Krönika:
Jag är inte rasist. Heller.
Frågan som ställde Stefan Löfven.
av Fredrik Johansson
”Rasistiska tankesätt visar sig i hela samhället, till och med i regeringen.” Stefan Löfven skrädde inte orden i sitt kongresstal. Han lovade krafttag mot den ”strukturella rasismen”. Det var inte minst viktigt att ”orka se den som finns hos oss själva.”
Denna passage skulle kanske inte gått obemärkt förbi. Påhoppet på regeringen var grovt. Men mest hade Löfven sjungit för de mer aggressiva schatteringarna av den egna kören. Vi hade gått vidare. 
Om inte radiojournalisten Johar Bendjelloul lika genialt som enkelt frågat vad Stefan Löfven egentligen menade och om det inte då visade sig att Stefan Löfven faktiskt inte alls trodde på vad han sade.
”Vilken rasism har du hittat hos dig, när du har rannsakat ditt inre?”
Löfven blir som träffad av blixten. Försöker först skoja bort frågan. Men Bendjelloul ger sig inte.
”Men det handlar ju om att se strukturer också i sig själv? Har du hittat något sådant?”
Man kan nästan höra hur Stefan Löfven tänker. Vad betyder ett ja? HAR jag funnit någon rasism hos mig själv? Vad händer om jag säger det?
Till slut kommer svaret. ”Nej”. Utan några kvalifikationer.
Stefan Löfven har inte hittat någon rasism hos sig själv. Den finns överallt, den genomsyrar vårt samhälle, den är strukturell, men den har inte trängt in i den fästning av integritet och upplysning som utgör Stefan Löfven.
”Nej” är naturligtvis helt rätt svar.
Allt tyder på att Stefan Löfven har djupt kända värderingar om människors lika värde. I övrigt har han kanske inte reflekterat så mycket över det här med rasismen. I Metall har det ju alltid funnits invandrare och på fabrikerna har han träffat jugoslaver, greker, turkar och alla andra som under decennierna sett till att det producerats lastbilar, kullager, tvättmaskiner, telestationer och allt annat som utgör ryggraden i vårt välstånd. 
Jag skulle gissa att han visst anser att det förekommer diskriminering, men han misstror inte de arbetsgivare han förhandlat, bråkat och samarbetat med i trettio år för att ägna sig åt ”rasistiska tankesätt.” Han har kanske försökt se ”strukturerna”, men inte lyckats.
Vi är nämligen inte rasister. Inte Stefan Löfven. Inte jag. Antagligen inte heller du som läser detta.
För om vi inte devalverar begreppet bortom det meningsfulla så är rasisterna i Sverige få, om än alldeles för många. De finns alldeles otvetydigt i ett parti som Sverigedemokraterna. De begår hatbrott och förorenar samhällsklimatet. Rasister kränker människor och de gör det varje dag. Vi ska motarbeta dem.
Men de är inte en ”struktur” som ”genomsyrar” vårt samhälle.
Idén om att det finns en ”strukturell” rasism i Sverige har effektivt plockats isär av studier av inkomstskillnader, anknytning till arbetsmarknaden och attityder.
Men tankemodellens argumentativa potens överflyglar helt dess förklaringsvärde eller intellektuella stringens. Det har den gemensamt med andra metafysiska föreställningar om ”krafter” som styr våra samhällen. Världsanden och klassernas kamp är den strukturella rasismens andliga kusiner.
Kanske kan Stefan Löfven leda återgången från metafysiken till verkligheten. Från trosföreställningen om ett samhälle genomsyrat av strukturell rasism, till insikten om att vi står inför reella utmaningar som måste lösas med klok politik för utbildning, arbete och bostäder.
det finns givetvis rasister i alla partier, för samhället är mångfaldigt. tiraden mot sverigedemokraterna är dock tröttsam då den knappast kan innehålla så många rasister, fler än exvis M eller S, då landet helt enkelt knappast kan rymma så många.
Sluta smutskasta SD och vi kan få en sakdebatt om den politik som är orsaken till att vi har SD i riksdagen. 7 partier kan inte ha samma politik utan att det blir pinsamt.
Idén om ”strukturell rasism” respektive ”patriarkatet” är två olika branchouts på ”klassamhället” som nu blivit så trött och slitet att det inte riktigt förmår folk att känna samma glödande styng av avund längre. Bra koncept inom politiken skall vara luddiga och känsloladdade, då kan avundsjukepartierna S och V uppbåda den massa i väljarkåren som av någon anledning känner sig lagom ”kränkta” för att ge de socialismen och dito light sin röst
Upp till kamp!