Porträtt: Leif Wenar

”Jag sätter stort hopp till länder som Sverige”

För många länder är naturresurser en förbannelse. De präglas av diktatur, plundring, inbördeskrig och miljöförstöring. Med västvärldens stöd.

av Mattias Svensson

Våldtäkterna är inte det värsta. Kvinnornas underliv skärs upp med bajonetter eller förstörs med vedträn. Fortplantningsförmågan förstörs för gott, även på flickor för unga för att förstå vad de har utsatts för. Många dör när inte heller matsmältningen fungerar längre. Förövarna – så gott som alltid unga män med skjutvapen – utövar detta sadistiska våld i ett medvetet syfte. Ju fler som skräms från Kongos mineralrika områden, desto lättare kommer de åt volfram och andra metaller. Dessa kan de sälja för stora pengar, köpa tyngre vapen och röva fler mineraler.

Köparna, det är företag och konsumenter i väst. Volfram finns i modern hemelektronik. Kanske har kvinnor våldtagits och stympats för metallen till din telefon. Kanske har en del av pengarna du betalade för den finansierat nya vapen åt plundrarna.

– Det är inget man gärna tänker på, särskilt inte som vi drar stora och små fördelar av den här handeln.

Det säger Leif Wenar, etikprofessor vid King’s College i London som på senare år ägnat desto mer tankar åt problemen kring hur naturresurser utvinns och handlas i dag, och vad som kan göras åt dem. Boken Clean trade in natural resources väntas bli klar i år och ges ut under 2014.

Vad är naturresurser och varför skapar de problem?

– Jag skriver primärt om resurser som tas ur marken och som kan säljas för stora pengar; olja, gas, mineraler, ädelstenar. Särskilt i stater som saknat demokrati och utvecklad ekonomi har resurserna blivit en förbannelse.

Har du några exempel?

– Titta på de fem stora naturresursexportörerna i Afrika: Algeriet, Angola, Libyen, Nigeria och  Sudan. Dessa fem stater har upplevt alla extremer av auktoritärt styre, korruption, dysfunktionell ekonomi och inbördeskonflikter.

På vilket sätt beror sådana problem på naturresurserna?

– Härskare med naturresurser kan berika sig snabbt och i hemlighet genom att sälja av dem och få pengar från utlandet. Man kan rusta militären, köpa loss sina fiender, låta en del sippra ner via byråkratin för att hålla befolkningen lojal, spendera på lyx till sig och sin familj och investera utomlands.

Naturresursernas förbannelse är att de kan utvinnas utan befolkningens medverkan eller utveckling. Andra delar av ekonomin får ofta problem med en stigande växelkurs när utländska pengar strömmar in. Nigeria hade exempelvis en välutvecklad jordbrukssektor 1968 med export av palmolja, nötter och kakao. Fyra års oljeboom raderade 75 procent av exporten och landet är än i dag nettoimportör av mat. Befolkningen hamnar i ett beroende av staten, som ibland delar med sig via subventioner och vissa investeringar, men lika gärna kan försäkra sig mot uppror genom att hålla befolkningen nere. ”Bygg inga vägar” var Mobutu Sese Sekos order i Zaire för att förhindra uppror.

Hur rör det oss i västvärlden?  

– Den viktigaste insikten är att det är de stora importländernas lagar som ger diktatorer som Teodor Obiang i Ekvatorialguinea rätten att sälja olja och bli rikare än drottningen av England, medan befolkningen lever i skräck och fattigdom. Det är en kvarleva från den Westfaliska traditionen att makt är rätt. Den grupp som har vapen nog att ta kontroll över en resurs ger vi rätten att sälja den till oss.

Vad ska vi göra i stället?

– De två stora traktat om mänskliga rättigheter som i stort sett alla länder skrivit under, slår i artikel 1 fast att befolkningen har rätten att bestämma över ett lands naturresurser. Det är en princip vi behöver leva upp till, och som vi kan leva upp till utan att behöva skicka en enda soldat utomlands eller lägga oss i andra länders politik.

Hur då?

– Det är en fallande skala i vilken utsträckning ett folk kan sägas ha information om och inflytande över landets naturresurser. Vi kan konstatera att det behövs något slags pressfrihet och rättigheter. I de allra mest auktoritära eller sönderfallna staterna kan vi inte alls handla olja, gas eller mineraler utan att bokstavligen handla stulen egendom.

Wenar skissar på ett dubbelt förslag där clean trade innebär att vi inte handlar naturresurser från de mest repressiva diktaturerna och clean hands innebär att vi lägger strafftullar på export från länder som fortfarande gör det och fonderar medel till befolkningen i de repressiva staterna (se faktaruta).

Du föreslår att vi slutar handla med de allra värsta, men vi ska fortsätta handla med exempelvis Saudiarabien. Hur går det ihop?

– Det vore helt enkelt inte görbart. Amerika har i dag stor import från Saudiarabien, men framför allt spelar Saudiarabien en geostrategisk roll i regionen. USA flyger över deras luftrum för insatser i Afghanistan.

– Likafullt tror jag att åtgärder skulle sända signalen även till det saudiska folket att naturresurserna är deras.

Du har ett huvudsakligen amerikanskt perspektiv. Kan ett litet land som Sverige göra något?

– Jag sätter stort hopp till länder som Sverige. För er är det främst handel med Ryssland som skulle bli problematisk. Ni kan införa strikta krav på naturresurshandel till mycket lägre kostnad och har alltså lätt att gå före.