Krönika:

Kampen för skolan

Bottennivå på den svenska debatten.

av Lisbeth Lindeborg

För muslimska skolflickor såväl i de islamska staterna som i diasporan är Malala Yousafzai från Pakistan en förebild. Hennes fredsnobelpris 2014 är den bekräftelse de behöver för att stå emot det förtryck de utsätts för. Det är en långvarig, fruktansvärd och ofta dödlig kamp.

Ty kampen för rätten att gå i skolan torpederas ideligen av militärt, politiskt, religiöst och ideologiskt motiverat övervåld. Så framstår dödsskjutningarna av skolbarnen i Pakistan i december 2014 som en yttersta konsekvens av ett synsätt som Turkiets politiska ledare nyligen gav uttryck för.

Enligt landets president Erdogan är likaberättigandet mellan könen skadligt och ”mot naturen”. Och från premiärminister Ahmet Davutoglu kommer det hårresande påståendet att ”feminismen innebär en dödlig fara”. Beviset för detta ser han i det högre antalet självmord i Skandinavien, där den automatiska likställigheten ”medfört att de naturliga könsrollerna satts ur funktion”. Någon reaktion på detta från svensk sida har jag hittills inte kunnat notera.

Med dessa statligt sanktionerade angrepp mot kvinnans frigörelse är signalerna som sänds från Europa till de islamiska länderna av högsta signifikans. Men de budskap som sprids via den offentliga debatten visar på skillnaden mellan olika europeiska länder.

I Tyskland exempelvis är det inte kulturrelativister som anger tonen. Begreppet kulturrelativism hörs aldrig. I debatten finns klara ställningstaganden mot förtryck där stridbara motståndskämpar mot förtryck av muslimska flickor och kvinnor får motta höga utmärkelser.

I Sverige däremot sviker tongivande feminister och politiker sina muslimska medsystrar. Debatten om kvinnoförtrycket inom islam och islamismens utbredning som förs här rör sig sedan åratal på en bottennivå. Dessutom är bevakningen begränsad.

Ett exempel på detta var utdelandet av ett pris för civilkurage till Knut Westergaard som tecknade en av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten för några år sedan. Den som delade ut priset och hyllade rätten att uttrycka sig fritt var förbundskanslern Angela Merkel. Hon tog klart ställning. Men jag såg ingen rapportering om detta i svenska medier.

Yttrandefrihet måste ju innebära att en person har rätt att uttrycka ett faktiskt sakförhållande utan att bli utstött och stämplad (som islamofob). Att denna princip sällan fungerar i Sverige beror på ett konsensustänkande som utgår från några opinionsbildare. Deras inflytande passar inte i en demokrati. Dit hör Jan Guillou och de lydiga lämlar som följer i hans spår – guilloisterna – bland annat journalisten Petter Larsson.

En feminist som skjuter alla frigörelseinitiativ i sank är Gudrun Schyman då hon bland annat klär ut sig i slöja. Hennes enkelspåriga uppfattning att allt våld mot kvinnor är lika illa visar en brist på kunskap om komplicerade sammanhang och en obefintlig urskiljningsförmåga.

Som fredsnobelpristagare hyllades Malala också i svenska medier Men det är märkligt att man inte ser att Malala företräder upplysningens ideal. Malala är en person som kan jämföras med Olympe de Gouges från franskt 1700-tal eller Ayaan Hirsi Ali.

Allt hänger ihop. Genom att underlåta att hjälpa medsystrar i nöd har svenska kulturrelativister gjort sig moraliskt skyldiga till det fortsatta – ofta dödande – kvinnoförtrycket såväl i de islamiska länderna som i den europeiska diasporan.