Intervju, Alice Teodorescu:

”Jag är nog inte så diplomatisk”

Hon talar klarspråk och skäms inte för sin framgång. Att detta retar kulturskribenter och meningsmotståndare har nog inte undgått någon. Men reaktionen från befolkningen i stort har varit annorlunda.

av Mattias Svensson

Hennes sommarprogram i P1 fick kulturskribenterna att rasa. Svenska Dagbladets Viola Bao tyckte sig höra ”en sorglig vision av ett Sverige där bara duktighet, tacksamhet och absolut inordning kan förtjäna invandraren en plats i landet” (27/7) och i Aftonbladet (27/7) sammanfattade Malin Krutmeijer: ”Vissa är bäst helt enkelt. Andra är – sämre.”

Men från det folk som enligt kultursidestolkningen skulle vara sämre kom tvärtom en massiv kärleksförklaring. Alice Teodorescus sommarberättelse om flykten från det kommunistiska Rumänien, att längtande blicka ut på gården i Lund där de lekande barnen pratade ett annat språk och att med möda och försakelse nå framgång i att bemästra detta språk slog an hos många svenskar. Hon har fått blommor, lyckönskningar och tusentals mejl från allmänheten.

– Många människor som inte vanligtvis kommer till tals i offentligheten har hört av sig, från alla samhällsklasser och med olika ideologi. Alla har på sitt sätt kunnat relatera till en berättelse om att i sitt liv ”slå oddsen”, det har varit barnhemsbarn, tidigare narkomaner. Jag är mycket rörd av responsen.

Ditt program har samtidigt fått kritik på kultursidorna.

– Ja, det gör mig upprörd hur ensidigt det är och vilket glapp det verkar finnas mellan de här två världarna. Med deras syn betraktas man som invandrare så länge man lever upp till fördomen om hur en invandrare ska vara. Gör man inte det är man svensk, och har på något sätt förverkat möjligheten att vara en förebild eller ett exempel.

– Men responsen jag fått visar att många har gjort samma resa som jag. Det visar sammantaget att Sverige inte är så genomruttet och hjälplöst som debatten ofta ger sken av.

Jag får intrycket att det är extra provocerande att det ligger hårt arbete och en del saker som måste väljas bort bakom. Någon som det gått bra för genom flyt och tur brukar ju gratuleras.

– Ja, precis. Den som vinner på lotto eller föds in i rätt familj kan förvisso också drabbas av missunnsamhet, men det blir inte samma debatt. Jag tror det uppfattas som mer provocerande att man har makt över sitt eget liv, att man har valmöjligheter. Det påminner om vårt personliga ansvar för hur det går för oss i livet, och det är vi uppfostrade till att vara lite rädda för.

– Jag säger ju inte med detta att staten inte ska ta ett ansvar när människor har det svårt, sådana ramar ska finnas. Men kliva på tåget måste människor ändå göra själva.

De politiska resonemangen ligger nära, och det är inte så konstigt. Alice Teodorescu utbildade sig till jurist, men har under senare år gjort kometkarrriär som opinionsbildare.

– Jag tänkte bli diplomat, men jag upptäckte att jag nog inte är så diplomatisk.

I mars i år tillträdde Teodorescu som politisk redaktör för Göteborgs-Posten, morgontidningen i -rikets andra stad. Det har säkert inte undgått någon politiskt intresserad. Utnämningen som annonserades i januari väckte stor uppmärksamhet. Den formellt liberala tidningssidan har tidigare varit socialliberal och såg nu ut att byta politisk inriktning åt ett mer liberalkonservativt håll. Den diskussionen vill dock Teodorescu lämna bakom sig.

– Jag kommer aldrig mer att etikettera mig själv! säger hon med ett skratt, och fortsätter:

– Etiketterna är urvattnade och missvisande, därför är det bättre att bedöma det jag står för.

Är inte det där en märklig och rätt svensk inställning, undrar jag. När man är över i USA så etiketterar sig folk ogenerat. De är ”pro-life” eller ”pro-choice”, medkännande konservativa eller libertarianer med stort eller litet L. Ingen tar det som en uttömmande beskrivning. Det är början på diskussionen, inte slutet. Men här i Sverige verkar det vara tvärtom.

– Jag håller med. Något av det jobbigaste i den svenska debatten är de medvetna missförstånden och behovet av att sätta människor i fack. Det gör mig ganska modstulen. Något går förlorat när man inte längre vill lyssna.

– Ofta tror jag också kunskaperna saknas för en fördjupad diskussion. Jag har till exempel blivit anklagad för att vara både ultrakonservativ och nyliberal. Samtidigt! Det är lite svårt hur man får ihop den hybriden.

Göteborgs-Posten har under Alice Teodorescus ledning snabbt profilerat sig i samhällsdebatten. Precis som kring sommarprogrammet märks en polarisering i responsen.

– Jag får ta emot mer hat från offentligheten än från vanliga människor, säger hon.

Tonläget har varit hårt, i en podd från humor-programmet Tankesmedjan (Veckans boss 7/3) i Sveriges radio kallades hon bland annat ”husblatte”.

Läsarresponsen är tvärtom översvallande.

– Otroligt positiv. Jag har alltid fått positiv respons, men det här har varit helt enormt. Många göteborgare är glada att tidningen nu har en starkare röst i den nationella debatten. Folk i andra delar av landet som läser ledartexterna har faktiskt börjat prenumerera. Inte så många lokaltidningar som kan skryta med det!

– Jag hinner tyvärr inte svara på allt, men läsarkontakten och dialogen är oerhört viktig. En indikator på hur det rör sig i samhället.

Det var egentligen inte meningen att hon skulle bli ledarskribent. Alice Teodorescu har inte gått den vanliga vägen via partier och ungdomsförbund. För några år sedan sökte hon till tankesmedjan Timbros utbildning Stureakademin för att lära sig skriva, och fick på köpet en grundkurs i politik och ideologi. Men inspirationen söker hon även på annat håll.

– Jag är väldigt förtjust i både Lena Andersson och Horace Engdahl. Skönlitteratur är över huvud taget viktigt för mig. Därifrån har jag fått ett språk som jag åtskilliga gånger fått veta inte passar sig på en ledarsida, men som jag är glad att jag behållit.

– Sedan har jag haft stor nytta av min juristutbildning, metoden och argumentationen, och av att ha nära vänner med vanliga jobb ”utanför ankdammen”. 

Med sådana plattformar är det lättare att stå på sig när det stormar i debattens vattenglas. Alice Teodorescu ser uppmärksamheten kring henne som offentlig person som ”den största baksidan” med det jobb hon har valt. Men hon kommer aldrig att låta sig skrämmas från kontroversiella ämnen eller frågeställningar.

– Jag bestämde mig redan när jag började med det här att den dag jag av någon anledning begår någon slags självcensur, börjar undvika vissa frågor, vissa ämnen och vissa åsikter, då ska jag inte hålla på längre. Det har varit en bra riktlinje.