Reflektion:

Idealister

av Amanda Björkman

Reflektion på Paulina Neudings intervju med Erik Ullenhag i Neo nr 3 2015.

Först var vi fast i ett samtalsklimat där vänstern konsekvent valde att inte tala om integration av rädsla för att gynna Sverigedemokraterna. Nu står vi i stället och stampar i en situation där delar av högern tar i för kung och fosterland för att mobilisera för volymlinjen. Det som förenar de båda perioderna är att nödvändiga integrationsreformer uteblir.

De kallar sig realister. Och deras motståndare – vi – inom borgerligheten som inte är intresserade av att haka på volymtåget kallas idealister, ett ord som på samma sätt som ”godhet” har börjat användas som synonym för svaghet.

Vi ser de två typerna mötas i Paulina Neudings intervju med Erik Ullenhag (FP). Med hjälp av realisternas egen chefsekonom Tino Sanandaji visar Neuding att av de 80 000 nya jobb som Ullenhag ser som framsteg återstår bara 8 000 om mätperioden ändras ett par månader. Ett annat mindre smickrande konstaterande är att Folkpartiets arbete med att räkna tillväxten av utanförskapsområden avslutades när Alliansen övertog makten.

Det är relevant kritik.

Men realisterna gör sig skyldiga till precis det som de anklagar andra för: att fokusera på en bråkdel för att förklara helheten. Skillnaden är bara att man stirrar sig blind på det allra värsta.

En återkommande tes är att de som inte ställer upp på minskade volymer inte vågar ta de besvärliga besluten. I själva verket är det precis tvärtom. Att trots det påfrestade läget fortsätta stå upp för att människor ska kunna fly till Sverige är ett mycket aktivt och ibland obekvämt beslut. Det utgår även det från en realitet; Män, kvinnor och barn flyr för sina liv i en omfattning som vi inte har sett sedan andra världskriget och en liten liten bråkdel av dessa många miljoner människor söker sig hit till ett av världens mest välmående länder.

Alliansens enskilt största satsning på området, etableringsreformen, gick fel. Med tanke på att systemet kollapsade samtidigt som rekordmånga nådde Sverige borde det ha lett till en febril aktivitet. I stället har nyheten mötts av tystnad. På samma sätt har Skolinspektionens varningar om akuta brister i utformningen av nyanländas utbildning förblivit en icke-fråga.

De sakfrågor som faktiskt skulle göra skillnad intresserar inte.

”Jag var naiv”, medger Erik Ullenhag vid två tillfällen i intervjun, något som det har skrockats gott åt efteråt. Frågan är när realisterna visar motsvarande självinsikt: ”Det vi kallade Sanningen var varken mer eller mindre än ett annat – mycket hårt vinklat – perspektiv.”