Kurt Weill-dagarna i Dessau

Ride shotgun. Sorglösa upptåg. Bärs och korv i kulturlandet som är vår södra granne. Bengt Ohlsson låter sig lockas med på en resa han sent ska glömma.

av Bengt Ohlsson

En gammal kompis, låt oss kalla honom Tom, ringde i höstas och frågade om jag ville följa med på Kurt Weill-dagarna i Dessau. En liten stad strax söder om Berlin. Två dagar i mitten av mars.

Jag frågade vad det handlade om. Tom sa att det var en massa konserter och evenemang där Weills musik stod i centrum. Han var medlem i Kurt Weill-sällskapet, och hade tänkt åka till Dessau i flera år. Nu skulle det bli av.

– Kom igen då, ride shotgun för fan!

Vi skulle alltså köra ner.

Jag visste inte mycket om Kurt Weill. Men Tom skickade en spellista på Spotify, och den har följt mig genom hela långa vintern. Tolvskillingsoperan förstås, med Mackie Kniven. Och Mahagonny med Alabama song. I spellistan fanns också några stycken från Berliner requiem men dem brukade jag hoppa över.

Jag ville väl förkovra mig. Och Tom ringde och med jämna mellanrum och tjatade om hur kul det skulle bli. Jag var vagt positiv till en början, men i mitten av december sa han att jag måste bestämma mig, annars skulle han fråga någon annan.

Sen är det dags. Tom plockar upp mig vid Medborgarplatsen. Det är torsdag morgon, solen skiner och han har just bytt till sommardäck.

– Det känns som att gå barfota, efter att ha gått med spikskor hela vintern. Så mjukt och tyst. Hör!

Vi susar söderut, över Sörmlands mjuka kullar. Tom kör Weill-spellistan i bilstereon, via blåtand. Jag har inte träffat honom på säkert ett halvår.

Han visar mig en bok som han har köpt på antikvariat.net. En brevväxling mellan Kurt Weill och hans fru Lotte Lenya. Den heter Speak low when you speak love.

– Bra titel, säger jag.

– Det är en låt, säger Tom. Från en av hans Broadwaymusikaler, One touch of Venus.   

Han berättar om hur han hörde Alabama song på radio när han var sexton och blev som förhäxad. Det var på den tiden man satt beredd vid radion med sin mögiga bandspelare för att trycka på play och rec samtidigt, och man oroade sig för att programledaren skulle bryta in för tidigt och avannonsera låten.

Jag skrattar igenkännande. Det känns som länge sen. Och helt nyss.

Jag bläddrar lite i förordet.

Kurt Weill föddes år 1900 i Dessau. Han växte upp i en musikalisk familj. Pappan var kantor i judiska församlingen. Mamman kallade Kurt ”det lilla geniet”. Han började tidigt komponera sin egen musik. Han lyckades med nöd och näppe undkomma att kallas in i första världskriget. I början av tjugotalet flyttade han till Berlin och pluggade komposition hos Ferruccio Busoni. Och han träffade Lotte Lenya, som han gifte sig med 1926, skilde sig från 1933 och gifte om sig med 1937.

– Vilken beslutsångest, säger jag.

– Läs vad han skriver om henne, säger Tom.

– Var då, säger jag och håller upp boken, det mesta här handlar väl om henne?

– Nej, i början … jag har strukit under…

Jag bläddrar fram rätt ställe. Tom ber mig att läsa högt.

I fri översättning:

”När jag längtar så här mycket efter dig tänker jag framför allt på din röst, som jag älskar som en naturkraft, ett grundelement. För mig ryms allt som är du i det ljudet; allt annat är bara som delar av dig; och när jag låter mig inneslutas i din röst är du hos mig helt och hållet. Jag känner till varje nyans, varje vibration, och jag kan höra precis vad du skulle säga om du var med mig nu, och hur du skulle säga det. Men plötsligt blir ljudet återigen nytt och främmande, och då är det så underbart att känna hur ömsint din röst smeker mig.”

Det är tyst bredvid mig. Jag bläddrar i boken.

– Det verkar mest vara brev från honom till henne, säger jag.

– Han kanske inte var lika noga med att spara hennes brev.

– Hm.

– Det kanske berodde på det där med rösten. Att han var så inne på hennes röst. Men hon skrev ganska trista brev. De är mer, ”vi har fått en fet elräkning, kan du skicka pengar dit och dit”…

Vi passerar käcka kommunskyltar om hur spännande det är här, tillväxt, inflyttning, barnfamiljer, och jag åker shotgun och känner ett visst ansvar att hålla samtalet igång, och jag matar på med frågor om Dessau och om vi kommer att orka åka hela sträckan i ett svep. Enligt GPS:en ska vi vara framme 21.12, men det är utan pauser.

Tom svarar fåordigt. Jag får en känsla av att något inte är riktigt som det ska med honom. Men det är inte läge att börja ställa frågor.

Vi träffades genom gemensamma vänner för snart trettio år sen. Jag hade debuterat som författare och Tom hade gjort praktik som passare på en filminspelning. Jag minns en kväll på Prinsen med filmgänget, han var som en maskot för dem, och den uppmärksamhet de ägnade honom pendlade mellan beundran för den unga begåvningen och ett slags förälderlig omsorg; han var för ung för att männen skulle uppleva honom som ett hot, och kvinnorna såg på honom med allt simmigare blickar ju längre kvällen led.

Han skickades på kurser i klippning och foto, han kunde vara ett halvår i Madrid och en månad i London, världen var hans ostron och ibland pustade han ut hemma i Stockholm och han hade blivit ihop med en tjej som hette Erika och gick på Lärarhögskolan.

Mitt skarpaste minne från den här tiden, när våra vuxenliv började koagulera, var när de åt middag hemma hos min dåvarande tjej och mig, och vid något tillfälle snuddade Erikas och mina fötter vid varandra under bordet och sen blev de kvar, vi fothånglade vilt ett tag och det var lite chockartat eftersom vi varken förr eller senare hade sänt den sortens signaler till varandra. Det var något som uppstod just där och just då, och mer blev det lyckligtvis inte.

Tom och Erika fick en dotter, och min tjej och jag fick en son och en dotter och just när vi trodde att våra vuxenliv hade stelnat så pass att man kunde vända dem upp och ner släppte de plötsligt från kanten och slafsade ner på golvet.

Tom skilde sig först, jag höll ut några år till, sen träffade han Cia som jag brukade kalla ”CIA”, med engelskt uttal, ett sånt idiotiskt skämt som fastnar och sen inte går att bli av med, hon var grafisk formgivare och kom från en svinrik släkt och den här gången verkade Tom ha föresatt sig att göra ett grundligare jobb med vuxenlivet. De flyttade till en villa i Älvsjö och fick två barn. De brukade ha en stor fest i augusti varje år, ranka bord under de knotiga äppelträden där man lufsade omkring och stötte ihop med vänner från förr, äppelträden var inte särskilt höga så man stod med huvudet halvvägs uppe i lövverket och pratade med någon bekanting och försökte överrösta Nirvana, M.I.A, Kent eller vad som gällde just den hösten.

Vårt umgänge började glesas ut, ibland träffades vi bara under höstfesterna, men en av Toms egen-heter är att han är bra på att prata i telefon, man kan ringa honom utan anledning och det blir ofta samtal som kan sträcka sig upp emot en timme.

Tom fick så småningom sitt toppjobb och blev ett högt höns på ett produktionsbolag. Hans pråligaste fjäder hittills är när han producerade en svensk storfilm som rakade hem i stort sett alla guldbaggar det året.

Man trodde att hans lycka var gjord, men nästa film lät vänta på sig, sen blev det någon schism med regissören och en fnurra med kollegerna på produktionsbolaget och sen fattade jag det som att Tom gav dem långfingret och startade eget, och man undrade vart det skulle ta vägen, men han verkade inte orolig, när vi möttes i det fuktiga gräset den hösten var han full av tillförsikt och sa att det fanns en hel del spännande projekt som väntade på honom.

Mycket mer vet jag inte.

Hans äldsta dotter har flyttat hemifrån, och de två barnen han har med Cia har inte långt kvar. De har blivit gamla nog att sitta med under höstfesterna, tatuera sig och dricka vin ur låda.

– Hur är det annars då, säger jag, för någonstans måste man börja, men jag hajar till när jag hör min röst. Den låter nästan aggressivt hurtig, och min fråga inbjuder inte till något svar utan förmedlar snarare: jag märker att du inte mår så bra, men berätta för helvete inte varför, för jag vet inte om jag orkar ta emot det.

– Joo… säger Tom och kör om en lettisk långtradare.   

Han börjar prata jobb. Han säger att det varit ”lite segt” på sistone. Han hoppas att det är något övergående. Att vårarna brukar vara värst. Då har alla nya projekt rullat igång, och de nya har inte börjat ta form än. Så det är något av en dötid i filmbranschen …

– Hör, säger han plötsligt.

Lotte Lenya sjunger Die matrosen song. En smäktande tango, som med Lenyas bräckliga röst får något ödesmättat över sig. Som det mesta hon sjunger.

– Ja, das Meer ist blau, so blau …

– Han har sagt att han skrev alla låtar för just hennes röst, säger Tom. Att det var den han hörde i huvudet när han satt och skrev. Och ju mer jag lyssnar, desto mer börjar jag tänka att det är sant. Att han hörde någonting som vi inte hörde. Det är en enorm skillnad när man hör hans låtar sjungas av några kompetenta manskörer. Det är liksom bara duktigt och, ja… lite dött. Det är som om hans låtar skulle sjungas av just den här trasiga bruden. Blandningen av pratsång och ett slags … tantvibrato, som när gamla kärringar tar ton i kyrkbänken …

Jag börjar undra om han har en filmidé på gång. Det hörs att han är nöjd med bilden av tanten i kyrkbänken, och att han snart hoppas stå framför en whiteboard och måla upp den där bilden och entusiasmera några nya medarbetare.

Jag blir nyfiken på vad det kan vara för idé, och känner mig lite smickrad över att ha blivit medbjuden som shotgun under hans inspirationsresa, eftersom det tyder på att han hoppas kunna mjölka mig på några spännande infall.

Men jag blir också lite vemodig, och känslan dröjer sig kvar medan vi åker genom Skåne och solen dalar och Tom får sänka till 70 när vi åker genom samhällen med traktorer och mjölkbilar, och allt fler smutsiga långtradare med tröttkörda chaufförer, och bruset från kontinenten hörs allt dovare.

Vemodig, eftersom det är en aning sunkigt och lågbudget alltsammans, lite kontoret på fickan, och jag tänker på min gamle vän och hans lockiga hår och rosiga kinder i krogdunklet på Prinsen, när cigarett-röken låg som en dimma över borden och framtiden låg öppen, och jag undrar om vi hade vett att inse det, eller om det är sånt man alltid fattar först i efterhand. Och att framtiden kanske är lika öppen nu, men att vi inte kommer att inse det förrän om trettio år.

Om vi lever då.

Vid Öresundsbron byts vi av bakom ratten, vädret är vykortsvackert och man kan ana en och annan sturig tussilago på de grågröna grässluttningarna.

Danmarks sömniga stråtak försvinner snabbt bakom oss.

Autobahn i kvällsmörkret är som ett tv-spel med levande plåt-lådor, ett pärlband av bromsljus där framme och Mercor och Audis som örnar förbi i vänsterfilen så att det fladdrar till i frisyren; en ilsken ljudstöt, och sen ser man dem försvinna i fjärran. Skyltarna säger DRESDEN och BERLIN och MÜNCHEN.

Vi kommer fram till Dessau halv elva. Vi checkar in på hotellet och går ut på stan med värkande ryggar. Det duggregnar och gatorna ligger öde. Hotellet ligger centralt. Ett torg. En gågata. En stor kyrka.

Tom berättar att åttio procent av staden jämnades med marken under bombräderna i mars 1945.

Vi ser en skylt med texten ”Asia Imbiss” och stiger in i något som påminner om ett utkylt förråd, kanske fem kvadratmeter stort. Vid ena väggen står en läskkyl och travar med stolar och bord. Vid andra väggen står ett bord och en bänk med några skamfilade lokaltidningar. I ett hål i väggen står en vietnamesisk kvinna och ser undrande på oss.

– Haben sie geöffnet? frågar Tom.

– Ja, ja, säger kvinnan.

Vi beställer varsin rätt och sätter oss. Kvinnan har täckjacka och sätter woken på gasspisen. Vi tar varsin öl ur kylen. Vi försöker garva åt eländet, men det är för kallt.

– Är du bra på tyska, frågar jag.

– Nej fan, du hör väl. Tre år på gymnasiet. Du då?

– Samma här. Eller det var nog bara två år. Men jag fick femma.

– Nu läser ingen tyska. Alla säger att det är hårt och brutalt. Men på tjugotalet tyckte alla att det var ett sånt vackert språk. Om man ville limma på en tjej skulle man läsa en dikt på tyska.

Tom tar en klunk.

– Men sen kom Hitler, säger han.

Maten kommer in. Vi slevar i oss under tystnad. Jag tänker på Toms frejdiga uppmaningar när han skulle locka med mig på resan. Ride shotgun. Sorglösa upptåg. Bärs och korv i kulturlandet som är vår södra granne.

Det här är något annat. Vi är bara två medelålders män som gafflar i oss wokad anka i en stad som Gud glömde. Och Tom har tankarna någon annanstans, och jag vet inte var eller varför och det är inte läge att fråga.

Vi går tillbaka till hotellet och sover.

Nästa dag tar vi en huttrig promenad till Dessaus stadsmuseum. Det duggregnar och gatorna ligger öde. Så även stadsmuseet, som är utspritt över tre våningar. Man färdas mellan dem med en sövande långsam och handikappanpassad hiss. På varje våning väntar en misstänksam vaktmästare som följer oss mellan salarna.

Det enda jag lyckas lägga på minnet från besöket är att giftgasen -Zyklon B uppfanns i Dessau, och att det var något slags biprodukt som uppstod när man omvandlade melass till socker.

Vi stirrar på en bucklig grön giftburk i en monter.

– Så det är Dessaus bidrag till världen, säger jag. Kurt Weill och Zyklon B.

– Bauhausskolan grundades här också, säger Tom.

Det blir kväll. Tom har fixat biljetter till tre konserter. Den första är med en sångare som heter Bert Callenbach. Tom googlar spelstället, som heter Alte Feuerwache. Han får upp en gata men inget nummer, men vi tänker att det borde visa sig.

Vi sätter oss i bilen och åker längs öde gator, nersläckta hyreslimpor i solkig plåtrustning, enligt GPS:en är det bara två kilometer till målet och ändå är jag tacksam för att vi tog bilen.   

Vi passerar en tegelbyggnad med en fasadbelysning som skiftar i rödgrönt.

– Vad står det på skylten där, frågar Tom.

Jag kisar i halvmörkret.

– Det är en begagnad bilfirma, säger jag.

Inte en själ syns till. Torkarna sopar droppar från vindrutan. Gatan tar slut. Tom gör en U-sväng och stannar vid vägkanten. Han tar upp telefonen och ringer hotellet. Samtalet hörs i bilhögtalarna. Tom frågar tjejen i receptionen om hon kan hitta adressen till Alte Feuerwache.

– Alte Feuerwache …

Det hörs några klickanden från ett tangentbord. Sekunderna rinner förbi.

– Hm… I don’t …

Det blir tyst igen. Tom suckar och tittar ut genom sidofönstret.

– I can’t find it, säger tjejen. I looked at google maps and …

– We are attending the Kurt Weill festival, säger Tom tonlöst. There must be a program or something in the reception.

– No, there’s no program here, I’m sorry …

Tom trycker av samtalet. Han gör en rivstart.

– Vart ska du, frågar jag.

– Jag får kolla själv, muttrar han. Djävla ärthjärna.

Han åker tillbaka till hotellet. Jag sitter kvar i bilen medan han går in i receptionen. Regnet verkar lätta en aning. Det är en halvtimme innan konserten börjar, så vi borde ha gott om tid.

Återigen tänker jag på Tom, och förväntningarna jag hade på resan.

Det är inte det att jag är ointresserad av Kurt Weill, tvärtom, hans musik börjar äta sig in i skallen. Tom har pratat om Weills särart, de ständiga tempoväxlingarna som skärper lyssnarens uppmärksamhet, det exotiserande namndroppandet med orter som Bilbao, Surabaya, Alabama, platser som ingen hade någon riktig bild av och som därför passade som skådeplats för historier om svek och besatthet och självförbrännande passioner, och han har pratat om kontrasterna mellan de kusliga texterna till Mackie kniven och Sjörövar-Jenny och musiken som är vaggviseaktigt smeksam eller lättsamt kabaréstruttig, och han har berättat att texten till Alabama song skrevs av Brechts medarbetare Elisabeth Hauptmann som inte kunde särskilt mycket engelska och att det är därför den är så barnsligt enkel, ”show me the way to the next whiskey bar, oh don’t ask why, for if we don’t find the next whiskey bar, I tell you we must die”, och i nästa vers är det ”pretty boy” i stället för ”whiskey bar”, och i tredje versen ”little dollar”.

Jo, det är hur intressant som helst. Men jag hade också hoppats att resan skulle erbjuda ett tillfälle att knyta an till min gamla kompis, att stämma av var vi har hamnat. Att det fanns något viktigt som han kunde hjälpa mig att förstå.

Men hittills har Tom varit frånvarande, med en bekymrad rynka i pannan. Som om han har en ihållande huvudvärk han inte kan tänka bort, annat än under korta stunder.

Han kommer tillbaka.

– Djävla pappskalle, muttrar han.

Vi kör ut på samma gata igen, med blöta träd och blank spårvagnsräls. Han berättar att det mycket riktigt låg ett Kurt Weill-program i ett ställ vid hissarna, tio meter från receptionen. Men tjejen gjorde ett halvhjärtat försök med google maps och gav sen upp.

– Det här är ju gamla öst, säger jag.

– Än sen?

– Jamen du vet ju hur det var.

– Det var ändå för, hur länge sen är det. Tjugofem år. Den där tjejen var inte ens född då.

– Sånt där sitter i, säger jag. Det blir som en kultur. Något som sitter i väggarna.

Vi åker förbi hyreslängor och kontorshus, och jag tänker på Anne Applebaums tegelsten Järnridån och hennes skildringar av hur sovjetiska trupper drog fram i Tyskland efter krigsslutet och plundrade allt de kom över, hur hela fabriker monterades ner och fraktades österut, och hur förbryllade soldaterna var över att upptäcka ett välstånd som de aldrig hade kunnat föreställa sig. De var fullmatade med propaganda om de efterblivna länderna i väst, och insåg så sakteliga att de hade blivit grundlurade. Hemma i Sovjet var det ovanligt att folk hade en cykel. I Tyskland stod det en utanför vart och vartannat hus.

Armbandsklockor var en stor grej bland soldaterna, och det berömda fotografiet där två sovjetiska soldater fäster sin flagga på riksdagshuset i Berlin fick retuscheras eftersom de hade armarna fulla med nystulna klockor.

Kvinnor var också en stor grej, massvåldtäkter var legio och när det kom till Stalins kännedom undrade han varför det skulle vara så förfärligt om soldaterna ”roade sig med en flicka” efter alla krigets fasor? Och tyskarna kunde bara svälja skammen och förnedringen eftersom de visste att hela Europa klandrade dem för andra världskriget och Förintelsen.

Jag tittar på de folktomma gatorna och en hisklig metallskulptur på ett torg och jag tänker att även om invånarna i Dessau numera spelar med i en annan pjäs är scenografin densamma, och jag undrar vad det innebär, och jag tänker på mitt besök i Östberlin sommaren -89, några månader innan allting rämnade, hur man kände sig som om man bar på en svårbestämbar smitta, ett virus som de inte ville ha in i landet, och jag minns sen när båten anlände till Trelleborg och hur lycklig jag blev av att se en löpsedel från Hänt Extra utanför Pressbyrån eftersom det var ett vittnesbörd om att jag bodde i ett land där det var tillåtet att vara lite tramsig och ytlig, till skillnad från det Östtyskland jag hade lämnat bakom mig och där människan främst betraktades som ett nyttodjur som trängdes i kätten med andra nyttodjur och där alla nöjen hade passerat alla paranoida granskningar man kunde tänka sig, och där schack och opera och idrott möjligen kunde passera, men där exempelvis scoutrörelsen med sina äppelgrillningar och lägersånger betraktades som borgerlig och ett hot mot det nybakade arbetarparadiset.

– Förbanne mig, säger Tom, det var här ändå.

Han parkerar utanför den begagnade bilfirman. Vi går över en gård och ser två ungdomar som tejpar upp en affisch med festivalloggan på porten.

Vi kommer in i ett hus som luktar starkt av målarfärg. I entrén står några försiktigt uppklädda medelåldringar. Vi går uppför trappor där det hänger fotografier på en ung Kurt Weill på perrongen i Dessau, glasögonprydd, tidigt flintis, och på Lotte Lenya som böjer sig mot Louis Armstrong och säger någonting, och på familjen Weill med Lotte Lenya bredvid Kurt och hon gör en lustig grimas.

Vi går upp till tredje våningen, där konserten ska äga rum. Ett tjugotal medelåldringar står längs väggarna och ägnar oss en snabb blick innan de sippar vidare på sin sekt eller öl och fortsätter sitt samspråk.

Tom och jag köper varsin Beck’s i baren. Vi går omkring och tittar på fotografier på väggarna. En kvart kvar tills konserten ska börja. Vi står vid fönstret och halsar våra öl.

– Är det någonting, frågar jag.

Tom kniper ihop munnen runt den senaste klunken. Jag ser att han vet vad jag menar.

– Vadå menar du?

– Du verkar lite … ja … låg.

Han rycker på axlarna.

– Ja, jo … jag är väl det.

– Är det något särskilt?

Ett sällskap bredvid oss flatskrattar åt någonting. Det börjar fyllas på med folk. Alla sneglar avundsjukt på det fåtal medelåldringar längs väggarna som lyckats gama åt sig en fällstol.

– Ja, säger han till slut. Men jag kan inte prata om det.

– Varför inte?

– För att det handlar om andra människor också.

– Vem då? Cia?

Den här gången säger jag ”Cia” som det ska sägas.

Han skakar långsamt på huvudet. Men det är en huvudskakning som inte betyder ”nej”, utan det är en gest av uppgivenhet.

– Jag kan inte prata om det, upprepar han. Och även om jag kunde så fattar jag inte hur det skulle göra saken bättre.

– Det är klart att det blir bättre om man pratar om det, säger jag, i stället för att hålla det för sig själv.

Han ser på mig som om jag har sagt något dumt. Men anledningen till min ihärdighet är inte att jag känner vittringen av saftigt skvaller. Det är något med Tom som börjar göra mig orolig, på riktigt. En känsla av att det finns något inom honom som håller på att torka in och vittra bort. Att något viktigt i honom håller på att försvinna.

– Är det så säkert? frågar han.

– Vad?

– Att det blir bättre?

– Ja, det är det väl.

– Jag vete fan.

Han tar ett nytt grepp om ölflaskan, som bara har lite skvalp kvar, och ställer sig aningen mer bredbent.

– Jag tänker ibland på hur det var när vi var yngre, säger han. Och man hade ett kompisgäng som man delade allting med. Kommer du ihåg?

– Ja.

– Allting skulle man dela. Om man hade någon kris med sina föräldrar eller något syskon. Eller med jobbet. Eller Erika. Jag minns de sista åren när vi höll på fram och tillbaka, om vi skulle skiljas eller inte. Alla polare man satt och ältade det med. Men jag kan undra om jag hade någon hjälp av det. Några sa ja, skilj dig, det kommer att ordna sig, och andra sa nej, skilj dig inte, det kommer inte att ändra någonting. Men vad de pratade om var inte mig och Erika, utan om sig själva. De speglade sig i oss, och tog tillfället att försvara sina egna val. De satt där som några slags …

Tom spottar ut ordet.

– …säljare.

Jag vet inte vad jag ska säga. Får ur mig något lamt om att det låter lite väl svartsynt.

– Det kanske är så, säger Tom, att med vissa saker är man ensam. Och man ska vara det. Man måste komma fram till lösningarna själv. Och det kan ta sin tid.

– Men om man inte kommer fram till dem? Kan man inte behöva lite hjälp då?

Tom svarar inte.

– Men det är något med Cia alltså, säger jag.

Jag vet inte varför jag tjatar. Kanske för att han börjar öppna upp en aning, och att jag vill passa på innan han sluter sig igen. Kanske för att det skulle göra mig lättad att höra att han har äktenskaps-bekymmer, och att det inte är något annat, något värre, att han har cancer eller någonting.

– Inte direkt, säger han.

Längre hinner vi inte.

Bandet kommer ut på scenen. Fyra unga swingmusiker, uppklädda på ett sätt som man kan förvänta sig, prydliga mustascher, vattenkammat hår, och längst fram står Bert Callenbach, som enligt programmet är ”sångare, entertainer, konferencier”. Han börjar sjunga en sång om att han har en pingvin som husdjur.

Det känns som en kalldusch. Tom och jag har laddat upp genom halva Europa med Kurt Weills musik, hans drömska chansoner med bultande onda underströmmar.

Och nu det här.

Så länge jag lever kommer jag att hemsökas av mardrömmar om Bert Callenbach, när han håller upp en liten pingvindocka och sjunger sin tokroliga trall med texten ”Ich hab’ ein Penguin als Haustier”.

Efter låten följer ett oändligt mellansnack som ger upphov till skrockanden hos medelåldringarna i publiken.

– Vad säger han, frågar jag Tom.

Men han skakar på huvudet.    

Jag tycker synd om honom, allt detta var hans idé, och den ligger som en sladdrig punkterad ballong på golvet.

Och värre blir det. Eller nästan lika illa.

Dagen efter är det konsert på Anhaltisches Theater, ett stalinistiskt skrytbygge några kvarter från hotellet, Rhenlandfilharmonikerna spelar Debussy, Dvorak och lite Kurt Weill, ur Mahagonny. Medelåldringarna i publiken är aningen mer uppklädda, de applåderar primadonnor i glittriga klänningar med släp, de applåderar dirigenter i sobert svart som bugar sig med ett sirligt leende, och Tom och jag sitter på parkett och betraktar oboerna och klarinetterna och trumpeterna, och slagverkarna längst bak, allvarliga unga män som håller i två cymbaler och står på högspänn för att dutta dem mot varandra i rätt ögonblick och sen snabbt trycka dem mot bröstet för att dämpa klangen.

Och senare på kvällen, Dead Brothers på Alten Theater. En ”klubb” vid en öde och duggregnig parad-gata. Bandet kommer från Schweiz och deras musik ska vara en blandning av punk, rockabilly, blues, country, vals och balkansk folkmusik.     

Vi bänkar oss i en salong bland något yngre och aningen mindre finklädda Dessaubor. Dead Brothers är svartklädda och spelar gitarr och banjo och bastuba, hypnotiska riff som blir allt mindre hypnotiska, men jag hoppas så innerligt för Toms skull att det här ska bli något minnesvärt, för jag tror att han behöver det.

Alla utom sångaren har fågelmasker med stora näbbar, och sångaren drar långa introduktioner på halvknackig engelska, ”nästa låt handlar om livet och döden, om den svarta vägen i varje mans hjärta, om vad Kain kände när han slog ihjäl Abel …” och så vidare, och så vidare.

Lotte Lenyas spröda röst är långt borta och mina tankar vandrar till gårdagskvällen, när vi återvände till hotellet och svor eder över Bert Callenbach och tog varsin öl ur minibaren, och Tom låg i dubbelsängen och jag satt i en fåtölj vid fönstret, med fötterna på bordet.

Så småningom gäspade han och sa att han skulle sova.

Jag satt kvar i fåtöljen och bläddrade i Speak low when you speak love. Det var en ganska enahanda läsning.

Kurt Weill har just börjat göra sig ett namn i Tyskland när nazisterna växer sig starka.

Han stressar ihop Tolvskillings-operan med Bertolt Brecht 1928, på uppdrag av den nystartade Theater am Schiffbauerdamm i Berlin, som vill öppna med något stort och maffigt. Weill och Brecht är mitt uppe i arbetet på Mahagonny, men lägger den tillfälligt åt sidan för att slita dag och natt med sin nytolkning av John Gays 1800-talsopera, och pjäsen blir en stor framgång.

Men stöveltrampet ljuder taktfast på gatorna, Weill och Lenya köper ett hus i Kleinmachnow, en av Berlins finare förorter, och det dröjer inte länge innan det ligger anonyma lappar i brevlådan om att vi inte vill ha några judar här, och när Weills Der Silbersee har premiär några veckor efter Hitlers maktövertagande 1933 blir den sönderbuad av nazistpöbeln.

Weill lämnar Tyskland, som han aldrig kommer att återse, och flyttar till Paris, där han sätter upp operan De sju dödssynderna med Brecht. Han fortsätter till London 1935 inför premiären på A kingdom for a cow, som får bra kritik men läggs ner efter bara några veckor.

Han flyttar till USA i september 1935, och blir kvar där till sin död femton år senare.

I flytten lämnar han allt tyskt bakom sig. Han övergår till engelska och pratar bara tyska med sina föräldrar, som har emigrerat till Palestina, och han insisterar på att hans efternamn ska uttalas på engelskt manér, med mjukt W.

Men oavsett var han sitter och plitar sina brev till Lotte Lenya, vare sig han sitter på ett hotell i Italien, New York eller Schweiz är det samma bokhållaraktiga redogörelser för hur hans karriär artar sig.

Vart han än kommer börjar han knyta kontakter, sitta i möten och rapportera till Lenya om vilka producenter och dramatiker och skådisar som är trevliga och vilka som är dårfinkiga. Han ger henne milda förebråelser när hon inte har hört av sig på länge, han droppar namn på prominenta personer som kommer i hans väg och är noga med att låta henne förstå att han är ett hett namn, att alla flockas kring honom och att hans framtidsutsikter inte kunde vara bättre. Ibland har han fått nys om en föreställning där det borde finnas en ”perfekt roll” för henne.

Det är som om han hela tiden försöker knyta henne till sig.

Hans smeknamn på Lotte finns i ett särskilt appendix, och de går från ”Negerkindl” (negerbarn) till ”Betrübelchen” (lilla ledsna) och ”Lila Schweinderl” (lilla lila grisen).

Lottes smeknamn på Kurt går från ”Döfchen” (lilla dumskalle) till ”Schnäpschen” (lilla snapsen) och min favorit, ”Glätzchen” (lilla flintis).

Oron för pengar lämnar dem aldrig. Elräkningar, hyrfrackar, bilar som går sönder, Kurt försöker hålla koll på ekonomin, han förmanar Lotte till sparsamhet och retar henne ömsom för hennes sorglöshet med pengarna, ömsom hennes ängslighet för pengarna.

Lotte föddes 1898 i Wien och växte upp i en lusfattig familj, med en alkoholiserad pappa som ibland tvingade henne att sjunga för honom, och gav henne en örfil när hon sjöng fel.

Under äktenskapet med Kurt Weill påstods hon ha varit, som det brukar heta, notoriskt otrogen. En och annan levnadstecknare har fnyst att Kurt inte heller var vidare monogam. Men det kastar ett speciellt ljus över Kurts brev. Plötsligt får de något vädjande över sig. Titta här vad jag har släpat ihop till oss. Titta här vilket roligt liv du kommer att få med mig. Bara du kommer hit snart, från var du än befinner dig, Milano, New York, Paris.

Kurt Weill dog i en hjärtattack strax efter sin femtioårsdag. Han begravdes utanför New York. På gravstenen står några textrader ur hans Lost in the stars:

This is the life of men on earth

Out of darkness we come at birth

Into a lamplit room, and then –

Go forward into dark again

Lotte Lenya ägnade resten av sina dagar åt att sjunga in Weills låtar, förutom ett och annat inhopp på Broadway, där hon gjorde succé som Fräulein Schneider i Cabaret, och i Hollywood, där hon spelade Rosa Klebb i From Russia with love och försökte mörda Sean Connery med en kniv i skon.

Hon gifte om sig två gånger, med dramatikern Georg Kaiser, som dog 1957, samt den tjugosex år yngre och alkoholiserade konstnären Russell Detwiler, som dog 1969.

Hon blev således änka tre gånger. Hon dog 1981.

Jag lyfter blicken från boken. Klockan har blivit ett och Tom har somnat. Han ligger vänd åt det håll där jag kommer att krypa ner, vilket stör mig en smula, löjligt nog, men det känns otillbörligt intimt.

När jag ska gå och borsta tänderna lyser hans mobiltelefon upp. Den ligger på laddning på nattduks-bordet. Något får mig att tassa dit. Jag böjer mig över telefonen och ser att det kommit ett sms från någon ”DS”, och det börjar: ”Jag har tänkt och tänkt. Men jag …”

Mer syns inte.

Sen slocknar skärmen.

Nästa dag besöker vi Kurt Weill-centret. Det ligger i ett av Bauhausskolans rektorsbostäder. Några gråvita kuber längs en folktom villagata med högresta tallar.

Vi är de enda besökarna. En kvinna rycker oss på fem euro var. Tom frågar henne om detta är The Kurt Weill museum. Hon skrattar glädjelöst och säger att hela huset är ett museum.

Vi går en trappa upp, rör oss mellan olika tomma rum och inser att vi förväntas begapa trappräcken, dörrknoppar och skåpdörrar eftersom allting är äkta Bauhaus.

Vi kikar in i badrummet och konstaterar att badkaret är rymligt och att elementet hänger uppe i taket.

– Går du igång på sånt här, frågar Tom, och hans röst ekar mot kaklet.

– Inte ett skit, säger jag.

”Utställningen” består av texten från Kurt Weill-sällskapets broschyr som har smällts upp på storgalon och hängts upp på väggarna.

Det finns också en tv där man kan trycka igång en dokumentär, tack och lov med engelsk text, den består av tre delar, Kurt Weill i Tyskland, Kurt Weill i Paris, Kurt Weill i USA. Vi sitter på fällstolarna och tuggar oss igenom filmen. Det tar tjugo minuter.

Sen går vi ner till bilen och börjar den långa resan hem.

Målet är att hinna till Malmö innan kvällen. Vi ska sova över hos en kompis till Tom. Han har ett hus utanför Limhamn och har ställt i ordning gäststugan, så vi kan drumla in när vi vill.

– Undrar vad Kurt Weill hade tyckt om sitt centrum, säger Tom.

Han rattar oss ut på autobahn. Han kör fortare än han brukar. Hastighetsmätaren kryper upp mot 160 och jag tänker att det är det fortaste jag har åkt i en bil. Ett tag är jag frestad att be honom att sakta ner. Men något får mig att tänka, skit samma.

Jag berättar om mina intryck från läsningen av Speak low…. Kurt Weills gnetande med möten, planer, förhandlingar. Hur han gled omkring i Hollywood med sina runda glasögon och skakade nyttiga händer och var das Wunderkind från det gamla landet … och hur lite som kom ut av det.

Nu hålls den här sorgliga festivalen till hans ära varje år. En halvhjärtad turistfälla, ingenting annat. Och tanten kommer cyklande till Bauhausvillan och låser upp sitt Kurt Weill-center.

I bakhuvudet tänker jag på ”DS” som skickade ett sms klockan ett på natten. DS som har tänkt och tänkt, men som …

Ja, vadå?

– Det är ju så det blir, säger Tom.

– Hur då?

– Att det blir liksom ingenting. Hur hårt man än jobbar.

– Fast det har gått rätt bra för oss. Eller hur.

– Jo…

Tom trycker igång musiken i sin mobil, mitt i en omkörning. Men jag säger ingenting. Något får mig att tänka att han kommer att säga något viktigt.

– Men sen får man en ny chef, säger han stilla. Någon som är tjugo år yngre och knappt hört talas om en. Någon som vill organisera om lite, förnya verksamheten, och som ser sig omkring och får syn på någon gammal tomte som suttit där så länge någon kan minnas. Och sen är man borta.

Jag tittar rakt fram och väntar en stund.

– Du har väl ingen chef? säger jag.

– Det är klart jag har chefer. Det har väl alla.

– Men vadå, är du petad på något sätt?

– Nej. Inte än.

En ny låt tar vid. Speak low med Lotte Lenya. Jag kan inte minnas att vi har hört den förut. Det låter som en femtio- eller sextiotals-inspelning, utan det hemtama knastret från stenkakorna.

Speak low when you speak love

Our summer day withers away too soon, too soon

Our moment is swift, like ships adrift, we’re swept apart too soon

Speak low, darling, speak low

Love is a spark, lost in the dark too soon, too soon

I feel wherever I go that tomorrow is near

Tomorrow is here and always too soon

Time is so old and love so brief

Love is pure gold and time a thief

We’re late, darling, we’re late

The curtain descends, ev’rything ends too soon, too soon

I wait, oh darling, I wait

Will you speak low to me, speak love to me and soon

Musiken har ingenting av tjugotalets skarpa skuggor i sig. Den är skriven av Kurt Weill med mjukt amerikanskt W. Han har sett sig omkring i sitt nya hemland och sugit upp näringen ur den feta jorden. Det är smäktande och vemodigt.

Jag vänder mig mot Tom för att säga någonting om det.

Då ser jag att han gråter. Kanske har han gjort det under hela låten. Jag har aldrig sett honom gråta förut. Han sitter med halvöppen mun och våta kinder. När han märker min blick torkar han kinden med handloven.

– Vad är det, frågar jag.

Men han skakar bara på huvudet.

Vi är framme i Limhamn strax efter elva.

Några veckor senare ringer jag honom, mest för att kolla läget. Han svarar på fjärde eller femte signalen. Han är på väg för att käka lunch.

– Jo, du vet det där ”Speak low when you speak love”? säger jag. Jag kollade upp det. Det är Shakespeare. Från Mycket väsen för ingenting.

– Lägg av? säger Tom intresserat.