Essä:
Kränkta av fakta
Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.
av Dick Harrison
Illustration: Krista Nyberg
Det fanns en tid när jag inbillade mig att gränsen mellan otvetydiga fakta och kränkningspotentiell åsikt måhända var hårfin, men att den likväl existerade. Den tiden är förbi. Så fort du uttalar dig offentligt löper du en överhängande risk att kränka folk till höger och vänster. I dagens samhälle kan alla unna sig en sårbar integritet som bara väntar på att bli trampad på.
I min dagliga yrkesutövning är detta en allt akutare risk. Några inledande exempel ur den numera omfattande högen av harrisonska kränkningar kan tjäna som illustrativa exempel på hur lätt det numera är att, utan att man anar det, trampa folks integritet i smutsen.
Jag är professor i historia med en stor dos undervisning och tentarättning på schemat. Det gör att jag, högst motvilligt, tvingas inse att vad som för ett par decennier sedan definierades som allmänbildning i dag räknas som exklusiv kunskap. När jag dristar mig till att ställa tentamensfrågor om romerska riket för grundstudenter får jag svar som får mig att kippa efter andan. För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver ”rommarriket” eller, ännu värre, särskrivet som ”rommar riket”. Dess mest ryktbare individ stavas inte Caesar utan ”Ceasar” och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren ”kjesare”. På frågan vad personen ifråga skall ha uträttat har jag fått svar som går ut på att han förde krig i Sydafrika och därigenom orsakade imperiets undergång. Till övriga hårresande svar hör uppgifterna att andra puniska kriget föranleddes av att Kongo invaderade Italien och att dess fälttåg leddes av katarer (det vill säga av medeltida kättare i Sydfrankrike). På en tentamensfråga om det antika Roms och Greklands grannländer fick jag en gång en redogörelse för inkariket i Peru. Men okunskap är en sak – det nya och märkliga är vad som händer efter det att jag gett studenterna det underkännande de gjort sig förtjänta av. Tro inte att de gör bot och bättring medelst föreläsningsanteckningar, läroböcker och omtentor. Ånej. De överklagar till studierektorer och studentfackliga representanter, varefter jag åläggs att ge dem en andra, en tredje och en fjärde chans. När jag gör det, och fortfarande underkänner dem på kunskapsmässiga grunder, riskerar jag att utpekas som en tyrann som förolämpar studenternas personliga integritet.
För mången svensk gymnasielärare är detta skåpmat. Det sker hela tiden, och ofta måste läraren vika sig för rektorers, föräldrars och elevers gemensamma önskan om höga betyg. För oss i universitetsvärlden är det dock en tämligen färsk upplevelse, och vi har svårt att hantera den. Hur gör vi exempelvis när en C-student i en uppsats hävdar att nazisternas folkmord i Auschwitz aldrig har existerat utan är att betrakta som en sionistisk myt? Svar: vi underkänner uppsatsen. I detta läge kan emellertid studenten, i linje med poststrukturalistisk teori, påstå att vi inte vet någonting om Auschwitz eftersom vi inte varit där själva och sett den påstådda utrotningen av judar, och om vi faktiskt varit det skulle vi ändå vara hänvisade till våra egna upplevelser, inte till objektiva fakta. Det är omöjligt, hävdar studenten, att erhålla verklig kunskap om Auschwitz. Vi kan i bästa fall uppnå kunskap om berättelser om lägret, men vi kan aldrig bevisa att förintelsen har ägt rum. Genom att ställa oss bakom de pro-sionister som hävdar att förintelsen är ett faktum stöder vi indirekt den politiska regim i Israel som utnyttjar händelsen som argument för att förtrycka och förinta araber. Vi kränker palestinierna och deras kultur.
Exemplen kan förefalla bisarra, men de är inte hämtade ur luften utan från verkligheten på min akademiska institution, från den egna yrkesverksamheten. De kan lätt mångfaldigas, i synnerhet om vi lyfter blicken från vårt eget land och blickar ut över jordklotet. För några år sedan ledde jag en grupp svenska kulturturister på en resa i Syrien. Vid en middag i Damaskus mötte vi en synnerligen USA-fientlig kvinna från Assadregimens parlament. Hon ondgjorde sig över att USA hade lyckats få världen att tro att Usama bin Ladin existerade. Alla förnuftiga människor visste ju att han aldrig hade fötts, att han var en skapelse av CIA som behövde en syndabock att bruka som argument för George W Bushs invasioner av muslimska länder. Det var lika onödigt som futilt att bruka förnuftsargument och bildbevis för att övertyga syriskan om att hon hade fel, att Usama de facto existerade. Om man gjorde det kränkte man hennes världsbild och henne själv.
Jag har sedan länge tappat räkningen på alla personer jag har råkat kränka genom att uttala mig i historiska spörsmål. När jag i tv-serien Sveriges historia sade att vi alla är ättlingar till invandrare eftersom Norden täcktes av inlandsis för 14 000 år sedan utsattes jag för samisk ilska. En opinionsbildare på internet skapade till och med ett nytt substantiv om mig: Jag utpekades som ”ursprungsbefolkningsförnekare”, ty genom mitt uttalande kränkte jag samernas lagligt accepterade rätt att vara nordisk ursprungsbefolkning.
Ännu värre blev konsekvenserna när jag i mitt trebandsverk om slaveriets världshistoria (Slaveri – en världshistoria om ofrihet, publicerat 2006–2008), skrev att afrikanska kungar deltog i, och tjänade pengar på, den transatlantiska slavhandeln på 1600- och 1700-talen, och att både slavhandel och slaveri hade mångtusenåriga rötter i Afrika. Under en månad tvingades jag löpa publicistiskt gatlopp på kultursidorna i Dagens Nyheter. Jag utpekades som Afrikahatare och rasist. Jag beskylldes för att kränka alla nu levande afrikaner, inklusive afro-amerikaner och afro-svenskar, eftersom jag retroaktivt skuldbelade Afrika för ett av de värsta brotten mot mänskligheten i historien. Väl att märka hade ingen av belackarna läst mina böcker. Vid mitt eget universitet uppmanades jag att inställa mig till ett studentlett seminarium och diskutera mitt förmenta ställningstagande. Jag accepterade, men med kravet att motparterna först läste vad jag skrivit. Eftersom de vägrade blev det aldrig något seminarium.
Ett annat exempel: Jesus. I min dagliga verksamhet som bloggare i Svenska Dagbladet besvarar jag alla möjliga frågor med historisk relevans. När frågan ”hur starka är beläggen för att Jesus har existerat?” trillade ned i mejlboxen hanterade jag den som vilket spörsmål som helst och publicerade svaret dagen därpå. Efter att ha använt de etablerade källkritiska reglerna för äkthet, samtidighet, beroende och tendens kom jag till den i forskarsammanhang föga kontroversiella åsikten att sannolikheten för att Jesus har existerat är mycket större än sannolikheten för att han inte skulle ha gjort det. De teologiska spörsmålen – huruvida Jesus är Messias, etcetera – lämnade jag därhän. Jag konstaterade bara att han med all sannolikhet hade funnits. Detta var fullt tillräckligt för att resultera i en flodvåg av ilska från mängder av ateister, som menade att jag kränkte deras livsåskådning, att jag förrådde vetenskapen, antagligen på grund av feghet. Ingen brydde sig om att ta mina argument på allvar, än mindre sättet på vilket jag nådde fram till resultaten.
Allra fränast attacker har jag erhållit från Finland, när jag dristat mig till att uttala mig om finlandssvenskarnas historiska situation. I början av 2011 bevistade jag Mediespråk, ett årligt föreläsnings- och symposieevenemang för finlandssvenska journalister. Ett samtalsämne som ideligen ventilerades på luncher och middagar var Kirsi Virtanens radiokolumner, i vilka hon hade refererat till den finlandssvenska befolkningen som en ”huggorm” som finnarna närt vid sin barm. Virtanen deltog för övrigt själv i seminariet, där hon förklarade att det ämne undertecknad representerar, historia, inte ens är att betrakta som en vetenskap. Andra finska röster hade höjts för att ”utplåna” (sic!) den finlandssvenska minoriteten. Efter en hastig översikt av de anti-svenska argument som det fanns gott om i finskspråkiga medier hade jag svårt att tro mina ögon. Tonläget och ordvalen påminde starkt om vad man kunde läsa i Völkischer Beobachter på 1930-talet, med judarna utbytta mot finlandssvenskar. Opinionsnämnden för massmedier i Finland hade uttryckligen accepterat situationen, sedan de finlandssvenska anmälningarna behandlats och vederbörligen deponerats i papperskorgen.
Eftersom jag är kolumnist i den finlandssvenska tankesmedjan Magma skrev jag om mina iakttagelser. Det var ingen stor kolumn, bara en enkel redovisning av två-tre dagars erfarenheter på konferensen i Vasa och på flygplatsen i Helsingfors. Det räckte för att jag skulle kränka massor av icke-svenskspråkiga finländare. Jag dränktes av mejl, skrivna på engelska, från såväl förespråkare för stora organisationer som privatpersoner. Sakinnehållet i breven gick ut på att (1) eftersom jag är svensk har jag ingen rättighet att lägga mig i interna finska angelägenheter, i synnerhet som svenskarna är ett kolonialt och aggressivt folk som strävar efter att än en gång underkuva finnarna, och att (2) Virtanens liknande av finlandssvenskarna vid ”huggormar” var helt i sin ordning, eftersom finlandssvenskarna de facto utgör en rest av det svenska huggormsfolket, som har förtryckt Suomi sedan medeltiden.
Detta var bara början. Inom kort blev jag tipsad om att det stod åtskilligt att läsa om mig på finska webbsidor. Jag klickade på länkarna och fann sida och upp och sida ned med finska översättningar av artiklar, brev och allehanda föga smickrande utlåtanden om min person. Till och med ett hemma-hos-reportage från en skånsk lokaltidning hade översatts till finska och lagts ut på nätet på det att finnarna skulle lära känna fienden – veta hur han såg ut, var han bodde, vad han tyckte och tänkte. Orsak: Genom att jag anför historiska skäl till att problematisera finlandssvenskarnas situation kränker jag Finland. Alltså måste jag bestraffas. En finsk professor emeritus gick så långt att han skrev till rektorn för Lunds universitet och yrkade på att han skulle ta mig i upptuktelse. I brevet refererade han till mig som ”idiot professor”. Då jag en tid senare mötte rektorn kommenterade han brevet med den humor det förtjänade.
När överraskningen lagt sig kände jag mig faktiskt smickrad. Så här farlig, och därmed viktig, hade jag aldrig bedömts vara tidigare, inte ens när jag angripit Piratpartiet i en tv-debatt och tvingats polisanmäla anonyma hot från fildelare. Under några månader framstod jag som svensk ärkekränkare i finska medier – jag intervjuades av Helsingin Sanomat, var med i finsk nyhets-tv och i en tv-serie om finsk-svensk historia, och hatbreven fortfor att trilla in i mejlboxen.
Slutsatsen av alla dessa självupplevda erfarenheter är att kunskap och fakta blir alltmer ointressanta i den samhälleliga kontexten. Åsikt väger tyngre än insikt. Genom att uttala dig på ett sådant sätt – även om det sker mot bakgrund av solid vetenskap – att du går emot andras åsikter hamnar du i en situation att du per definition kränker dem. Obehaglig kunskap transformeras till kränkande åsikt.
Integritet kommer av latinets integritas, som i sin tur bottnar i integer (med betydelserna ”orörd”, ”hel”, ”fullständig”, ”oförvitlig” och ”hederlig”). Enligt Nationalencyklopedin kan integritet definieras som ”rätt att få sin personliga egenart och inre sfär respekterad och att inte utsättas för personligen störande ingrepp”. Detta länkas dels till den svenska regeringsformens markering att ”den offentliga makten skall utövas med respekt för […] den enskilda människans frihet och värdighet”, dels till de lagar som styr hälso- och sjukvården, socialtjänsten och omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda, vilka använder formuleringar som ”respekt för självbestämmande och integritet”. Enligt Nationalencyklopedin är alltså personlig integritet nära förbundet med uppfattningen om mänsklig värdighet. Kränkning av integritet kan ske antingen genom fysiskt våld och tvång eller genom psykisk förnedring, diskriminering och indoktrinering.
Det torde råda samstämmighet om att mordförsök, våldtäkt och olaga frihetsberövande är att betrakta som fysiska integritetskränkningar. Men var skall gränsen dras för vad som är att betrakta som psykiska kränkningar? Det är på denna punkt vi har upplevt en markant förändring i vår tid.
Om man googlar efter integritet på svenska Wikipedia når man fram till en uppenbarligen starkt ifrågasatt artikel med varningsskyltar om att innehållet inte kan styrkas genom referenser. Här poängteras i synnerhet två former av integritet, i termens egenskap av rättighet: dels ”egen integritet”, dels ”personlig integritet”. Sistnämnda begrepp hör hemma inom det svenska rättsväsendet och kränkningar kan resultera i åtal, något som får till följd att det inte kan definieras hur som helst; definitionen är underkastad juridisk prövning. Inom fältet ”egen integritet” är termens luddighet och expansionsmöjligheter desto mer markanta. Den anonyma artikelförfattaren konstaterar att denna typ av integritet kan likställas med ”en känsla av okränkbar rätt till vad en individ uppfattar som sin egen personlighetssfär”, det vill säga de delar av livet som man själv anser sig ha rätt att bestämma över och hålla fredade: ”tankar, känslor, tro, egen kropp, sina saker, eget utrymme”. Kränkningsmöjligheterna blir oändliga. Vi bestämmer ju själva var gränserna för den egna personlighetssfären skall gå. Jag kan således välja att ha en omfattande personlighetssfär och ta illa vid mig om det står obehagliga saker i den dagstidning jag läser varje morgon, till exempel om företrädare för politiska partier som jag ogillar får uttala sig fritt i frågor som intresserar mig, eller om mina böcker blir sågade av kritiska recensenter. I nästa skede kan jag, som kränkt individ, ta mig rätten att skaffa mig upprättelse genom att skriftligt eller muntligt angripa de kränkande individerna.
Det verkligt intressanta är hur vi har hamnat i den här situationen. Bara för ett par decennier sedan var läget ett annat. Ingen av de av oss kända historiska kulturerna har haft en integritetsuppfattning som påminner om vår nuvarande. Förvisso är det lätt att spåra intellektuella åsikter om människans rättigheter, juridiska idéer om kränkbarhet samt allehanda religiösa och filosofiska tankar om individens position gentemot samhället långt tillbaka i tiden, ända till flodkulturernas bronsålderscivilisationer, men av det följer inte att integriteten har fungerat som den gör i dag.
Om vi analyserar integritetskränkningar i ett historiskt perspektiv avslöjas snart en intressant paradox. Å ena sidan tycks endast en minoritet av världens befolkning ha ägnat problemet några större tankar. Flertalet har inte låtit sin eventuella upprördhet resultera i konsekvenser. Å andra sidan har den minoritet som brydde sig om att grubbla över integritetskränkningar inte sällan ägnat sig åt problemet med en frenesi som saknar paralleller i nutiden. Integritet var en fråga för ett fåtal, men ett intresserat och livligt fåtal.
I Isak Hammars avhandling Making Enemies: The Logic of Immorality in Ciceronian Oratory (Lund University Press: 2013) skildras hur integritetskränkningar var regel snarare än undantag i den politiska kulturen i det antika Rom. När Marcus Tullius Cicero gick till angrepp på politiska och juridiska fiender utnyttjade han en omfattande arsenal av mer eller mindre påhittade moraliska tillvitelser, många med grova sexuella övertoner, för att få motståndarna att förnedras offentligt och mista trovärdighet. Vad som i dag skulle betecknas som förfärliga personliga påhopp – och som sannolikt skulle diskvalificera talaren själv och få honom att framstå som mentalt sett föga tillräknelig – ingick i spelet. De romerska politiker som utsattes för attackerna måste välja om de hade råd att ta illa vid sig eller inte. De kunde gå till hätsk motattack, men de kunde också välja att ignorera kränkningarna och lättsamt skaka på huvudet. Moralisk indignation av modernt snitt hade inte fungerat. Påhoppen ingick i det politiska och juridiska spelet och var att förvänta.
Om vi vänder blicken till senare tiders politiska kulturer är det också påfallande lätt att hitta övertramp som hade varit svårsmälta i dag. Se bara på ”skällebreven” mellan vår svenske kung Johan III och den ryske tsaren Ivan IV (”den förskräcklige”). Kränkningarna ägde rum på högsta politiska nivå åren 1571–1573, i ett läge där Sverige och Ryssland stod på randen av krig. Tsaren skrev 1571 till Johan III att han förundrade sig över att den svenske kungen ville ”förhäva sig och vara så högmodig, och glömma sina fäderneanor i en by i Småland”. Johan borde vara tacksam som fått förhandla med tsarens ståthållare och inte med tsaren själv, eftersom de båda monarkerna inte var jämlika. För övrigt, konstaterade Ivan, var Sverige gammalt ryskt territorium som tidigare lytt under Novgorod. Tsar Ivan sände därefter ännu ett elakt brev, som vi känner till tack vare Johans svarsbrev i januari 1573. Johan hämnades genom att meddela att han ”förnummit vad oförnuftig, bondaktig högfärd, lögn och förakt du brukar mot oss”. Han lägger till att det är märkligt att Ivan är son till en storfurste, med tanke på att han av sitt manér att döma snarast tycks vara uppväxt i bondeled. Därefter lägger Johan ännu mer krut i fjäderpennan och anklagar tsaren för att skriva så många lögner att han har ”orenat och besmittat” sin mun så att den ”näppeligen någon tid kan bliva ren igen”. Han tillfogar att tsaren ljuger ”som en skälm” och måste betraktas som en ”ärelös träl och en okristlig huvudljugare och tyrann”.
Här rör det sig om medvetna kränkningar för att markera personligt revir på den internationella scenen. Det är meningen att mottagaren av brevet skall ta illa upp. Liknande oartiga depescher avsändes mellan Karl IX och Kristian IV sedan den senare och hans danska trupper intagit Kalmar år 1611: Kristian kallade den svenske kungen ”gammal narr” och förklarade att det var tjänligare för honom att värma sig bakom en kakelugn och leta upp en läkare som kunde kurera hans hjärna än att ta till vapen. Det absoluta lågvattenmärket i diplomatisk kränkning sattes av den ukrainske atamanen Ivan Serko och hans zaporogkosacker när de adresserade den osmanske sultanen år 1676 och kallade honom ”turkisk satan”, ”helvetesriddare”, ”svintryne”, ”hästrumpa”, med mera, och avslutar med att be honom kyssa dem i arslet. Brevskrivandet blev på 1880-talet föremål för en ryktbar historiemålning av Ilja Repin, räknad som ett av de mest älskade ryska konstverken överhuvudtaget.
De diplomatiska kränkningarna, och det envetna manövrerandet för att undvika att mista prestige genom att acceptera dem, blomstrade på senmedeltidens och den tidigmoderna erans toppmöten och konferenser. Kända exempel är konciliet i Basel på 1430-talet och de förhandlingar i Osnabrück och Münster som resulterade i westfaliska freden på 1640-talet. I svensk historia är det förstnämnda mötet framför allt ihågkommet för en intensiv rangstrid delegaterna emellan, vilken föranledde Växjöbiskopen Nils Ragvaldsson att insistera på en god placering eftersom Kalmarunionens kung härstammade från de gamla goterna. På 1640-talet ledde rangstriderna och kampen om nationell prestige i Westfalen till att de för Tysklands befolkning livsnödvändiga fredsförhandlingarna försenades med åtskilliga månader.
Om vi söker efter integritetskränkningar i äldre historia på andra fält än det diplomatiska är vi dömda att fastna i den svårgenomträngliga juridiska härva som förknippas med adelsmäns, storbönders och rika borgares vidmakthållande av de egna familjernas ära. Det är inte svårt att hitta lagparagrafer om ärekränkning. I de medeltida västgötalagarna skiljer man mellan två dylika kategorier – okvädinsord (till exempel ”tikvalp”, ”fegis”, ”trollkona” och ”hortuta”) och styggelseord (till exempel beskyllningar om fosterfördrivning, tidelag och incest). De utförligaste bestämmelserna återfinns i stadslagarna, där listorna över förbjudna fula ord är långa. Den borgare som kallade potentiellt hedersmedvetna män eller kvinnor ”niding”, ”förgörerska”, ”tjuv”, ”sköka”, ”hora”, ”rövare”, ”mördare”, ”kasevarg” (mordbrännare), ”träl”, ”agnabak” (en sörmländsk specialitet, betyder sädestjuv), ”skökoson”, ”lögnare”, ”inpiskad djävulsson” (forsleghin herriæns son, i Bjärköarätten) samt ”son av hynda” måste räkna med att ställas inför rätta och betala böter.
Det finns ett gemensamt element i ovanstående historiska exempel: de hänför sig i samtliga fall till samhällets överskikt, till förmögna kretsar där man hade råd att sätta av tid till att måna om äran. Den personliga hedern var ett viktigt kulturellt och politiskt kapital som diplomater och väletablerade borgare var så illa tvungna att måna om. Hedern ingick i deras personlighet och – i diplomaternas fall – i den prestige de var anställda för att slå vakt om. Att döma av tänkeböcker och andra bevarade källor brydde sig inte vanliga arbetare och bönder om att anmäla varandra i juridiska instanser om de kände sig kränkta. Det är inte svårt att inse varför. Fattigt folk hade inte råd med samma integritet som rikt folk. Fattigt folk hade fullt upp med att överleva.
Av detta följer att utvecklingen av den typ av självmedveten individualism som vi förknippar med begreppet integritet rimligen måste vara nära länkat till den socio-ekonomiska utveckling som gjorde oss rikare, i rent materiell bemärkelse. Vi tillägnade oss integritet när vi fick råd, och när vi bestämde oss för att prioritera den. Det senare var inte självklart. Människan valde inte att bli mer lättkränkt bara för att hon fick mer pengar att röra sig med. När hemmansägarna och deras familjer på 1800-talet fick råd att hävda status gentemot omvärlden imiterade de borgarna och prästerna genom att införskaffa möbler och prylar. De lät måla sina gårdar och hus röda. De köpte fina kläder. Samma längtan efter materiellt definierbar lycka är uppenbar i 1900-talets historia, då välfärden spred sig till vanliga arbetar- och tjänstemannahem. Men varken bönder, arbetare eller tjänstemän blev nödvändigtvis så upprörda att de gjorde en offentlig poäng av att de kände sig kränkta när de fick mothugg från folk som tyckte att de hade fel.
För att nå fram till dagens situation var det nödvändigt att gå ett steg längre. Känslor och åsikter måste uppfattas som varor, lika värdefulla och okränkbara som övrig privategendom. För den senmedeltida borgmästaren hade äran varit en närmast materiell resurs som han värnat om med näbbar och klor för att inte tappa ansiktet och mista samhällets respekt, varför integriteten blev en del av hans väsen. Han, och hans hustru, var beredda att sätta av mycket tid och pengar för att processa mot fiender som kränkt deras integritet. Så var inte fallet för den genomsnittliga löntagaren i folkhemmets Sverige. Den sociala och politiska arenan rymde inte så många och så farliga fallgropar för vederbörande att skräcken för kränkningar, och behovet att kränka andra i syfte att främja den egna positionen, blev aktuella annat än i undantagsfall.
Det som på allvar förändrade situationen var utvecklingen av nya arenor, nya plattformar för människor att såväl kränka som uppleva sig kränkta. Den moderna integritetens framväxt är intimt länkad till medialiseringen av samhället och utvecklingen av nya sätt att kommunicera till masspubliker. När tidningspressen och journalistyrket växte fram på 1800-talet fick vi en medieindustri som gjorde det möjligt för enskilda människor att excellera i åsikter. När folk vande sig vid att läsa tidningar kunde vad som tidigare räknats till den privata sfären övergå till att bli element inom den offentliga. Politikers kärleksliv, till exempel otrohetsaffärer eller rykten om homosexualitet, kunde ventileras i medierna, vilket resulterade i ett flertal uppmärksammade skandaler med stor politisk relevans redan under decennierna kring sekelskiftet 1900. Under efterkrigstiden, och ännu mer efter datorns och internets revolutionerande påverkan på vardagen, har utvecklingen eskalerat.
Utvecklingen är särskilt märkbar om vi betraktar så kallade offentliga personer. Kungligheter, politiker och andra kändisar förväntas, även juridiskt sett, acceptera ett stort mått av medial uppmärksamhet och kunna tåla avslöjanden och spekulationer om allt från det mest intima privatlivet till det mest självklart publika. Den som utpekas som offentlig person bör, enligt nutida synsätt, kunna tåla en ofta närgången och psykologiskt brutal utvärdering av den egna personen och karriären utan att öppet erkänna sig kränkt. Om en politiker skulle bli upprörd över ett satiriskt reportage i en kvällstidning och stämma publikationen ifråga – som i fallet med Thorbjörn Fälldin för några decennier sedan – resulterar detta i att politikern framstår som svag, som en loser. Det är betydligt bättre om den offentliga personen sväljer kränkningarna och ”vänder blad”, tyst accepterande den nya mediala tillvarons oskrivna lagar, som i fallet med Carl XVI Gustaf i ”kungaskandalen” härom året.
Enligt samma logik som den mediala expansionen har gjort offentliga personer sårbara har den också skänkt dem inflytande. Dagens politiker och opinionsbildare har större möjligheter att nå ut med sina budskap och påverka omvärlden än några föregångare har haft genom tiderna. Kungens position är typisk för situationen. Trots att hans politiska makt är obefintlig kan den svenske monarken influera större opinioner än Gustav Vasa och Karl XII enbart genom att fälla några ord i radio eller tv – det kan röra sig om allt från vargjakt och skolväsen till tsunamikatastrofen och åsikter om främmande länders statsskick. Men det är mer komplicerat än så. Medieutvecklingen, i kombination med tillgången till fritid och pengar, har gjort att allt fler människor kan tillskansa sig denna makt och själva definiera sig som offentliga personer. Det egna ordet, den egna åsikten, kan spridas och saluföras på ett sätt som saknar motstycke i äldre tid. Redskapen är bloggar, kommentarer och en uppsjö av sociala medier som växer sig allt större och mer svåröverskådlig för varje år. Vem som helst kan bli en offentlig person.
Den mediala ytan har blivit en arena för självhävdelse, deltagande och kamp. När den enskilda individen tar sig rätten att spela med i spelet kan hon också hitta på regler själv, välja hur hon skall reagera på politiska utspel, bidra till att skapa eller underblåsa skandaler och profilera sitt eget perspektiv gentemot andras. Den privata och den offentliga sfären glider samman. Personliga uppfattningar om sanning och kunskap kan – om individen så önskar – ges offentlig stämpel.
I detta radikalt nya läge kan pendeln slå åt båda hållen. Å ena sidan kan en bloggare uppleva en kittlande känsla av makt genom att sprida idéer om allt mellan himmel och jord till omvärlden. Å andra sidan kan hon uppleva motsatsen, en frustrerande vanmakt över att ha gått vilse i en hopplös djungel där ingen kan påverka någonting, där allt av vikt avgörs genom att anonyma män och kvinnor drar i osynliga trådar och manipulerar dig utan att du märker det. När ”näthatare” förklarar varför de sänder ut galla i kommentarer och emejl blir svaret ofta något i stil med ”jag kände att jag inte kunde påverka på något annat sätt” eller ”jag ville åtminstone göra något som fick betydelse”.
Resultatet av denna utveckling, som historiskt sett har ägt rum på förbluffande kort tid, är en offentlig kultur i vilken alla skall med, för att parafrasera en socialdemokratisk valslogan. Vi har tid och råd att tycka och tänka offentligt, och vi har för första gången i världshistorien de teknologiska möjligheterna därtill. Vi har rätt att propagera för våra egna åsikter och trampa på andras – och det är alltid vi själva, i kraft av den makt situationen har skänkt oss, som bestämmer när det är dags att känna sig kränkt.
Det är inte förvånande att den ”egna integriteten” i detta läge blir svårdefinierad. Var och en kan ju rita upp dess gränser efter eget sinne. Varje socialt aktiv människa kan besluta om hur kränkbara de kunskaper och åsikter varigenom hennes integritet erhåller form och innehåll skall bli. När alla skall med försvinner möjligheten till epistemologisk konsensus redan i utgångsskedet av varje hypotetisk diskussion. Vem säger att jag har rätt när jag hävdar att källkritiken talar för att Jesus har existerat, när jag säger att vi inte vet vilka människor som först invandrade till Sverige, när jag skriver att afrikanska kungar villigt deltog i den transatlantiska slavhandeln, när jag gör gällande att vi inte kan belägga att svenska kungar ägnade sig åt folkmord i Finland på 1100-talet? Det är ju bara mina uttalanden, formade mot bakgrund av min högst personliga uppfattning av vad som är rätt och fel. Det står envar fritt att reagera på dem med motiveringen att jag genom att saluföra uppfattningarna kränker läsares integritet, eftersom jag trampar på läsarnas åsikter och å det grövsta förolämpar deras kunskapsmässiga utgångspunkter.
Det är lätt att bli raljerande över den eskalerande relativiseringen av kunskap och bildning som vi i dag omsveps av – och det är lätt att tröttna, att skaka på huvudet åt dumbommarna och ignorera det hav av kränkbara integriteter som självodlas på mediernas fält. Men på sikt är situationen för allvarlig för att kunna bagatelliseras. 1900-talets historia utgör ett avskräckande facit. Vi känner blott alltför väl till följderna av att svart påstås vara vitt och av att en propagandalögn transformeras till sanning när den upprepas tillräckligt ofta. Sett ur den synvinkeln finns det bara en väg framåt: Att inte förskräckas över behovet att stundom behöva publicera obehagliga sanningar, att inte frukta den ilska som kan väckas när slumrande, nydefinierade integriteter kränks.
[…] Allt fler hamnar i långtidsarbetslöshet eller fastnar i deltidsanställningar. Europaportalen. Kränkta av fakta Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt […]
Detta är en av de bästa och mest insiktsfulla essäer eller artiklar som jag någonsin läst. Första stycket som slutar med slutsatsen att ”åsikt väger tyngre än insikt” stämmer klockrent med mina egna reflektioner och beskrivs på ett mycket bra och tydligt sätt.
Jag kan se två tendenser i det som essäen handlar om:
1. Att många människor idag (som säkert själva betraktar sig som engagerade och insiktsfulla) blir kränkta och verbalt aggressiva när de får höra fakta som inte stämmer med deras egen världbild, totalt oförmögna ta till sig denna fakta och ifrågasätta eller fundera över sina egna åsikter.
2. Att fakta i medierna idag fullkomligt dränks i en flod av åsikter, grundlösa påstånden och myter. Vi har fått ett desinformationssamhälle, inte ett informationssamhälle.
Den andra tendenser är något som jag refekterat en hel del på under den senaste tiden. Att internet är fullt med åsikter och grundlösa påståenden som presenteras som fakta är väl inget nytt för de flesta, men jag tycker mig märka en liknande tendens i traditionell media som TV och radio.
För den eventuellt intresserade läsaren av denna kommentar skulle jag vilja föreslå att reflektera lite på hur nyheter idag presenteras i TV.
Inte sällan ser det ut som följer: Först talar uppläsaren i korthet om vad som har hänt i 1-2 meningar (dvs fakta). Därefter följer långa inslag med intervjuer av folk som för tala om hur det känns, vad dom tycker om saken, etc. Därefter följer ett inslag där journalisten intervjuar en expert, (dvs oftast en annan journalist) som får spekulera om vad som nu eventuellt kommer att hända och varför det har hänt.
Alltså: Fakta kommer först i korthet som en ren nödvändighet, därefter tar känslor, åsikter och spekulationer överhanden.
Att det ser ut så här är naturligt om nyheten är ett politiskt utspel, men även nyheter om t.ex. olyckor och mord presenteras inte sällan på detta sätt. Ju större nyhet, desto mera verkar fakta drunkna i känslor, åsikter och spekulationer.
Nyhetsrapportering idag är för mig ännu ett exempel där åsikter (med tillägg av rena känslor och spekulationer) väger tyngre fakta.
Enastående intressant essä! Tack för den och dess många kloka ord!
Med risk för att klampa in i eller på professorns personlighetssfär och råka kränka vederbörande så förefaller det vara tämligen märkligt att professorn skriver: ”Om man googlar efter integritet på svenska Wikipedia”. Varför använder professorn Googles funktion för att söka på svenska Wikipedia? Per definition går det ju att göra, men duger inte Wikipedias egen sökfunktion?
Tack för denna klargörande framställning av ett förhållande som jag aldrig har förstått hur det kunde uppstå.
Såvitt jag förstår är det en speciell grupp av människor som har infört denna förmåga att bli kränkta av än det ena skälet efter det andra. Dessa kunde vi faktiskt vara utan.
Folk som låter sig kränkas så lätt bör inte ha någon plats i vårt samhälle.
.
Tack!
Och som lite finlandssvensk uppskattade jag speciellt det som handlade om detta.
Det är otroligt intressant – den… samhälleliga ilskan Finland idag.
Tack för en skarp analys av dagens Sverige.
Jag bor själv i Frankrike och intressant nog förekommer inte kränkningsfenomenet här alls. Det finns inte ens en riktig synonym till ordet ”kränka”: ”offenser” är det närmsta man kommer men det betyder främst att förolämpa. Vilket ju inte är riktigt samma sak som att kränka eftersom det, just, bygger mer på fakta än på känslor.
Men det kanske kommer?
En mycket givande och sann artikel.
Synd att Harrison aktivt undviker att exemplifiera med den religion och dess företrädare som har numera kränkhet som paradnummer i alla lägen. Tillfälle, eller ”skam den, som därom tycker illa…”?
Ledning: Elefanten i rummet är grön!
Så, gissa på!
Denna kunskapsrelativism leder oundvikligen till kunskapsnihilism, vilket är första steget mot fascism
Harrison försökte för en tid sedan sprida ”fakta” att Sverige alltid haft massinvandring. Han skrev att valloner ”strömmade in” i landet på 1600-talet, när mellan 1000 och 2000 individer beräknas flyttat hit under 100 år. En amatörsläktforskare som tittat i kyrkböcker kunde lätt avfärda hans ”fakta”.
[…] intressant krönika av Dick Harrisson, professor i historia vid Lunds Universitet. Rubriken var ”Kränkta av fakta”. Harrison skriver inledningsvis, baserat på sina egna bittra […]
Kan det inte vara så att skolornas policy mot kränkningar skapar en kultur och en maktstrategi att framställa sig som just kränkt?
Den 10-åriga pojken som blivit kallad något han inte gillar springer till fröken och redogör hur kränkt han blivit. Fröken går genast för att tillrättavisa den busiga grabb, som inte menade något annat än att skoja till det lite, och begär att han ska sona för sitt ”brott” genom att underkasta sig den kränktes vilja om en ursäkt. Den självupplevda kräkningen blev helt plötsligt en väldigt effektivt maktstrategi som barnen lär sig och tar med sig vidare i livet. Nu kommer barnen, när de växer upp, att utkräva både ditten och datten för att de (verkligt, inbillat eller skådespelat) upplever sig som kränkta.
Nyfiken på den där flodvågen av ateister. Var det en hyperbol för att driva din tes eller ett faktum? Svårt att se varför ateister skulle bli kränkta av jesus existens, det är ju gudars eventuella existens som intresserar atiester
Dear Dick, thank you so much. My friend recommended me to read your essay and I loved it so much. It is the truth about truth today. Granted it is not always easy to establish facts of history and interpret them but how many people care about it today. Please keep on doing your good work. How well historical Jesus said: ”The truth will set you free”, even despite prevailing human opinion. Lets then be as free people.
It was a funny and good example with Ivan Sirko and cossacks. I am a Ukrainian 🙂
Intressant att få ta del av dina erfarenheter. Som gymnasielärare är det som du säger en del av vår vardag. Att förbereda eleverna för högre studier tenderar ibland att vara långt borta. Så sent som för några veckor sedan fick jag ännu en gång försöka lära mina elever hur man slår upp i ett uppslagsverk som är inbundet och som inte går att googla. Ger vi dock efter för betygshetsen som finns, lika mycket bland föräldrar som bland elever, är vi alla förlorare i slutändan. Så långt allt bra, men när konkurrensen tar överhand, får vi istället slåss för vår skolas överlevnad än för den kunskap vi är där för att förmedla.
Tack för en jätterolig och intressant läsning! Undervisar också på universitet och skräms över att eleverna verkar sig tro stå över sin lärare…
Ja, det är fel. Ingen människa står över någon annan.
Förutom, såklart, i frivilliga hierarkiska sammanslutningar, såsom när fotbollsspelare bestämmer sig för att stå under sin coach och dennes beslut för att hen anser det viktigare att få vara del av laget än att vara jämställd med coachen. Trivs spelaren inte med detta kan han ångra sig när han vill och lägga karriären på hyllan eller söka sig till en annan klubb.
Detsamma gäller såklart den som frivilligt tar anställning och därmed underkastar sig sin chef, eller frivilligt söker utbildning och därmed underkastar sig sin lärare.
Passar det inte kan man alltid ge upp. Eller, som i det moderna samhället, göra sin coach, chefs eller lärares situation så outhärdlig att man kan tvinga sin vilja igenom med hjälp av rädsla för represalier. Ett ”massornas tyranni” applicerat på såväl skola som arbetslivet och fritidsaktiviteter.
Alla människor tycks ha förtjänat alla andras respekt, omsorg och materiella tillgångar genom att ha gjort sig besväret att existera. Vilken utopi vi lever i…
Dick, När du kommenterade fildelning var du exakt som någon av de sinneslöa studenter du inleder din artikel med, svårartat okunnig, opåläst och ironiskt nog… ”kränkt”.
Men intressant text.
Josef,
Det vore ju intressant att veta vad felet du påpekar är. Annars är ditt inlägg synnerligen ointressant.
Tröttna aldrig, Dick, det vore hemskt. Eller, strunta i eleverna och skriv på heltid 🙂
För övrigt tror jag på den olyckliga kombinationen av att folk först nu insett att de äger en slags integritet samtidigt som internet lanserades… suck! Tidigare generationer led av tacksamhetens börda men den ”kastades ut med badvattnet”. En liten kombo av de båda hade suttit fint.
Tack – välskrivet och med ett mycket viktigt budskap! Må sanningen segra över okunniga åsikter!!
[…] av Dick Harrison i NEO. […]
[…] http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/ […]
För något år sedan läser jag en krönika i Dagens Samhälle (SKL) där chefsredaktören konstaterar hur svårt det är för politiker att ta åt sig fakta som strider mot de idéer och utopier de normalt anfäktas av.
Jag ser två problem med ”krängkningen” (Se Maciej Zarembas debattartikel http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/forst-krankt-vinner/). Dick tar upp båda problemet och det ena, som jag refererar till ovan är det ena. Jag har suttif i kommunfullmäktige 4 år och har alltför ofta hört tyckanden och politiska ideologier gå före fakta.
Det andra problemet är att folk kränks för allt, till och med ”by proxy”, dvs när något ”opassande” konstateras om någon annan person/grupp, ser en tredje person/fgrupp sig kränkt å den andra gruppens vägnar.
Hursomhelst, sådant här är befriande att läsa i en tid när åsiktskorridoren bara blir trängre och trängre, samtidigt som jag störs av hur folk kan gå i taket och anse sig kränkta för att sanning och fakta framhålls.
Bra skrivet. Stå på Dig!
Fakta är fakta. Punkt. Om någon känner sig kränkt. Tråkigt för dem, men fakta är fakta
Utmärkt artikel, som borde publiceras överallt, inte minst i Finland.
Men varför flera gånger använda den onödiga och ’groteska’ anglicismen ”adressera”?
Jag hoppas Dick inte tar illa upp, men jag anser att vi inte behöver fler anglicismer i vårt språk nu.
Bäste Dick Harrysson! Stort tack för en mycket intressant och välskriven artikel. Din KUNSKAP är underbar, TYCKER jag!
Vänliga hälsningar
[…] Strängt taget innebär religion att åsikt går före insikt. Om den saken skrev Dick Harrison en artikel i fjor med titeln ”Kränkt av fakta”. I det har vi väl ett stycke Zeitgeist. En åsikt är […]
Fantastisk artikel
Det som slår mig när jag läser denna text är att människor som känner sig kränkta i tid och otid ofta saknar självkänsla, värdighet och betraktar sig som offer långt ned i näringskedjan. Jag kommer ihåg uppmaningar man fick som barn, då man hamnade i en dispyt om något; -Ta inte åt dig! eller -Bry dig inte! Och visst växte självkänslan och värdigheten då man insåg att ens egna känslor blev skyddade av den egna tanken. Idag så kan jag råka utför reaktioner hos förvånade och upprörda personer i min omgivning, då jag inte själv blivit blivit upprörd eller tagit åt mig av någons orättvisa/felaktiga kritik, eller på något annat sätt riktar ord mot mig. Men varför ska jag ta åt mig av något som som kan kränka mig, om jag tar åt mig? eller ännu värre; -Varför ska jag ta åt mig av något som är avsett att kränka mig och kommer att kränka mig om jag tillåter det?
Lysande. Artikeln borde spridas i många flera media.
Mes hommages.
Bäste Dick,
tack för den fenomenalt välformulerade artikeln. Jag var inte klar över att det var så illa ställt i Sverige…man blir bara ledsen…..kan det vara så illa verkligen….jag har många av dina bäcker bla om slaveri, och alla i världen vet att slavhandeln skedde i samförstånd och samverkan med lokala afrikanska kungar och lokala potentater, att folk blir upprörda av sanningen, verkar helt befängt…..vad är problemet, man undrar faktiskt hur det står till i samhället i Sverige. Men problemet är väl i grund och botten att vi snart inte får säga sanningen längre utan att det blir en kommission som får skriva om alla historieböcker som inte har ett uns sanning och mera blir som en bilderbok…..jag ser frem emot flera nya böcker av Dig i framtiden….allt gott Michael
Tack! En lisa för själen att läsa.
[…] Har tagit del av en intressant artikel skriven av historikern Dick Harrisson. Han skräms av hur lite fakta spelar någon roll och hur man låter känslorna styra (Se länk http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/) […]
Utmärkt inlägg igen. Men visst ogillas historiska hårdfakta. Ribbentroppakten är en dylik som går att stoppa i halsen på både v och h skrikare.
Visst får man tillmälen men någon borde ju bli intresserad av historia på vägen, dessutom.
Alla dogmatiska idag är inte orörliga, ännu.
Teorier får praktik. Filosofier får konkreta resultat.
Allt det goda, som jag ser det, utöver den ökade individens frihet i modern tid,i en rad olika kontexter, härstammar ur en gedigen, klassisk kunskapssyn med rötter till antiken och upplysningen.
Den borgliga floran av människor, som förr stod för kunskap, kultur och kapital, backade ur den moraliska, praktiska-filosofiska och kulturella diskussionen för länge sedan, och makten – inte minst intellektuellt – gavs åt rödvinsgardister och akademiska proletärer, som än idag bara drivs av en agenda, ett hat: Hatet mot kunskap, mot borgliga (eviga) värden, fin kultur, osv.
De hatar helt enkelt livet och gläds bara åt att riva ned. Vad de själva vill bygga upp säger de inte, eftersom de är b-laget så kan de heller inte bygga nåt.
Minns speciellt en artikel från tidigt 90-tal i DN av en sådan typisk vänsterminglare, Mariann Lindberg De Geer, som svurmade för att utrota klassiska begrepp som geni och gudabenådad i konsterna. Idag var det ett vanligt arbete som vem som helst kunde göra.
Och det är ju, mindre fint, det som lärs ut på flumhögskolornas institut nummer ett: konsthögskolorna. Är du borglig i den miljön är du som en fisk i luften eller en apa som blev fångvaktare, dvs en omöjlighet.
Redan Ayn Rand förstod att vänstern bara drevs av hat och hon utpekade ju också Sverige som ett svårt sjukt (socialistiskt) land, vilket det ju är.
Men varför bli förbluffad över kunskapsOutvecklingens trender? De är ju redan trendsatta och iscensatta av så många som fallit offer intellektuellt och mentalt för det krig som deras likasinnade haft i årtionden, mot själva förnuftet självt, och mot moralen (som de i bästa fall skulle kalla nån gammal äcklig kvarleva från den förhatliga kristendomen). De är gamar och äter av det friska men sprider bara sina virus.
Ingen professor i världen kommer kunna stoppa det, såren blöder varstans på människokroppen och allt går i rapid fart mot ett intellektuellt mörker.
Precis som de vill: tysta ned intelligensens ljus.
Jag förstår bara inte hur man kan vara förvånad? Har man själv varit del av spelet eller blundar man så hårt att det dröjt tills nu för att börja se?
Du var mig sannerligen en intressant en. Stort leende! Kan bli underlag för framtida uppsatser. Påminner rätt mycket om de värsta/finurligaste belackarna av jazzmusik i de recensioner från bl a 1938 som var empiriskt underlag för min b-uppsats i historia. Hoho. * i guld och mums.
Stilfull uppradning av häcklande tillmälen.
Hahaha, tack Anders!
Genom att låtsas att vara superkorkad och multifördomsfull, tillsammans med ett enormt inbillat förakt för ett solidariskt tänk i ett modernt samhälle så har du lyckats sätta ord på hur rätt vänsterns förespråkare faktiskt har.
PS Det var lite överdrivet att genomgående stava fel på borglig. Det blev liksom lite övertydligt att du bara låtsades vara korkad! Betänk att den verkliga fienden, dvs den konservativa, korkade, borgerliga högern aldrig skulle nedlåta sig till något så simpelt som stavfel. Då skulle de ju liksom redan ha avslöjat sig själva, eller hur!
Är läkare. På 30 år har reaktionen hos patienter som får besked om sjukdomar eller åkommor ändrats. Det som förr var sorg eller ilska är nu kränkhet. Jag saknar människors värdighet. Hade stort utbyte av essän. Tack.
Jag säger bara; tusen tack!
Ja, tack fr en novis, som känner sig lättad och ånyo använder Stridbergs; ”Det är synd om människan”.
Humbly/Birgitta
En alldeles utmärkt essä
Jag har själv fått tillmälet ”World Criminal” av en vindkraftentusiast som fann min kritik av klimatscenarier mindre tilltalande.
Lennart Bengtsson
Hej. Texten uppskattas enormt. Tidigare kunde en lärarkår med kåranda och yrkesheder grundad i opartisk saklighet utgjort en motkraft, men sådana lärare utgör endast ett tyst fragment.
Motreaktionen på kulturrelativism, postmoderna ideologier och annan kränkthetshysteri som beskrivs ovan kommer tyvärr att bli auktoritär till sin natur, oavsett om det är i form av politisk/religiös ideologi eller demokratisk autokrati. Först efter tillräckligt många generationers förtryck kan en ny upplysningstid blomma ut. Rötan sitter för djupt för att kunna botas eftersom vi styr oss via majoritet, och om majoriteten fungerar enligt Harrisons beskrivning ovan, så kan den intellektuellt hederliga minoriteten (oavsett spretande åsikter i politiska princip- och sakfrågor) aldrig erhålla makt eller organisera sig så länge den spelar efter majoritetsregeln.
Vänta er inte att Sveriges lärarkår kommer att råda bot på detta. Vi är en del av problemets orsak.
Kamratliga hälsningar, Rikard
Väldigt välformulerad text. Känner att du sätter ord på den känsla jag haft de senste åren…
Vad hände med ”sanningen ska göra oss fria”?
Källkritik, åsiktsfrihet och god argumentation i all ära. Och i vissa fall får man bara ”agree to disagree”. Men att bli kränkt av något/någon som grundar sig på fakta det måste vi sluta upp med.
[…] Dick Harrison försvarar sig emot rasistanklagelserna: http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/ […]
[…] om att barnen skall lära sig åsikter? När det handlar om att LÄRA barnen läsa, skriva, räkna eller förstå vem Julius Ceasar var så verkar samma människor inte alls kunna garantera att barnen tar till sig vad som lärs ut. […]
Professor Dick påstår i sin litania att Johan III:s och den ryske tsaren Ivan IV:s s.k. skällebrev från åren 1571–73 utväxlades mellan de båda potentaterna ”i ett läge där Sverige och Ryssland stod på randen av [!] krig”. Under förhoppningen att åtminstone inte professor Dick känner sig kränkt av fakta meddelas härmed att de båda länderna befann sig i krig alltsedan augusti 1570. Det var då som styrkor under formellt befäl av tsarens marionett, den danske hertigen Magnus (biskop i stiftet Ösel-Wiek och av tsaren utnämnd till konung över Livland), angrep och belägrade Reval (Tallinn) och Weissenstein (Paide), som var i svensk besittning sedan 1561 resp. 1562.
Tack Dick Harrison!
Det du skriver är tyvärr en tråkighet som fler och fler av oss möter i våran vardag, ovasett om det är på arbetsplatsen, sociala umgängeskretsar eller på internet.
Håller fullständigt med och känner din frustration. Hyckleriet i samhället når nya nivåer.
Professor Dick påstår i sin litania att Johan III:s och den ryske tsaren Ivan IV:s s.k. skällebrev från åren 1571–73 utväxlades mellan de båda potentaterna ”i ett läge där Sverige och Ryssland stod på randen av [!] krig”. Under förhoppningen att åtminstone inte professor Dick känner sig kränkt av fakta meddelas härmed att de båda länderna befann sig i krig alltsedan augusti 1570, d.v.s. alltsedan styrkor under formellt befäl av tsarens marionett, den danske hertigen Magnus (biskop i stiftet Ösel-Wiek och av tsaren utnämnd till konung över Livland), angrep Reval (Tallinn) och Weissenstein (Paide), som var i svensk besittning sedan 1561 resp. 1562.
[…] har man om det svenske kundskabsstyrt kunnet læse bla. prof Dick Harrisons “Kränkta av fakta” og “Svenske universitetsstudenter er på tretten-års niveau.” For en uges tid siden, […]
[…] motvikt kan man läsa Dick Harrison som har en mycket tänkvärd essä på temat i […]
Det mest allvarliga är att lagstiftaren stiftat lagen om hets mot folkgrupp på ett sätt så att godtyckligheten i domarna kan bli mycket stor, något som vi nu börjar se exempel på i domstolarna. Denna kränkthet eller ställföreträdande kränkthet är en direkt förlängning av fatwan mot Salman Rushdie, lagstiftaren och domstolarna går de våldsammaste och mest målmedvetna anti-upplysningskrafterna till mötes. Man kan nu inte kritisera kulturer och religioner om man inte samtidigt är uppbygglig och främjar interkulturell förståelse. Detta är den kränkthet som spelar roll i vår tid, den ena handen brukar våld, den andra spelar på svagheten och utnämner sig till kränkt och i behov av beskydd.
De som ropar på respekt, känner sig kränkta för ingenting, anmäler till DO, de finns nu lite var stans, men inte förstod jag att de med sin insiktslöshet, okunskap och dumhet invanderat de högsta lärosäterna i landet. – Tack Dick Harrison för den här artikeln, nu har jag förstått mycket mer av varför t ex sociala medier numera kallas asociala medier, för där sparkar man på vem som helst bara för att mobba ut någon och få skratta. Men allvarligt, det är lätt att bli mörkrädd av att högskole- och universitetsutbildade kommer att ta över myndigheter och statliga organ och en dag har vi kanske inte ens demokrati i landet.
Att lära sig ta kritik, hantera kritik och utvecklas av kritik är ju skolans främsta område. Det skolan s a s medverkar till och skall överföra till unga, och är varje lärares uppdrag att utveckla. Tanken är att varje elev och ytterst individ skall lära sig att växa av positiv och negativ kritik och kunna ta den senare men förstå skillnaden mellan en personlig integritetskränkning och att ifrågasättas för sina ståndpunkter. Tyvärr har skolan totalt misslyckats i detta demokratiska och betydelsefulla uppdrag.
Sen andas denna blogg lite väl unken neokonservatism. Snudd på speciesism – huggormar och svikna landsbröder, vems beskrivning?
I en frispråkig essä, jamenvisst här går det att med rätt takhöjd komma igenom med underliga kopplingar till kränkta och kränkthetens signum, den historiskt korrekta kränkta, inte detta koketteri som nu upplevs. Historiens absoluta fakta lyser upp i essän genom århundradens förnuftslängtan. Författaren prickar rätt, plockar fram ur skåpet det passande verktygen. Vems syften tjänar den?
Att nytolka omdefiniera och kunna förändra eller rentav påverka är det viktigt? I såna fall har skolan i dubbelt avseende misslyckats.
Den nya integriteten har att hämta sin näring ur det genomindividualiserade samhället som den postmoderna kapitalismen skapat åt oss, av och genom oss. Att göra antaganden om att språket skapar den etniska plattformen för individualitet och integritetsigenkännande, är detta korrekt? eller bara rent hypotetiskt?
Handlar detta om att visa på att något fundamentalt har förändrats?
Vilkas lättkränkthet är det som vi värnar, den kär Professorns eller dem som ännu inte känner språkets spegel?
[…] Hur blev det så här? Är det curlingeffekter? Vad blir konsekvensen för samhällsutvecklingen? […]
Detta hade varit riktigt roligt om det inte varit så allvarligt. Okunskapen är mänsklighetens värsta fiende och det värsta är att när några dumheter slängs på historiens sophög ersätts den av andra – kristaller, olikfärgade stenar, ryska ubåtar i Hammarbykanalen, Ufon, religiös fundamentalism och annat som man i sin enfald trodde vi lämnat bakom oss på medeltiden. Vilka krafter i samhället är det som håller liv i de här dumheterna? Tack DH för en mycket tänkvärd artikel! Jag skrattar redan nu när jag hör att någon känner sig kränkt (vanligtvis av någon liten skitsak) men nu kommer jag väl att skratta ihjäl mig. Varför bildar de inte en riksorganisation? Samtidigt är det närmast hopplöst för människor som är utsatta för övergrepp av diverse myndigheter att få ens elementär rättvisa.
Tack för denna utomordentliga artikel kring ett mycket viktigt ämne. Den bör diskuteras i varje sammanhang, inte minst i skolan, men även i den offentliga debatten.
Hej Dick.
Du verkar kränkt.
Hej då.
Bra artikel!
Som gymnasielärare känner jag verkligen igen mig. Jag har svårt att förstå varför människor känner sig kränkta av absoluta sanningar. Speciellt så sent som i gymnasiet.
En mycket välskriven och intressant artikel! Jag hoppas att det inte visar sig vara oss övermäktigt att vända på en så problematisk utveckling i samhället.
Bra skrivet! Klart sevärt!
Jag får nog mångdubbla mina insatser som historielärare på högstadiet för att stävja denna typ av utveckling, tyvärr är inte denna artikeln den första jag läser i ämnet. Har tyvärr också märkt av denna obehaglig utveckling, det vi nu behöver är en lösning.
Skön läsning, intressant att se samhällsutvecklingen ur den här vinkeln. Hatten av för en insiktsfull och välskriven text.
Väl tänkt, väl sagt.
Jag ser det som ett framåtskridande att vi lever i en tid då alla medborgare har möjlighet att bilda sig och framföra åsikter. Det medför dock en splittring av konsensus inom de flesta områden, och rentav i själva epistemologin.
Problemet är inte så mycket enligt mig folk ifrågasätter tidigare omhuldade sanningar, utan att tolkningen av data reducerats till nån form av epistemologisk ”alla är lika mycket värda”-attityd, där berättarens upplevelse är viktigare än påståendets stringens. Denna attityd blir dessutom falsk då det fortfarande är samhällets inflytelserika aktörer som har makten att lyfta fram eller förfäkta en viss utsaga.
Bra och nödvändig artikel! Jag vet att Dick fick mycket negativ uppmärksamhet för några kapitel i slaveri-böckerna från vissa håll. Men sånt händer även i utlandet! Detta hände i London:
Högt ansedda National Maritime Museum i London/Greenwich hade 2007 en stor utställning om ”Atlantic Worlds: Slavery, Trade, Empire”. Utställningen jag såg då innehöll också flera montrar om afrikanernas egen roll i slavhandeln. Det blev en häftig debatt även i England och flera afrokretsar protesterade. Efteråt permanentades utställningen. När jag återigen var där ifjol så var de där intrikata montrarna helt BORTA! (Jag frågade personalen men de bemötte mig helt oförstående och ville inte fatta vag jag snackade om.)
Du kan se den än idag:
http://www.rmg.co.uk/whats-on/exhibitions/atlantic-worlds
Som jeg forsto av Torkild Hansens triologi om den ”nordiske slavehandelen”, så forsatte afrikanere selv handelen med slaver, og merk: ….etter årtier med bestialsk og grundig opplæring, samt (her spekulerer jeg) kanskje med bistand fra også hvite som lenge etter at regimene (Norden, England m.fl.) som sto for dette offisielt hadde sluttet med dette vanviddet. Det svarte seg enda en stund….
p.s. Danmark var det siste landet som innså at de måtte si fra seg denne lukrative beskjeftigelsen. Hvor mange eks. danske herregårder er fra denne tid? Fryktelig lesing. Jeg mistet helt lysten til å besøke de ”vest-indiske øyer” med deres luksushoteller – oversvømmet av tidligere ofres blod.
Slavehandel og vandel har vel foregått til alle tider – men dette opp imot vår tid, må vel sies å tilhøre et spesielt, også nordisk skammens kapittel, et godt organisert sådant.
Jeg må for ordens skyld legge til; at nok bidro afrikanerne (høvdinger og andre ”autoriteter” for stammer langs med utviklingen, ikke bare i etterkant. Så medskyldige – klart! Men det unnskylder ikke vesten, ikke det minste grann – de satte dette igang og holdt igang luen som brann.
For en fordervet geskjeft.
[…] är svårare att verifiera. Hans observationer stämmer hur som helst ganska väl in på det både Dick Harrison och jag skrivit om nyligen – en skola där grindvakterna försvunnit och där det man lär […]
Tihi.
Att kalla gamle Julius för Ceasar stämmer med popgruppen Ceasar’s Palace:s namn. Men jag håller med min gamle svenska/historielärare Dumle (D. i Humle & Dumle), han hävdade sig vara ”gammallatinare” och uttalade därför namnet ”Käsar”. Således Caesar. Se även artikeln på svenska Wikipedia som fått betyget ”bra”.
I övrigt ger jag betyget Med Utmärkt Beröm Väl Godkänt för förhandenvarande essay.
Jag har själv exempel: En studentska som gick året efter mej (detta var för 30 år sen) fick underkänt på en tenta och även omtentan för hon skrev bara stolpar eller ledord. Hon ansåg sig därför vara sexuellt motarbetad.
Jag sammanfattar detta mitt inlägg på samma sätt:
Dumle
godkänt
tenta
På tiden att någon högre akademiker vågar ”ta bladet från munnen” och säga ifrån. Vi åker – bildlikt talat – rutschkana mot ”obildningen.” Den enda förmåga moderniteten har, är att oförbehållsamt konsumera skräp. Utan förankring bakåt i tiden, kan man inte tolka samtid och framtid. Dagligen uppfinner vi hjulet på nytt, därför att vi för länge sedan förträngt vår historiska plattform. Så är t.ex. frågan om privat eller offentligt ägande ingen modern fråga, vilket flertalet tror, utan var en angelägenhet redan i antik tid (Tiberius Gracchus). Marx, Lenin och Castro var inte först. Många citat, strategier, tankar och handlingar, som gärna hänförs till senare århundraden, har sin antika förebild. Post- och brandväsende, pension etc, är några utmärkta exempel. Predikaren i Gamla testamentet skriver: intet nytt under solen (fritt citerat).
Tomas Svensson
Kyrkoherde emeritus
Hatten av, bugar och bockar för detta. I sanning uppfriskande läsning – det finns hopp för mänskligheten ännu.
Beskrivningen av dagens sorgliga samhällsklimat, där åsikt väger tyngre än insikt, är på pricken.Stå på dig Dick!
Underhållande och samtidigt mycket viktigt artikel. Hoppas på att fler som kan stava, bygga meningar och har mediautrymme gör sig hörda. Några fler som fyndigt och insiktsfullt skrivit om detta är David Eberhard och Marika Formgren.
Som universitetslärare i historia, kan jag inte annat än att hålla med i det som Dick Harrisson skriver. Föraktet för kunskap kombinerat med ytlighetsapostlarnas anspråk på tolkningsföreträde är oroväckande. De exempel som berörs i artikeln är bara toppen av ett isberg och ett av de största problemen är att de studenter som oftast upprörs är just lärarstudenter. Framtiden ter sig således allt annat än ljus ut eftersom många lärare som utexamineras, uppfattar samtiden och historien som en mängd uppfattningar och synvinklar. Det som alltför sällan sägs är att det finns faktiskt historietolkningar som är bättre än andra, som är mer sannolika än andra. Historieskrivningen är inte bara en samling åsikter, utan bygger oftast på bra mycket mer än allmänt tyckande. Ett förslag på läsning finns i senaste numret av tidskriften Respons där professor Alf W. Johansson skriver om uppfattningen om andra världskriget i dagens samhällsdebatt. Historieundervisningens koncentration på andra världskriget och förintelsen har lett till att många elever och även studenter har en skev uppfattning om Sverige under andra värdskriget. Enligt Johansson ses idag Sverige under kriget som ett land styrt av tokiga rasbiologer. Sverige kröp för Nazityskland och var på något vis moraliskt involverat i förintelsen, är slutsatsen. Läsvärt och tänkvärt!
Mycket bra skrivet av herr Harrysson och en väckarklocka förhoppningsvis. JAG förstår inte alla dessa historieförnekare och just det där med kränkningar blir ju extra löjjeväckand nu när ryssen rör på sig igen så riskerar vi ju att hamna i en liknande situation som 1942 eller nåt. Värsta exemplet på vardagsanvändning av begreppet kränkt var när en flicka i 20-års åldern stod och slog på dörröppningsknappen på tåget som just höll på att rulla in på stationen i Ronneby. Ok hon kom från nåt annat land och kanske inte klarad att läsa skyltar , men när jag påpekade att dörren inte går att öppna INNAN tåget stannat helt, svarade tjejjen på klockren svenska : Kränker du mej eller ?
Jag undrar om man har GLÖMT dom frivillga svenskar som dog för Finland under vinter och fortsättningskriget 39-44
Kränkthetens kultur: Ett ord i rättan tid av Dick Harryson, även om i längsta laget. Men historien kräver väl sitt.. Ett nöje att läsa också rent språkligt. Välformulerade ord och meningar, korrekt stavning och meningsbyggnad är långt ifrån några självklarheter på nätet, där många har så bråttom att framföra sina åsikter att tankar – och därmed bokstäver – snubblar över varandra.
KW
Intressant utläggning.
Man ska vara väl medveten om att känsligheten för att bli kränkt uppvisar stora variationer.
En del har satt i system att bli kränkta av allt och alla och har man inget som kränker just så kan man ju alltid bli kränkt å andras vägnar.
Iaf jag undrar om det verkligen finns lagutrymme för att som ombud bli kränkt, speciellt som man inte frågat den/de som uppenbarligen inte blev kränkta …
Bra skrivet, Dick!
Kränkast av alla: Dick Harrison.
[…] vad och när någon blir kränkt i detta land idag (flera har ju skrivit bra om detta, bland andra Dick Harrisson och David Eberhard). För de flesta som går igenom säkerhetskontroller på en flygplats är det […]
Detta var bra att dyka på djupet i . För till slut överöses vi alla av historieförakt också i takt med att detta ämne är borta i skolan. Hur ser det ut i ett framtida samhälle där känslorna simmar omkring överallt och vi får vada fram mellan dom enstaka utsatta pirarna…!??
[…] är lärarens eller skolans. Detta absurda resonemang går från grundskolan till universitetet. Historieprofessor Dick Harrisson skrev om det för en tid sedan i Magasinet Neo. Vad gör lärarna då för att slippa få kränkta elever och lika kränkta föräldrar på sig? […]
Jag tror att lättjan som har omhuldats de senaste 40 åren, innebärande att man inte ska behöva anstränga sig för att lära något, har lett fram till den nuvarande situationen. I stället för att betona vikten av kunskap för elever som inte når de uppställda målen har vi sänkt kraven. Naturligtvis har det fört med sig en oförståelse, och till och med ett förakt för kunskap. I stället hävdar många att deras, ofta illa underbyggda åsikter, är viktigare än objektiva fakta.
Vad kan man göra för att vända denna sorgliga utveckling?
Många tänkvärda reflektioner om personlig integritet!
Sociala medier kan tyvärr användas i felaktigt syfte, åsikter väger tyngre än insikter, vilket jag inte gillar.
Ta reda på fakta och tyck inte bara till!
[…] tauti yleisemminkin. Ruotsalainen historiantutkija Dick Harrison kirjoittaa hienossa esseessään Kränkta av fakta siitä omituisesta ilmiöstä, että demokratia, sananvapaus ja oikeus vapaaseen […]
Äntligen – du sätter ord på något mycket viktigt och som lärare i grundskolan har jag upplevt liknande saker under en längre tid. Nu senast blev en muslimsk flicka oerhört kränkt av mig eftersom jag dristade mig att säga att man enligt svensk lag inte alls är tvungen att gifta sig.
Tack för din reflektion. Man har inte kunnat sätta ord på denna känsla av vad som pågår i våra mediala liv och din artikel gör att man får upp ögonen på hur viktigt det är med en god utbildning (också i historia). Inte för att briljera men för att förstå sammanhangen.
Fantastiskt bra, Dick!
Ett av mina mer intressanta svar på en tentamen i kristendomens historia (grundkursen) är: ”Redan år 200 f.Kr. fick romarna upp ögonen för de kristna”. Man lär så länge man lever, liksom.
AM
Både underhållande och innehållsrikt! Tänkvärt om den bristande förmågan till insikt om den offentliga debattens och åsiktfrihetens betydelse för upprätthållandet av ett upplyst och demokratiskt samhälle i stort. Istället går egenintresset eller det provinsiella före.
En central och avgörande analys av ett allvarligt hot mot vår civilisation. Vem skall våga gå på de broar, bo i de hus, åka i de fordon etc. som kränkta personer utan kunskap bygger?
You, my dear sir, deserve a ”like”. +1
Kan bara sammanfattas med ett ord.
TACK!! Denna artikel borde belönas med nåt pris av nåt slag, risken är väl att någon dussinförfattare känner sig kränkt.
Professorn har rätt, jag känner igen mångt och mycket som amatörhistoriker och arkeolog sen 40 år tillbaka. Det svenska historieämnet är i princip dött, pga skolans nedskärninga av ämnet och omformningen av skolpedagogiken i efterdyningarna av -68. Namn som Piaget, Fromm, Liljeström och Bronfenbrenner (läste pedagogik på 70-talet) har sedan decennier förstört svenska elevers inlärande med sina metoder, som naturligtvis var (och är) helt oemotsagda. Skadan är gigantisk, då Sveriges historia anses starta vid Ådalen -31. Men stå på dig professor Harrison, låt dig inte knäckas av de idioter, som yttrar sig utan att ha läst en rad.
Mycket bra! Man kan undra över var det gick fel. Själv har jag bara lyckats med att bli lite förnärmad. Min egen tes är att det har gått inflation i ordet kränkt. Tyvärr gör detta att man inte vågar ta ställning och i vissa fall inte redovisar fakta för att någon kan känna sig, just kränkt. Detta driver inte samhället framåt utan bakåt.
Det värsta med dagens kränkthetssamhälle är bristen på källkritik. Om en person har en åsikt som är i enlighet med var vindarna blåser så behövs det ingen källkritik enligt majoriteten. Om Carl Bildt säger att revolutionen i Ukraina är det som är bäst för alla så kräver ingen nån källa för det uttalandet. Eller när Gudrun Schyman påstår att kvinnor tjänar mindre än män när det är bevisat att skillnaden är mikroskopisk när det kommer till män och kvinnor med exakt samma utbildning, erfarenhet och dylikt. Den skillnaden som existerar kan man med kritiskt tänkande och källor få förstå att det är den biologiska skillnaden som påverkar, dvs hur män och kvinnor löneförhandlar generellt.
Men när vindarna blåser åt ditt håll så behöver du inga källor eller vetenskapliga belägg men och när vindarna blåser mot dig så spelar det ingen roll vilka källor du har, för dom som skriker högst har redan bestämt sig.
Jag förstår inte din bedömning av det här med löneskillnader mellan kvinnor och män. Inte kan man endast förklara dessa som mikroskopiska, än idag. Titta på statistiken och studier på området. Apropå källkritik. Dessutom, hur duktig man är på att löneförhandla är ju INGEN BIOLOGISK förklaring till varför män och kvinnor är olika duktiga på det! Det är ju i allra högsta grad även det en social konstruktion. Vi lär oss tidigt särskilda egenskaper i relation till vårt kön. Detta är en svårare problematik som man måste jobba med tidigare- i hem och skola. Men oavsett hur duktig man är på att löneförhandla kan du ju inte mena att det av den anledningen är okej att löneskillnader existerar. Låga som höga. Utför man samma jobb och är lika kompetent inom sitt område, ska man ha lika lön.
Ett inlägg om avsaknad av källkritik som sedan är följt av åsikter utan att innehålla källor.
Interessant…….
Jag tycker jag kan tyda små dödsnazistrasistfascist vinklingar i detta…Jag känner mig kränkt nu!
Det perversa intresset för den egna personen och föraktet för fakta är något som alltid följt parasitära drönarklasser. Arbetande och produktiva människor behöver känna till och böja sig för fakta för att få något av värde gjort alls och växelverka jämlikt med köparen för att det ska bli en affär till så att nyttigheter kan bytas mellan människor.
I och med att den produktiva andelen av befolkningen minskar och den parasitära andelen ökar så stiger naturligtvis föraktet för fakta och det inkrökta intresset för den egna personen. Om man aldrig behöver anstränga sig för att få sin försörjning, få det varmt, eller ta bort sin egen skit kan man obehindrat leva i egotrippade bubblor utan anknytning till fysiska verkligheter .
Tack! Fantastisk text som jag läste med lika delar bävan och skräck samt stort nöje. Bor i Finland och förskräcks stundom av den hätska språkdebatten. Men det finns bara en väg att gå och det är framåt med kunskap som grund. Skulle man kränka någon på vägen, så är det bara deras eget fel. Läs på bättre!
[…] usla i Sverige? När jag ser de här gapande ungdomarna kan jag inte låta bli att tänka på Dick Harrisons artikel ”KRÄNKTA AV FAKTA” i magasinet […]
Det är trist det här. Jag önskar att människor kan resonera och föra diskussion med andra människor, trots delade åsikter. På så vis kan man ju stegvis förklara för dessa personer vad skillnaden på att bilda en åsikt och vad man gör för att få reda på fakta är m.m.
Men som många människor som växer upp utan att bli lärd att det är en bra sak att erkänna då man har fel, så tror jag att det är lätt att det eskalerar och blir till berggrund i ens personlighet. Att man har kvar denna envishet och skam för att ha trott någonting som inte stämmer, även i vuxen ålder Då har det hunnit bli verklighet att exempelvis evolution och förintelser aldrig inträffat etc., för vissa personer kan jag tro.
Sen finns det ju alltid personer som söker uppmärksamhet. Personer som kanske inte alltid tror på vad de säger, men de säger saker som väcker mycket uppmärksamhet hos andra. Jag kan tänka mig att många extremister börjar så. Men att de kanske sedan hittar gemenskap eller faktiskt genuint tror att dessa saker är sanna.
[…] av de viktigaste artiklarna att läsa just nu är historieprofessor Dick Harrisons ”Kränkta av fakta” i Neo (min fetning i citatet nedan) som avslutas så […]
Tack!
Roligt skrivet ,men i fallet med den samiska ilskan måste jag nog hålla samen som mer trovärdig. Att det inte skulle bo folk här p.g.a. att inlandsisen täckte landet är ungefär lika intelligent som att säga att inuiterna inte har bott på Grönland i tusentals år ,för det bara är sydspetsen som isfri. Kulturer som lever av fiske, säljakt mm. behöver inte ha isfritt. Det finns ju lämningar efter Norges kust på sådana kulturer. Ex.vis Komsa och Alta. Ha de!
Du får nog fundera ett varv till. Under aktuell tidsperiod beräknas isen varit ett par kilometer tjock, med undantag för Sveriges sydspets där isens tjocklek istället räknas i hundratals meter. Svårligen en miljö lämpad för landlevande varelser.
Dick!
Härligt med en person som Du! Jag har sedan jag uppfattade Dig första gången i en notis eller program radio eller TV, sett Dig som en frisk fläkt. Det behövs många som Du för att vädra ut gamla unkna åsikter.
Fortsätt!
Bengt Ahlgren
Tack för en intressant text.
Som förnuftsivrare och skeptiker blir man alltid paff när någon hävdar att beprövade fakta inte kan användas som argument. Vad ska man då göra för att driva en dialog? Konspirationerna frodas och alla tror att alla andra försöker usurpera makt, inte minst i den mediala sfären.
Ibland tänker jag att mänskligheten alltid måste minnas att okunskap , ignorans och fördomsfullhet är människans naturliga tillstånd. De ska inte föraktas för de är djupt mänskliga. När vi lyfter oss över stammentaliteten och vidskepelsen så kräver det energi. Det är inget naturligt tillstånd att flyga. Vi arbetar hela tiden både personligen och som samhälle med att nå bortom kroppens och känslans begränsningar genom att använda vårt förnuft.
Det är då lätt att göra det redan åstadkomna till dogm. Särskilt när vi levt i vetenskapens århundrade där sanning efter sanning skapats med vetenskaplig metod. Nu när vi [samhället] har insett att jämlikhet är riktigt så behöver vi inte längre motivera varför. Vi kan göra det till tabu att ifrågasätta och gå vidare. När dogmer börjar ifrågasättas så drabbar det både grunden för vår demokrati och samhällsbyggande men även vetenskapen. Om en sanning är fel så kan vilken sanning som helst vara det, till och med den fysiska.
Amen! prof Harrison har talat. är kunskapsläget – verkligen – så illa vid svenska univ/högskolorna? då vet man att det blir värre(då läget vid grundskolorna och gymnasier förvärras dag för dag? vad för slags tentasvar prof H får i nära framtiden….?). sedan det med läget i finlad? kanske är östersjön det för finnar vad rubicon var för ceasar? en gräns, men ingen vet vart det går/gått och kan därmed placeras varthelst..? och bara att – gå över?
cAesar*
Tack, för en mycket bra text!
Själv undervisar jag som fristående föreläsare emellanåt på högskolor och fria medieskolor. På högskolorna har jag flera gånger sedan ca 2010 råkat på studenter som definierar min feedback till projektgruppen som ”kränkande”. Första gången det hände trodde jag på allvar att jag hade levererat feedbacken på ett nedvärderande sätt, men insåg när detta upprepades, och jag rannsakat mitt eget beteende, att det snarare hade med ATT jag levererat feedback, inte HUR jag sa det.
Och vad hade studenterna gjort? En grupp hade inte läst igenom uppgiften, utan valde att ”vara kreativa och göra som de själva ville”. Jag påpekade att jag utformat uppgiften så att de skulle uppleva något särskilt och på så sätt lära sig. En annan hade druckit kaffe i tre veckor. De hade, utan ursäkter, inte arbetat vidare en enda millimeter sedan tidigare handledning. Till råga på allt satt en av studenterna och gjorde fula miner åt mig (som han trodde att endast studiekompisarna såg…). Svaret jag fick på frågan om vad i h-e de sysslade med var: ”Vi ska se till att du aldrig får jobba här mer!” Mitt svar var att det skiter jag blanka faan i, för jag jobbar inte här, utan gör min gamla högskola en tjänst genom att komma in från IT-branschen och föreläsa.
Jag överväger starkt att aldrig mer gå in och föreläsa på universitet och högskolor. Våra högsta lärosäten har blivit ett skämt! DÄR har Björklund något att ta tag i!
/MarieAnne (utbildad vid Lunds Universitet, Blekinge Tekniska Högskola, Linnéuniversitetet och Gotlands Högskola)
He he det står mörare….det ska stå lärare!
Ray
Tack för att detta lyfts med en mera nyanserad bild!
Jag har arbetat som mörare och blivit mer och förstummad av de triviala orsaker som får folk att känna sig kränkta.
Själv har jag medvetet kränkt elever som rätteligen behövde sättas på plats, eftersom jag inte fick ta i dem…här några exempel
En flicka vars språk fick mig att gråta inombords fick frågan: ” Du som är så söt, så vacker (hon var otroligt vacker) förstår du inte att när det kommer bajs ur din mun så blir du faktiskt riktigt ful”, vill du vara så? (Hon blev tyst och generad).
Eller de där killarna som alltid skulle säga
”Din mamma” så brukade jag alltid tillägga din pappa då?….
(De tittade alltid lite frågande, fattade noll) De hade noll koll!
Eller flickan som alltid flamsade och fnissade och störde allt och alla….hon blev riktigt kränkt och allvarlig efter det jag sa till henne…
” Att du orkar leva med dig själv, du avbryter allt som kommer till dig, du blir ett ”splitter”.
Hon blev otroligt förnärmad men tyst, fundersam och väldigt uppmärksam på mig hädanefter!
Så många s.k. mobbade barn som identifierar sig med offerrollen och lyfter inte ett finger för att någon gång fråga sig om de själva har något med tillståndet att göra. Men sådant prat går inte ens att ta upp på lärarmöten, och ännu mindre på ett föräldramöte, då skulle man dödas!
Var tog självkritiken och perspektiven vägen? Hejdlöst!
Vänligen Ray
Tack
Dumhet och okunskap i kvadrat, upprörande eftersom det är farligt. Som svensk i Finland är reaktionerna från svenskhatare extra ”intressanta”. De är inte många men det har ingen extremistgrupp varit från början.
[…] Saxat från: Magasin NEO Läs hela artikeln… […]
Hej Dick!
Väldigt intressant läsning och framförallt är det något som startar en diskussion som kan vara väldigt nyttig. Den stora frågan är väl hur vi angriper detta fenomen och om vi kommer att kunna hejda utvecklingen eller snarare reparera i efterhand.
Artikeln innehåller beklagligtvis så många sanningar att jag givetvis ställer mig frågan , hur kan vi möta framtiden med tillförsikt när det uppväxande släktet har så dålig insikt i och stor brist på kunskap om vårt historiska arv. Din kunskap behöver förmedlas via alla tänkbara media i olika sammanhang och efter vad jag förstår är ditt namn synnerligen välkänt så ge inte upp att förmedla kunskap , även om någon känner sig kränkt eller trampad på tårna. Med vänlig hälsning Cecilia Holmberg
Grymt skrivet. Tack för artikeln!!
Som nyligen pensionerad gymnasielärare kan man inte annat än hålla med – i allt. Tyvärr tror jag att det börjar bli försent att göra något åt det. ”Envar sin egen professor”- attityden har satt sig djupt och hårt i den något yngre svenska folksjälen. Bara detta att erkänna att någon kan mer, jag kanske rent av mycket mer än en själv verkar vara oerhört besvärande för många, och att beredvilligt sätta sig vid erfarenhetens och kunskapens fötter för att ta del av dem tycks var direkt motbjudande.
En civilisations största tillgång är inte råvaror och bördiga jordar – det är folkets kunskap och dess vilja att tänka fritt. Båda dessa storheter lika och i förening.
”Ingenting är förskräckligare än en handlingskraftig okunnighet.” – Johann Wolfgang von Goethe.
Jag känner till problemen och har mött många av dessa under mitt arbete som taxichaufför.
Det är en skrämmande utveckling vi står framför och en vacker dag har vi gått så långt bakåt i tiden när det gäller okunskapen att vi tror väl återigen att jorden är platt.
Ett tips till dig, om du nu läser denna bland alla andra hundra kommentarer.
Om de nu står fast vid sin tes om Peru och romarriket (vilket inte bara skiljer sig drastiskt geografiskt men även tidsmässigt) så istället för att ge de en ny tenta där de återigen bevisar sin okunskap. Be dem skriva en uppsats, med giltiga källor, om just det de påstår vara sant.
En felaktig uppsats är alltid en felaktig uppsats, det finns ingen faktabok som stödjer deras teser eller okunskapliga fakta.
Du har en större vinning och framförallt kommer få ett större stöd från ledningen eftersom uppsatserna kommer bygga på felaktig kunskap och fakta.
Lycka till.
Mycket intressant läsning.
Individualismen och bristen på en fast punkt utanför oss själva, driver tyvärr människor ut på gungigt hav. Mantrat är ”självförverkligande”.
Tror att det du beskriver också är en andlig och existentiell fråga. Man ska till och med vara gud själv. Såklart går det åt käpprakt fel håll då! JAG är inte det viktigaste i världen. JAG är inte gud.
Det finns det en annan som är:) När mutt inre blir upprättat, relationerna till andra blir helade. Då kommer kränkbarheten att minska högst radikalt.
Men det är förstås ett annat spår. Men dock livets viktigaste. Är jag säker på
Intressant läsning för alla och envar. Benägen att hålla med, obehagliga sanningar behövs och träffar hårdast där de behövs bäst.
Tack för modet att gå vidare.
Mycket bra beskrivet. Visst är det svårt att övertyga människor som saknar historiskt perspektiv och inte förmå inse att vi har en historia som man kan lära mycket av och som man inte måste känna sig personligen kränkt av. Jag har till exempel inte något dåligt samvete för att Sverige i någon mån var delaktigt i slavhandel långt före min tid. Det enda jag kan göra åt detta är att inte göra detsamma nu när jag lever. En del vill ju att Sverige ska kompensera hela Afrika idag för vad några få av våra förfäder gjorde. Troligtvis är de flesta av oss ättlingar till folk som hade jämt sjå med att få ihop maten för dagen till sin familj. Vad ska vi skämmas för? Inte heller behöver vi känna oss kränkta av att andra anser det, eftersom det är en orimlighet att vi ska göra det. Till och med bibelns text om synd som vidlåder ”intill fjärde led” har med råge passerats i det fallet som en upplysning till eventuella troende.
Ibland kan man fundera som så, ifall vi inte hade haft en lagstiftning mot ”kränkning” skulle denna kränkningskänsla ändå eskalera som den gör nu, speciellt inom vissa kulturer? Hade man i brist på lagstiftning om detta endast blivit arg och på sikt glömt bort det hela? Ältar man kränkningen under längre tid om man vet att man har en lagstiftning som säger att kränkning är något man bör reagera på och se upp med? Blir befolkningen mindre stryktålig och överkänslig i många fall? Myntet har alltid två sidor.
[…] artikel av historikern Dick Harrison om att bli kränkt av fakta har satt igång mina egna funderingar […]
Väl sagt! Och fruktansvärt viktigt!!!
Underbart inlägg om hur vi ser på historien.
”Sanningen ligger i betraktarens öga.”
Jag studerar själv för att bli historialärare på högstadiet och jag känner igen det här enormt mycket. Jag älskar historia, och när jag pratar om historia blir folk så förbannade att det är inte klokt.
Det är som när bandet Sabaton skulle göra sin förra skiva, så tänkte de till. Bandet har väldigt länge sjungit om många länders historia, allt från deras album Primo Victoria till albumet ”The Art Of War”. Så de tänkte efter och kom på att de ville sjunga om svensk historia eftersom de hade sjungit om alla andras. Detta resulterade till albumet ”Carolus Rex” vilket handlar om Sveriges stormaktstids uppgång och nedgång. De hade tagit till sig den kända historikern Bengt Liljegren, bara för att det skulle vara så korrekt som möjligt. Men ve och fasa, sjunger man om Sverige klassificeras man som nassist. Och en massiv flodvåg av hat, strömmade till det lilla metalbandet från Falun.
Historia är vad man gör det till. Den skrivs om och om, vinklas och arbetas med. Det jag älskar med historia är att för att förstå vad som händer nu, behöver man ibland blicka bakåt för att se kopplingar till dagens händelser.
Alldeles förskräckligt. Men också symptomatiskt för ett land som toppat. Ser inte hur denna utveckling kan stoppas upp.
För mig som pedagog har uttrycket kränkt sedan många år känts som ett vad jag kallar ”slasktrattsuttryck”. Det används mot oss pedagoger av både elever (redan från förskoleåldern), deras föräldrar och även av rektorer och skolledare, och det är många lärare som inte längre törs försöka hålla ordning i klassrummen hur lugnt och sakligt och korrekt de än agerar. De riskerar nämligen då att bli anmälda, och tyvärr finns det chefspersoner (läs rektorer och skolledare) som ser sina möjligheter att visa upp att de ”håller rent” bland sin personal och utan att lyssna på deras version.
Att känna sig kränkt skall tolkas av den som känner sig kränkt – jo visst – men det är också ett lätt sätt att dölja sina egna tillkortakommanden. För mig är ordet kränkning ett starkt ord och inte ett ord att ta till alltför lättvindigt – inte lättvindigt alls! – så som det görs idag.
Tack för en artikel som väl formulerar mina egna åsikter.
Jag har en gång som lärare vid högskolan kommit att kränka en studerande eftersom jag förutsatte att alla som går min kurs läser en viss bok. Studenten hävdade att hans livsstil uteslöt böcker och att jag därmed kränker honom med krav på att läsa sådana.
Beträffande dina upplevelser i Finland, så kan jag som finlandssvensk bara skaka på hvuudet över vad som pågår där. En stor grupp människor har iklätt sig en löjlig offerkofta och tar fruktansvärt illa upp så fort någon så mycket som antyder att den sitter riktigt dåligt. Nåja, samma fenomen ser vi ju i Sverige också, dvs. en stor grupp människor har totat ihop en historia som gör dem till tragiska offer som inte får motsägas. Det är bara lite olika grupper, men fenomenet i sig är det samma.
Enligt de gamla visa indianerna bör de lättkränkta reflektera över sin egen självbild/viktighet. De lättkränkta använder större delen av sitt liv att känna sig kränkta av någon eller någonting.
[…] Magasinet Neo finns en artikel av historieprofessorn och rövhatten Dick Harrison om att människor kommit att bli så […]
[…] http://magasinetneo.se/artiklar/krankta-av-fakta/ […]
Bra skrivet och samtidigt ruskigt att läsa. Beklämmande att okunskapen finns på så hög nivå. Det påminner om historien med skolpojken som nekade till att ha rivit Jerikos murar. Pappan intygade att sonen inte brukade ljuga. Till slut nådde historien Kommunstyrelsens ordförande som lovade att kommunen skulle stå för kostnaden om inte den skyldige kunde hittas.
PS. Jag har läst alla tre böckerna om slaveriets historia. Mycket intressant. DS
Tack för din välskrivna artikel! Har mött många studenter/elever som kränkts över kritik av grunda/ofullständiga/obefintliga kunskaper och därmed fått krav på komplettering av arbetet. Men det kan jag nog kämpa vidare med.
Men det är fortsättningen jag är rädd för – hur dessa studenter/elever går vidare i livet och påstår att fel är rätt..
Jag instämmer i att ”egen integritet”, såsom det definieras på Wikipedia, inger vida tolkningsmöjligheter. Emellertid finner jag Harrisons egenhändiga anknytning mellan någon som blir ”kränkt av fakta” och söker (subjektiv) rättning, varmed hon ens subjektivt skulle hävda att hennes egen integritet kränkts, bristande. Personen menar ju tvärtom att hon har rätt, om hon inte menar så erkänner hon ju sitt eget fel, och det är ju därvid det intressanta diskussionsunderlaget återfinns. Ergo, Harrisons förbiseende av semantiken i föreliggande alster inger fog att ifrågasätta den konstruerade anknytningen.
Som snart utexaminerad gymnasist vill jag härvid ta tillfället i akt att väcka frågan om inte bilden, att det är trivialt i dag att skolungdomar och föräldrar söker andrahandsutlåtanden efter en lärares rättning, är just en ”propagandalögn”? Är det något jag upptäckt av erfarenhet är det att den dominerande bilden ofta är en transformerad sanning sprungen ur en propagandalögn.
Tjae..det finns väll en liknelse med SD här också…dom som anses vara rasister och ständigt i debattprogram,press mm blir pådyvlade just DET.Upp till var & en att bedöma…utan att för den skull sätta igång den hettsjakt som på dessa ”rasister” nu sker.F Ö var detta en högst intressant,rolig och läsvärd artikel.Tumme upp för den.
A Strand (M).
Njae, jag tänkte just att någon säkert skulle dra upp det här.
I avseende på det du tar upp om att folk har lätt att se ”alla som rasister”. Å andra sidan man man koppla ovanstående essä av Dick Harrison till att människor har väldigt svårt att förstå saker som de själva inte upplevt. Jag syftar på det här med kritiskt granskande som handlar om en förmåga att se utanför sin egen ” vardagliga verklighet”. Människor blir helt klart diskriminerade i Sverige. Exakt varje situation handlar kanske inte om diskriminering, men att inte kunna tala öppet om maktstrukturer och olika gruppers positioner till makten är att blunda. Och man måste vara ödmjuk inför den position man själv har när man ger sig på att döma. Jag ser det som ett problem att många människor i Sverige inte vill/kan erkänna se att rasism finns.
När jag vidare tänker på SD’s framgångar (och högerpopulistiska partiers frammarsch generellt i Europa) och läser D. Harrisons essä, så tänker jag återigen på bristen av kritiskt granskande och många gåbger fakta. Bristen på förmåga att se längre än att komma med lättillgängliga förklaringar till sina problem. Att man som väljare inte kritiskt granskar SD tillräckligt i avseende ur vilka kretsar SD uppstått och fortfarande har kopplingar till. Att inte varningsklockor ringer när man ser politiker springa runt med järnrör och säga grovt rasistiska saker. Att när man läser SD’s partiprogram inte känner igen det politiska motiv och ambitioner som där står och vidare inte ser mönstret i hela Europa.
Man är för lättköpt.
Och alternativet är?? Sju partier + en samlad mediakår som censurerar och ljuger folk rakt upp i ansiktet och låtsas som att det inte finns några som helst problem med någonting. Så lätt är det att glömma vad demokrati egentligen innebär.
Välformulerat och skrämmande tänkvärt. Tomma tunnor skramlar mest som man brukar säga, och snart kan man inte skriva om en synål utan att någon enögd jävel tar illa vid sig. (Piraten)
Jag har myntat ett begrepp om det här i brist på annat. Jag kallar det för:
Åsiktsrelativism. Åsiktsrelativism är uppfattningen om att bara för att en har en åsikt innehar den även ett positivt sanningsvärde och därmed är legitim. Det är alltså själva egenskapen att tänka som gör att tanken i absolut mening är okränkbar – därav har den också rätt att yttras och accepteras av alla andra som ett vedertaget faktum. När två sådana här åsiktsrelativister möts är det oundvikligt att konflikt uppstår.
Åsiktsrelativismen tar inte hänsyn till fakta, empiri eller beprövad erfarenhet. Den står sig i rak motsats till högskolans uppdrag.
Välskrivet, intressant och tankeväckande. Tyvärr läses väl inte denna essä av ”de kränkta”. Värst av allt är dock, som Harrison skriver, att vitt kan påstås vara svart och propagandalögner upprepas tills de uppfattas som sanning. Den ryska maktapparaten har i dessa dagar hållit på med detta propagandakrig. Vad Pravda och Izvestija skriver i dag klingar kusligt av Völkischer Beobachter – och ingen kritik är tillåten.
Jag har själv råkat ut för liknande situationer, om inte fullt så allvarliga sådana. Dock har jag märkt att det ofta är lätt att bryta ner den här typen av konterangrepp-mot-intolkat-angrepp, genom att lugnt och samlat bemöta resonemanget bakom anklagelserna och arbeta vidare därifrån. Besitter man själv kunskapen, så blir det snart pinsamt uppenbart för den andre att han/hon inte gör det.
Man kan dock emellanåt möta kroniska debattörer, som kan vinna en diskussion påståendes att en höna har tre ben.
Det är en situation lika knepig som den är skrämmande.
Instämmer, mycket bra artikel! En sak du inte tog upp är debatten om övervakningskameror. Ofta är det ”dummingarna” som är emot dem och säger att de kränker integriteten. Svensson har oftast inga problem med dem.
Jag log lite när jag läste om studenters okunskap. Men, att de känner sig kränkta bara för att det inte får godkänt när de har fel svar.. Det ligger bakom händelsehorisonten för min del.. Keep up the good work!
Mycket bra att ni tog upp detta då det illustrerar det krångliga i att undvika semantiska överväganden i sammanhanget! Övervakningskameror är, i Sverige, reglerade inom ramen för juridiken. Motiven är ideologiskt hållna och är desamma vare sig det handlar om kameror i ditt hem eller på gatan; de ska kunna motiveras konkret.
Erkänner vi inte en avvägd rätt till den subjektiva integriteten (eller ”egna” som Wikipedia skriver), inom ramen för juridiken, vore det fritt fram för det allmänna att sätta upp kameror i våra egna hus. Det spelar ju inte någon roll, våra e-postleverantörer har ju redan, med vårt eget samtycke, full rätt till våra e-brev och privata bilder etc.
Att kämpa emot ett övervakningssamhälle av ideologiska principer är nog snarare sunt än dumt! Så länge man inte är för en universell utveckling vill säga.
Det är ju faktiskt inte främst integritet som är det stora problemet med kameror utan det faktum att det kan och kommer att missbrukas. Att det sedan inte fungerar för att förhindra brott är ju en ytterligare orsak.
Bra talat! (skrivet)
Tack för bildad svar.
Fakta får ju nästan alltid stå vid sidan av idag, vi har proffstyckare som inte kan ett dugg om det de skall tycka till om, exempelvis fotbollspelare som sitter i tvsoffor och diskuterar allt från viner till krisen i Ukraina.
’Argumentera inte med idioter, de drar ner dig till sin nivå och slår dig med erfarenhet.’
Jag vet inte vem som sade det, men det går i linje med vad min salig far sade:
’Dumma människor ska man inte bry sig om, de förstår inte varför man blir arg.’
Stå på dig, professorn.
Ser man på USA så är det ännu värre där. Folk anklagar varandra för kränkningar till höger och vänster, och företag håller, eller låter hålla, kurser i ”sensitivity training” för att folk inte skall trampa varandra på tårna. Det förekommer att personalavdelningar beordrar anställda att genom gå dessa för vad som utifrån sett verkar vara de mest futtiga anledningar.
Förutom den medialisering som DH tar upp, så vill jag ta upp en annan orsak: avsaknaden av negativa konsekvenser för den som hävdar sig vara kränkt. Lite då och då leder ett sådant yttrande till en mediastorm som leder till att den som yttrade det uttalande som ansågs kränkande blir tvungen att ta tillbaka allting, genomgå ”sensitivity training”, utsätts för alla möjliga sociala/yrkesmässiga problem, eller får sparken. I det flesta fall leder ett ”jag är kränkt!”-yttrande inte till något, men å andra sidan leder det aldrig (vad jag har observerat) till att den som säger sig vara kränkt upplever några negativa konsekvenser. Valet att öppet säga sig vara kränkt blir alltså som ett lotteri, där lotterna är gratis. Väntevärdet av att yttra ett sådant uttalande blir alltså positivt.
Man kan kontrastera detta mot de riddare och officerare som levde i den tid då duellen fortfarande förekom. Den som då öppet reagerade på allt möjligt löpte risken att bli nerstucken eller skjuten, vilket rimligen minskade motiveringen till att hävda sig vara kränkt av allt möjligt.
Dessutom har vi det förhållandet att människor i allmänhet interagerar med personer från andra bakgrunder och tankesätt mycket oftare nu än förr. Om man hela tiden rör sig i en miljö där alla kommer från samma kultur och sociala skikt, så är risken för oplanerade kulturkrockar liten. Om däremot person A interagerar med person B, och de har olika bakgrund och tänkesätt, så är risken stor att person A säger något som är helt OK i hans egen kultur, men som uppfattas som en kränkning i den kultur som person B tillhör.
En så välskriven artikel att jag retweetade den TVÅ gånger. Det är så nära nobelpris man kan komma i dagens samhälle.
Tack för en bra artikel!
Du reder ut begreppet integritet
på ett sätt, som jag länge saknat
i media, och visar på att det
oftast är den den personliga sfären
som åsyftas, när man i dagligt tal
använder ordet integritet.
Befriande.mvh A-C
Mycket bra skrivet. Personligen tycker jag att Åkessons kränkthet över att ha fått sin uppväxtberättelse vederlagd är ett annat tydligt exempel.
Din subjektiva upplevelse behöver inte vara osann bara för att andra säger att så inte skedde. Hur du upplevde något är totalt irrelevant ur många objektiva perspektiv.
Jag har själv varit med om liknande fenomen som Jimmie beskrev. Skillnaden var att i min kommun var det två klumpar med idioter som bråkade. Kände sig svenskar hotade? Ja. Kände sig invandrare hotade? Ja. Blev det bättre av att ideologiska nazister flyttade in? Nej, däremot blev det klart värre. Plötsligen var det inte två gäng idioter som bråkade utan det var ju ”nazister” mot invandrare. Även om alla inblandade var de samma som när det var två gäng idioter. Vad som är en gruppering för dig, är ett gäng för mig.
Sådant verkar inte viktigt för dig, det viktiga för dig är att peka finger mot andra och att bekräfta din självbild av att du är en av de där goda. Var det något mer du ville säga?
Jag beklagar om du känner dig kränkt.
För att ta ett extremt fall så kan man väl säga att de personer på 30-40-talet blev utsatt för kränkningar och de som var slavar i slavhandel från Afrika blev utsatt för kränkningar, båda extremt grymma. Jag tror att de hade kunnat twittra och blogga så hade konsekvenserna för de enskilda personerna blivit betydligt mindre allvarliga.
Förr fanns det ”allvetare” som höll ihop vetenskapen men numera består den av en massa oförenliga paradigm. Förr sökte den sanningen och även om det fortfarande finns många forskare som söker sanningen inom sitt område så gör inte vetenskapen som helhet det och därmed förlorar den alltmer av sin auktoritet. Minska antalet oförenliga vetenskapliga paradigm/ världsbilder, och kräv att man ska söka sanningen för att man ska räknas som vetenskapsman, då kommer dagens trend att vändas.
Nja… Ordet sanning är väldigt relativt, vilket jag säger utan att vara relativist. Inom exempelvis de sociala vetenskaperna strävar man mot att komma så nära sanningen som möjligt, men man talar inte om den som ett solitt block av fullkomlighet, utan snarare som en ouppnåelig utopi. Vi kan sträva därefter, utan att någonsin riktigt nå målet, men genom vår strävan kommer vi ändå ständigt målet närmre.
Visserligen finns det mer svartvita vetenskaper, såsom kemin, men när vi har med människor att göra så krävs ett annat perspektiv.
I övrigt håller jag med dig.
Det första ämnet jag läste var matematik, där fick jag lära mig att man endast kunde deriviera oändligt delbara variabler om man deriverade en heltalsvariabel (som en ström av elektriska laddningar) så skulle man bara kunna få tre gränsvärden (noll eller plus / minus oändligheten) men det gäller det att snabbt glömma när man får lära sig att ström är tidsderivatan av laddning. Något bevis för att tid skulle vara oändligt delbar finns det inte utan förmodligen är en planktid tidens minsta beståndsdel. Nå det är möjligt att vad jag fik lära mig på grundkursen i matematik inte är sant (man kan definiera derivata annorlunda) eller att vad jag fick lära mig i ellära inte är det, men vad bryr sig matematiker och fysiker om det. Man är pragmatiska och frågar inte längre efter sanningen. Man utgår inte längre från att det finns några fakta, så hur kan man då bli kränkt av fakta?
Jag tror du missar själva grunden i hur vetenskap funkar. Inom vetenskapen så börjar man inte med en önskan om hur världen ska se ut för att sedan söka bevis för att önskan är sann.
Istället börjar man med en fråga ”Hur ser världen ut?” Därefter genomförs experiment, som man därefter kritiserar för att försöka hitta fel i metoden. Om man inte lyckas motbevisa den bild av världen som experimenten visar så antar man tills annat visat att bilden är sannolik.
Det som saknas i vår individualiserade värld är ödmjukheten för att ha fel. Och insikten att även fel är kunskaper. Edison är ett föredöme som valde att se de tusentals misslyckade försöken med glödlampan som en stor framgång. Hypotesen höll inte vilket ledde till ny kunskap!
Jag kan inte inse någon fördel med att använda en matematik som inte går att grunda i logik. Att varje specialitet inom fysiken har sitt paradigm. Om exempelvis både Big bang teorin och kvantmekaniken bryter mot termodynamikens lagar, att elektricitet ibland ses som odelbara elektroner som aldrig kan komma upp i ljushastigheten, och ibland som något oändligt delbart som rör sig med ljusets hastighet, är två exempel från fysiken. Sociologer och ekonomi historiker ser olika på Max Webers bok om sambandet mellan kalvinism och kapitalism, och om detta ledde till ett samtal i frågan så vore det ju bra men det gör det inte. Läser man sociologi får man veta att detta är ett föredömligt vetenskapligt arbete men om man läser ekonomisk historia så tycks man inte betrakta det som vetenskap.
Det är naturligtvis bra om vetenskapen erkänner att den inte har hela sanningen utan att det även finns utomvetenskapliga sanningar och det är naturligtvis bra om man är beredd att ompröva de teorier man accepterar idag om det kommer fram saker som gör en ny teori sannolikare. Men, om man inte längre söker sanningen då förlorar man i auktoritet.
Herlig og kunnskapsgivende lesning. Er selv stort sett uvitende om historie – men fant et ekko i min sjel om med hvilken letthet man i dag krenkes. I morgen kveld skal jeg igjen lese dine ord – med større fokus og bedre tid. Det fortjener du.
Takk.
Mycket underhållande inlägg! (Vore innehållet inte så deprimerande.) Dock är det uppfriskande att någon på ett så intelligent sätt tar upp detta dystra sakläge, sorgligt på många fronter, att alla inte bara lallar med i konsensuskörens falska arior. Det är verkligen på tiden att någon tar kunskapsförfallet på allvar, annars glider vi sakta ned i bakvattnet och de länder som anser att kunskap och bildning inte bara leder till framsteg och framgång, länder som vi tidigare betraktat som mer eller mindre u-ländet, kommer sannolikt att få de roliga och välbetalda expertarbetena, framgångsrika företagen. Visserligen kanske ungdomarnas dataspelande ger några lyckade spelutvecklingsbolag, men resten av ungdomarna? Det finns inte hur många fotomodellsjobb som helst, inte hur många idoler, dansare, eller journalistjobb. (Har Du tänkt på hur dåligt / torftigt språk de sistnämnda ger uttryck för numer?) Framtiden är inte särskilt hoppingivande, inte i Sverige i alla fall. Tanken är förfärande, men större och mäktigare imperier än vårt har sakta sjunkit tillbaks i minnenas jaktmarker…
Fantastiskt skrivet Dick! Håller med fullständigt!
Just det där svaret av kosackhövdingen Ivan Serko, tycker jag är en av de mest humoristiska i historien faktiskt. Det kan förstås låta rått vid första anblicken, men bör förstås ses i ljuset av de högfärdiga krav sultanen hade skickat till kosackerna om att underkasta sig. De kristna kosackerna tänkte dock inte ge sig utan strid och skickade istället det här svaret.
http://en.wikipedia.org/wiki/Reply_of_the_Zaporozhian_Cossacks
Något om en för samhället kanske viktigare typ av integritet än den personliga, nämligen den akademiska integriteten: En professor kan än så länge lugnt ignorera ogrundade protester mot rättningen av uppsatser liksom andra oskäliga påhopp, detta eftersom han/hon fortfarande lyckligtvis är så gott som oavsättlig. Det var just för att undvika följsamhet och sårbarhet gentemot alla slags påtryckningar och påhopp (uppifrån eller nerifrån) som ämbetet fick ett starkt skydd, på samma sätt och med liknande motivering som domarämbetet fick det. Så länge detta skydd förblir intakt, och så länge rekryteringen till ämbetet sker noggrannt och på vetenskaplig grund, så kan och bör professorer stolt hävda sin rätt till en självständig bedömning av företeelser inom sitt område, det må vara studenternas uppsatser, mediala utspel eller påbud uppifrån. Tas skyddet bort (eller görs rekryteringen på tvivelaktig grund), då urholkas den akademiska auktoriteten, universiteten tappar sin särställning och blir i värsta fall till ett slags vuxendagis som håller sig med tomma ritualer och utfärdar värdelösa examensbevis. Krafter som vill undergräva den akademiska integriteten finns, men måste med all kraft motarbetas, i allas intresse. Inget i universitetens organisation är så fundamentalt som integriteten, både professorernas och processens varmed de rekryteras. Detta är grunden för all akademiska frihet, och därmed för universitetens (berättigade) särställning. Alltså: Dick Harryson kan och bör stå på sig, det är jättebra med en oberoende röst som dessutom är väl påläst!
Bra text! Framförallt om att fakta förvandlas till åsikter i och med att många (vessleord, jag vet) har svårt att skilja på sak och person.
Angående de negativa finska reaktionerna mot Sverige så har jag som rikssvensk invandrare ännu inte mött något negativt mot min svenskhet i Finland. Visst finns den men den verkar hålla till på insändarsidor där man kan vara anonym.
Förmodligen är det samma typ av människor som förr skrev anonyma brev men vem orkar idag köpa frimärken, klistra kuvert, skriva med förvrängd handstil och gå till Postia när man i dag istället med några knapptryck och lämplig promille kan vräka ur sig vad som helst?
De som Dick konfronterats med i Finland är inte representativa för oss som bor i Finland. Snarare hör de till den skara som av någon anledning är missnöjda med allt och ofta hyllar Ryssland i alla tonarter.
Till dig Lasse och alla andra med den åsikten. Tidsfråga när svenskan upphör som Finlands andra nationalspråk. Kan du gå ut en kväll i ngn stad i Finland och tala ditt modersmål? ( isåfall en liten stad med starkt svenskt invånartal) Starka krafter som förnekar historien. Jag är Finlandssvensk och vet mycket väl vad jag talar om, kanske det finns mera förståelse för dig som inte är född i Finland, men för Finlandssvenskarna som har svenska som modersmål finns det tyvärr märkbart liten förståelse för.
Mycket bra!
Det är skrämmande saker du tar upp. Och saker som behöver uppmärksammas och försöka förbättras.
För min del känner jag mig kränkt när folk har åsikter som strider mot fakta. Jag skriver dock inga hatbrev utan presenterar fakta och hoppas övertyga. Tydligen är det ett hopplöst agerande. Folk kommer bara att bli kränkta över att deras åsikter strider mot fakta och till och med förneka att dessa fakta existerar. Vilket jag faktiskt har märkt av, men inte tänkt på att det är ett beteende som ligger i tiden.
Väldigt sant och bra skrivet. Visar även vilken bedrövlig samhällsanda vi finlandssvenskar lever i och vad vi får stå ut med.
Så klokt och så sant! Heja, Dick Harrisson, stå på dig.
Mycket bra skrivet Dick Harrison!
Helt rätt att underkänna de som inte kan de som de ska kunna.
Idag så tål en del ingenting!
Det bästa som ja har läst på mycket länge.
Känner igen mycket av det du skrev om i inledningen då jag jobbar med gymnasielever.
All möjlig fakta blandat till en evinnerlig soppa som snart blir en sanning som man aldrig själv försöker se en uns av riktighet och rimlighet i.
Johan
[…] En läsvärd essä av professor Dick Harrison – unikt för vår samtid är att vi kränks av a… […]
Äntligen någon som kan skriva som reagerar på att väldigt många blir mer och mer fördummade samt lättkränkta.
Tack!
Strålande bra beskrivet problemfält!
Var och en ska väl rimligen kunna erkänna när man har fel och ej hävda integritetskränkning. Allt annat är väl ’pöbelfasoner’. Sanningen! Stå på dej!
Här är det något som saknas. En negation eller referens av annat slag.
”Den sociala och politiska arenan rymde inte så många och så farliga fallgropar för vederbörande att skräcken för kränkningar, och behovet att kränka andra i syfte att främja den egna positionen, blev aktuella annat än i undantagsfall.”
Nej, läs igen.
Mycket bra artikel!!! Tack!
Tack!
Det är så bra skrivet, så träffande, att jag knappt finner ord. Visst är historia en vetenskap! Stå på dig!
Hej Dick
Jag instämmer i mycket, önskar att du fattat dig lite kortare.
Vad kan utbildningssystemet bidra med för att motverka den här utvecklingen?
Moral på schemat? Retorik?
Som gymnasist undrar jag om inte ett återinförande av mängdkunskaper i åtminstone grundskolan kunde göra någon nytta. Det fungerar ju i många andra länder.
Detta förstod jag inte: ”När alla skall med försvinner möjligheten till epistemologisk konsensus redan i utgångsskedet av varje hypotetisk diskussion.” Annars var det så välskrivet och knivskarpt att Strindberg skulle känna sig integritetskränkt av stilistiska skäl …
intressant att en ateist blir kränkta i sin världsuppfattning, Hen om någon bör väl veta att blasfemi inte längre är olagligt.
Fantastiskt skriver!
Det mest intressanta jag läst på länge.
Tack
Det är ok att du känner dig kränkt Dick, även om du tycks vilja säga att … ja, vad är det du vill säga? Att kreti och pleti har fräckheten att själva bestämma var gränserna för kränkningar går? Att dagen ungdom är mindre bildad än gårdagens? Att folk i allmänhet har mage att ifrågasätta dina påståenden, trots att du är professor? Att allt (utom möjligen framtiden) var bättre förr? Jag funderade på att skriva något om ”stofil”, men du verkar ju vara ganska lättkränkt, så jag avstår.
Som varande ung student måste jag ändå hålla med Dick. Detta är ett stort problem, men en motreaktion är redan på väg då vi är många, främst unga, som tröttnat den här cirkusen. Jag har till och med hört tonåringar, som knappt lämnat målbrottet reflektera över, och skämta om, detta fenomen.
Vad gäller okunskapen bland studenter så beror den inte på att unga är okunnigare idag, men att kraven för universitetet i kombination med en dysfunktionell och hetsbaserad arbetsmarknad gör att även många okunniga hamnar inom universitetets lässalar. Det kan där naturligtvis kännas som diskriminerande om vederbörande inte har de baskunskaper som krävs för att förstå vad föreläsaren säger. Vad gäller information och hjälp om hur detta kan åtgärdas, är universiteten oftast katastrofalt dåliga, vilket dock inte är något nytt.
Läs
Tack för en bra artikel , som visar på en idag viktig obehaglig utveckling i vårt samhälle. Uppenbart är att det historiska arvet till den största delen är helt borta ur de yngre generationernas medvetande. Det tycks även vara så att inhämtande av bakgrundsmaterial och historiska källor inte gäller.
Ordet kränkt har urvattnats och den personliga integriteten har utvecklats till att användas som ett slagträ. Förståelse för andras åsikter och kunskaper gränsar mot läge noll.
Hur som helst så måste vi, som anser att det trots allt finns information att hämta ur det historiska källmaterialet, fortsätta att ihärdigt stanna kvar på kulturarvets barrikader.
Klockrent skrivet! Har också noterat alla bizarra exempel på mäniskor som känner sig kränkta i tid i och otid.
En intressant reflektion jag gjort är att när man har en policydiskussion på jobbet, och det framhålls att inga kränkningar får förekomma, så låter det bra, men hur ska det genomföras?
En person kan ju (i extremfall) känna sig krängt om den inte får göra precis som den vill, dvs en arbetsuppgift som till delas av chefen uppfattas som en kränkning. Då bryter ju chefen mot sin egen policy…
lysande!
Varför tar inte Harrisson denna och går över och dunkar den i huvudet på de som ”forskar” om nätet och sociala medier. De är så sjukt inkompetenta att jag givit upp hoppet att lyssna på dem. Deras fantasi och förmåga att observera fenomen är totalt obefintlig.
Majoriteten av vår/världens befolkning är fullkomliga idioter med noll självinsikt, det finns inget hopp, världssamfundet kommer göra om alla tidigare misstag och ett 3:e världskrig är långt ifrån en utopi, utan frågan är istället – när? Det enda vi kan lära oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien.
Jag känner många unga människor (både hög- och lågutbildade) som knappt vet någonting om andra världskriget, hur kan vi ha låtit oss själva glömma? Det är 75 år sedan, det finns fortfarande miljontals nu levande människor som stred, levde och uthärdade något dagens människor inte ens kan föreställa sig. Den sista stridande soldaten från FÖRSTA världskriget dog för bara några år sedan och det känns även för mig som historieintresserad en evighet bort.
Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer se ut när mina barn växer upp, klasskampen är glömd för länge sedan, andra världskriget är något spännande som skildrats på film, ungefär som gladiatorer och rödrockar. Det enda som gäller är den senaste flugan, nästa fylla och vem som gjorde vad i kändisvärlden.. jävla nötter. Kanske klaga på invandrare, skatt och priset på bensin. Åh nej, vänta, det är ju så det ser ut nu 🙂
Detta är säkert långt ifrån din världsbild men behövde skriva av mig lite, bra artikel för övrigt!
Det var så klart dine ord med 😉
Tack för en synnerligen intressant samtidsreflektion. Som ny i Sverige (jag är finlandssvensk …) har jag förvånats över hur ofta, och hur lätt, folk blir kränkta här …
Det större problemet är dock den allt mer suddiga uppfattningen om hur vi kan veta något. Den fräscha insikten i det postmoderna om våra olika förförståelser och hur vårt jag påverkar våra tolkningar tycks ha lett till en missuppfattad kritik gentemot allt vetande.
Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Om man inte ens tror att man kan veta något, ja då har man ju ingen som helst kompass att gå efter.
För mig som retoriklärare är frågan dessutom mångbottnad (tack för litteraturtipset om Cicero!).
Mycket givande reflektion du kommer med, måste jag säga.
En tragisk tanke för mig är att ordet kränkt börjat tappa sin tyngd genom att användas på det sätt som beskrivs ovan. Att bli ledsen, arg, sårad eller besviken är för mig inte samma sak som att bli kränkt. Men är det inte ofta det det handlar om????
Att kränka någon är för mig att ta sluta respektera och/eller ta ifrån någon deras människovärde. Vad ska jag nu använda för ord iställtet för att kränka då jag menar en för mig verkligt allvarlig händelse?
På något sätt har man slutat att sklija på sak och person. Då blir ju också mycket rätt besvärligt att hantera. Svarar jag fel på en tenta måste ett erkännande curlas fram att jag har rätt. Var dina förfäder elaka med mina förfäder måste jag antingen hata dig eller så måste du ge mig skadestånd – hur ska någon kunna ta på sig ansvaret för något som hände långt innan de ens var påtänkta och därmed inte heller kunnat påverka? Att med ”historia” hävda sin rätt blir ju ofta rätt märkligt då man godtyckligt väljer hur långt tillbaka man ska se. Det finns ju i praktiken alltid något annat ”innan”. Det blir så absurt då man drar det till sin spets. Att ta avstånd från felaktiga beteenden är nåt helt annat! Det har jag inga problem med.
En obehaglig sanning – kanske för de som än inte fått lära sig att livet inte bara är mysigt…Var sak har sin tid. Glädjas ha sin tid, gråta har sin tid… Älska har sin tid, sörja har sin tid… Ödmjukheten ger en helt fantastisk dimension åt tillvaron!
Bra reflektion!
Detta var den bästa och mest träffande samtidsanalysen jag läst på länge! Tack!
[…] regeln att den kränkte äger företräde genom att just vara kränkt. Dick Harrison skriver i Neo om vad han har drabbats av när han presenterar fakta. Påtalandet av dåliga kunskaper eller […]
Är inte den här artikeln i själva verket ett uttryck för hur Harrison själv känner sig, ja, *kränkt* över att andra historiker hade det dåliga omdömet att påpeka att hans åsikter om exempelvis Jesus var väldigt illa underbyggda och tydde på att Harrison var ungefär lika insatt i en fråga han uppenbarligen har bestämda åsikter om, som några av de studenter han raljerar över?
https://web.archive.org/web/20120625033909/http://www.newsmill.se/artikel/2011/05/11/historiker-hur-kan-dick-harrison-tro-p-jesus
Oerhört bra artikel.
Johan ”andra historiker” var väl bara Per Mikael Nilsson. Han hade ju knappast ens koll på kriterier han använde. Sedan var han ju någon sorts nutidshistoriker. I princip ett annat sorts ämne än antikhistoria.
Han kommer med kritik, och kritik är en grundförutsättning för funktionell vetenskap. Den stora skillnaden är Dick inte kommer med känslobaserade dumheter, utan med genomtänkta iakttagelser uppbackade av erfarenhet och betydande kunskap i ämnet.
Att det existerat en man vid namn Jesus är mer eller mindre arkeologiskt fastslaget, liksom många andra mindre framgångsrika sektledare som jag skulle kunna nämna. Biten med att han skulle vara guds son, eller att det existerar en gud, kan däremot inte beläggas vetenskapligt vilket Dick heller inte påstått. Detta skriver jag utan att själv vara kristet troende. Att en man som en gång påstods vara Messias har existerat är inte detsamma som att en sann Messias har existerat.
Intressant hur begreppet kränkning kommit att betyda allt möjligt.; bli tillsagd i skolan, ha uppenbara kunskapsluckor, eller kanske bara ga en annan åsikt en den gängse kränker någon person eller grupp….och när man jämför dessa #kränkningar# med de som sker av mänskliga rättigheter som sker tex i Kongo, under balkankriget mm så blir man nästan full i skratt. ..men sorgligt…
Thorbjörn Fälldin för några decennier sedan … Olof Palme blev i tidningen VI ännu värre ansatt i en serie… minns du?
mvh
Åke G
… SällSynt InsiktsFullt … !!! … Detta kommer att Läsas av mig, Många ggr … ! … 1 gång räcker Inte … !!! … Tack … !!! … <3
Jag är glad att någon ”vågar”, orkar, bryr sig och är tillräckligt engagerad att skriva sådant här.
Att bry sig så mycket om skolans ”nedgång” och omöjliga situation, så att kvalitén i undervisningen försvinner helt.
Ibland undrar jag (konspiratoriskt) om det kanske är planerat att många ska vara okunniga??
Men, sådant är också väldigt provocerande att uttrycka. Tillåt mig ändå att undra. Tanken är inte främmande.
Så, tack för tankeväckande och tankebefriande text.
Hej Dick Harrison!
Egentligen borde jag kanske gråta av bedrövelse, då jag kände igen mycket i din essä. Istället skrattade jag mig igenom den (till tårar) av samma skäl; att du med dina exempel lyckades måla upp en galen tid och verklighet, där sanningen får reduceras till tyckande och där brister i vanlig ordkunskap kan göra tolkaren av det någon säger till en annan till ärekränkare och missaktare.
Jag har något vagt minne av att Katarina Jagellonica nobbat ett ryskt frieri till förmån för den svenske Johan? I så fall blir brevväxlingen där än mer komisk.
Tack i alla fall! Bravo och applåder!
Tack. Jag granskade för slarvigt själv! Menar förstås ”ärekränkt” och ”missaktad”, inte ärekränkare och missaktare…
Margarewta Nordblom
Riktigt intressant läsning. Skrämmande att vi går mer mot att undvika ren fakta, bara för att det strider mot våra ideal.
Väldigt intressant. Angående den nya lättkränktheten så har jag två funderingar:
1. är situationen densamma internationellt, eller är det mest i Sverige och närliggande länder som vi har blivit så lättkränkta numera?
2. kan det ha att göra med den tilltagande aggressionshämningen? Förr i tiden blev man ”förbannad”. Nu är det inte OK att bli så då kanske man blir ”kränkt” i stället? (Notera att jag menar inte att det rör sig om att man bara bytt namn på samma känsla. Jag tror att aggressionshämningarna har satt sig såpass i vår själ att vi helt enkelt inte vill bli arga utan väljer att bli kränkta i stället)
Tack för att man fick följa denna skrämmande och intressanta tankegång på ett smakfullt informerande och roande vis.
Intressant essä, men jag anser att Dick blandar ihop äpplen och päron en aning. Det är en klockren iakttagelse att det i dagens samhälle är vanligt att människor inte accepterar när deras övertygelse överbevisas av fakta och forskning och känner sig kränkta när de dumförklaras.
Artikel 19 i FN’s deklaration om mänskliga rättigheter fastslår att var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet, men det innebär ju inte implicit att de har rätt.
När det gäller personlig integritet eller ”egen integritet” så finns det som sagt inga allmänt vedertagna och fastställda definitioner (vilket gäller de flesta ord).
I Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.
I lagen är personlig integritet att man har rätt att kontrollera vem som får ta del av ens personliga information och det stämmer nog rätt bra med allmänhetens tolkning av uttrycket.
Joseph Luft och Harry Ingram utvecklade på 50-talet en psykologisk modell, som de kallade Johari-fönster.
Den bestod av fyra rutor:
– det öppna fönstret, dvs vad du vet dig själv och som andra också vet om dig
– fasaden, dvs vad du vet om dig själv, men som ingen annan vet
– det blinda fönstret, dvs vad andra vet om dig, men som du inte vet själv
– det okända fönstret, dvs det varken du själv eller andra vet om dig.
För att vi som individer ska må bra är det viktigt att vi känner att vi har kontroll på vår egen fasad. Ska vi lämna ut oss och dela med oss av vårt innersta, så krävs det att vi har förtroende för den/de som vi delger informationen, känslor och tankar till.
Vårt inre är inte allmängods och därför är det många som reagerar starkt på att myndigheter och företag avlyssnar deras privata kommunikation eller på annat sätt kränker deras personliga sfär.
I detta fall rör det sig verkligen om en kränkning, medan det i fallet när ens övertygelser blir överbevisade av fakta och forskning snarast handlar om en stukad självkänsla och att man kanske känner sig ”kränkt”…
Den distinktionen jag uppfattar att du vill göra mellan känslan av kränkning till följd av den kraftigt utbyggda (digitala) övervakningen och känslan av kränkning till följd av misshagliga uttalanden som står i strid med din egen tro/uppfattning/verklighetsåskådning är förvisso helt relevant men jag kan inte se kopplingen till den poäng artikelförfattaren försöker göra. Den förstnämnda formen av kränkning är ju primärt ett privilegium för statliga institutioner och mycket stora företag, t.ex. Google och Facebook, som genom generösa personuppgiftsavtal får en närmast okontrollerad insyn i din privatsfär. Ansamlingen av känslig information hos nämnda aktörer ger visserligen enstaka hackers möjlighet att tillfälligt komma över stora mängder integritetskränkande information men de får ändå betraktas som ett undantag. Hela detta område av kränkningar är således, ehuru högst aktuell och viktig som samhällsfråga, något helt annat än det som artikeln tar sikte på enligt min mening. Det som här står i fokus är istället konsekvenserna av att den enskilda plötsligt fått någon självutropad rätt att definiera vad som är att anse som kränkande agerande från en annan individ (alltså inte nödvändigtvis stor institution motsvarande FRA, NSA, Google etc.). Exempelvis innebär det att studenten N.N. kan anlägga synpunkter på vad som är att anse som ovedersäglig sanning när professorn har att rätta en tentamensfråga. Kanske har samhällets välvilliga kamp för att skapa självständiga och kritiskt tänkande individer istället format en hop solospelare som i avsaknad av ”epistemologisk konsensus” som kitt och utgångspunkt är illa rustade för meningsfullt utbyte. När åsikter, upplevelser och kunskap inte längre kan hållas isär utan kollapsar till ett relativistiskt sammelsurium riskerar den offentliga diskussion som den mediala revolutionen till viss get utrymme för stagnera på samma sätt som exempelvis vänstervågens fruktlösa strider om politisk form istället för innehåll. Där din första form av kränkning handlar om hur samhället skall hantera avvägningen mellan kommersiella och säkerhetspolitiska intressen gentemot den personliga integriteten är den senare formen en fråga om hur vi definierar synen på kunskap och vår roll som samhällsmedborgare. Såvitt jag kan se håller sig artikeln strikt till det senare och därför har jag svårt att se hur päronen kommer in i äppelkorgen.
Denna historiska äppelkorg ger en god grund för hur vi ska kunna förhålla oss till ämnet. Går vi tillbaks i tiden, så finner vi att äpplen och päron en gång var samma frukt. Genom att förstå vad kränkthet en gång innebar, kan vi därmed se vad som särskiljer vår tids syn på och bearbetning av ämnet. Päronen går förvisso inte in i äppelkorgen, och Dick Harrison har här förklarat varför.
Mycket intressant. Rekommenderar vidare läsning av Ann Heberlein i ämnet kränkt.
Märk väl folk som kommenterar: ”Det sägs”, ”ansåg många vara”, ”enligt ryktet” och alla andra liknande hänvisningar som inte visar på något konkret underlag eller någon verklig källa är inget som håller för kritisk granskning.
Bra rutet! Mycket tänkvärd text.
En oerhört intressant och välformulerad essä. Jag önskar svar på några frågor.
1: Anser du det vara ett problem att obildade människor ges för mycket utrymme att ”tycka” och att uttrycka sin kränkthet på osakliga grunder, delvis mha de sociala medierna? ”Vem som helst kan bli en offentlig person” (Ja, jag har läst texten men vill gärna provocera fram pudelns kärna)
2: Om svaret på fråga 1 är ja:
Då obildning och socioekonomisk status har så stort samband skulle detta påstående kunna förvrängas till att fattiga bör tiga gällande sin eventuella kränkthet. Har du mött någon liknande reaktion på dina texter och hur har du isf bemött den? Det måste uppstå ett prekärt läge då du ska förklara vad du menar för en lättkränkt, föga insatt individ som anser att du är en raljant översittare? Känns nästan hjälplöst.
3: Av kuriositet undrar jag om du vägde ditt ordval i guldskål när du lät pronominat ”hon” syfta tillbaka till epiteten ”individ” och ”bloggare”. Visserligen är de båda orden hyponymer till ”människa” som i sin tur är feminint, men var det den enda anledningen till ordvalet? Både det laddade icke-ordet ”hen” och ”han” hade ju riskerat att göra människor kränkta…
Att vara obildad blir bara ett problem om en påstår sig kunna avfärda vetenskapen med åsikter.
Tack för en mycket klargörande essä som belyser en intressant men problematisk samhällsutveckling. En gedigen ”spaning” i vår samtid. Förhoppningsvis kan det förnuftsstyrda och vetenskapligt grundade förhållningssättet återvinna terräng vid våra lärosäten och i samhällsdebatten. Fördumningen måste stoppas. Den kan annars ge utrymme åt osakliga påhopp och i värsta fall hets från en mobb. Vi har sett det förut.
Lysande!
Försökte därför prenumerera på länken ovan, men det funkade inte.
Nåja, det löser sig väl.
[…] Pisarapporten är nog inte fel. Läs hela inlägget här. […]
Carl X Gustav erobrede ikke Skåne/Halland/Blekinge.
Han fik disse danske landskaber foræret gratis af Frankrig, England og Holland.
Faktisk havde han tabt krigen mod Danmark i 1659.
Ups – nu bliver svenskerne sure!
Oj, verkar vara det danska historietrollet, med noll koll, som är i farten igen….
Dick har en hel del poänger. När det gäller kritiken av det han skrev om Jesus i Svd så måste man se det i sin kontext . Dick hade skrivit om Vlad Tepes och avfärdade med rätta alla myter och historier om honom . Myter och historier som ligger till grund för Dracula . Veckan efter skriver han om Jesus som likt Vlad Tepes med stor sannolikhet har funnits. Tillskillnad från historierna om Dracula kan Dick inte avfärda historierna om Messias . Enda anledningen till detta ansåg många vara Dicks väl kända rädsla för att stöta sig med auktoriteter som Kyrkan och Hovet. Ren feghet alltså
D
[…] Jeg elsker de der buzz-words. En svensk historeprofessor fortæller i KRÄNKTA AV FAKTA […]