan av en ”policyprofessionell”, en politiskt sakkunnig eller till och med en konsult. Detta presenteras som ett problem.

I Makt utan mandat granskas, nej, beskrivs denna grupp av osynliga makthavare. Sammanlagt rör det sig om 2 000 – 2 500 individer, de flesta verksamma i Stockholm. Nästan alla är universitetsutbildade, och har generellt klart högre utbildningsnivå än exempelvis riksdagsledamöter. Vanligast är examen i statsvetenskap eller nationalekonomi. De tjänar ”hyggligt”, i snitt nästan 50 000 kronor i månaden, och hoppar ofta mellan jobb inom regeringskansliet, riksdagen, partier och pr-byråer. 

Bokens författare är professorer i statsvetenskap (Rothstein), socialantropologi (Garsten) respektive sociologi (Svallfors). De ser sig själva som utomstående betraktare; när de beskriver sitt fältuppdrag kommer jag att tänka på Tom Wolfe, där han satt i sin vita kostym och studerade Yalestudenter i researchen för I am Charlotte Simmons, lika gammal som fyra av dem tillsammans. Jag tror dock möjligen att Bo Rothstein överskattar sin distans till de personer som jobbar med att påverka politiska beslut.

Det finns intressanta delar, inte minst när det gäller de politiska tjänstemännen i Regeringskansliet. Hur självständiga som rådgivare är medarbetare vars anställning upphör det ögonblick som de inte längre har statsrådets förtroende? Antalet politiskt tillsatta tjänstemän skiljer sig mycket åt mellan olika länder. I Italien har ett statsråd i snitt 35 politiskt anställda, i Sverige 6 och i Danmark bara 0,5. Vart och ett av dessa spår hade kunnat ligga till grund för en bättre bok.

Huvudpoängen i Makt utan mandat är, såvitt jag förstår, att det finns en relativt tydligt avgränsad grupp makthavare som saknar mandat, legitimitet och ansvar. Problemet är att gruppen inte alls är så tydligt avgränsad, och ansvar utkrävs på olika sätt inom den.

Det kanske mest intressanta med boken är vilka som den inte handlar om. Statsvetarprofessorer kan tydligen inte vara policyprofessionella, till exempel, oavsett hur stor makt de har över samhällsdebatten. Inte heller ledarskribenter, eftersom de inte ”i första hand anställts som eller försörjer sig som politiska påtryckningskrafter.” Myndigheter definieras bort eftersom dess tjänstemän är ”meritrekryterade” och inte anställs för att företräda ett särskilt organisationsintresse.

Jag roade mig med att läsa boken under Almedalsveckan, som forskarna beskriver som en årlig ritual ”där de policyprofessionella visar upp sig själva, får syn på de andra och interagerar i ett socialt och geografiskt rum där tillhörighet och samvaro manifesteras.” Tidvis går det inte att sträcka ut armen utan att stöta ihop med en myndighetsföreträdare som är där för att påverka politiska beslut. Det är svårt att förstå varför de inte får vara med i denna nya stam.

Rothstein et al återkommer ofta bekymrat till att de policyprofessionella ofta är kunnigare och bättre utbildade än politikerna. Problemet är väl då rimligen att politikerna är för dåliga, inte att de har kvalificerade medarbetare? Så här kan det låta: ”Enskilda medlemmar som vill engagera sig möter en i politikens hantverk alltmer slipad, välutbildad och kunnig kår av policyprofessionella mot vilka det förmodligen inte är enkelt att hävda sig.” Det är säkert sant, men löser vi det verkligen genom att göra oss av med de kunniga och välutbildade?

Att de tre forskarna kommer från olika discipliner märks mest genom att de inte vågar komma fram till något gemensamt. De nämner gång på gång statsvetaren Robert Dahls dystra syn på de policyprofessionellas inflytande – för att genast retirera och säga att det får stå för honom. Det skulle vara roligare att läsa originalutkasten till respektive kapitel. Nu är det i stället tråkigt, repetitivt, trivialt och påfallande ängsligt.