I skuggan av Europa

Det nya millenniet tycks innebära ett brott med utvecklingen vid 1900-talets slut. Optimismen om en värld på väg mot den liberala demokratin med ökat utrymme för marknader och modernism har kommit på skam.

av Patrik Strömer

Under 1900-talet kom mänskligheten att visa upp sina allra bästa och allra värsta sidor på samma kontinent: Europa. Från världskrig, diktatur och dödsläger till demokrati, öppenhet och fred. Det senare med så överväldigande segrar att vi för en tid trodde att själva historien stannat.

Komna en bit in på det nya millenniet tycks Europas nationalstater dock ha tappat tron på framsteget. Vare sig identitet eller riktning är tydlig. Sannolikt är det därför det nu dyker upp stora svepande böcker om vår världsdel som försöker sig på att summera vad vi borde minnas.

Dan Stone är professor i Oxford och hans berättelse fokuserar på splittringen mellan öst och väst, eller snarare mellan ofritt och fritt. Efter andra världskriget fanns en kombinerad beundran och skräck inför allt det kommunistiska Sovjetunionen åstadkommit. Med hyfsat tryggt geografiskt avstånd till Röda armén kunde beundran vara större, medan de satellitstater som kom att styras av röda diktaturer hyste mer skräck.

Enligt Stone var det inte materiella framsteg inom planekonomin som gjorde att kommunismen kunde överleva i flera decennier. Visserligen förefaller femårsplaner som något mindre irrationella när de handlar om återuppbyggande, men segern över Nazityskland skapade legitimitet genom att kommunismen i första hand kunde beskrivas som antifascistisk.

Problemet är att när Berlinmuren föll och Sovjetunionen upplöstes, fanns det all anledning för de nya politiska ledarna att ta avstånd från kommunismen. Antikommunisterna blev då också anti-antifascister. Det är inget uppseendeväckande, men även inom politiken gäller vissa av logikens lagar. De båda negationerna kom så småningom att ta ut varandra med högst olyckliga konsekvenser. I stället för hyfsat liberala demokrater framträdde ledare som till gagnet, om än ej till namnet, blivit valda på en fascistisk politik. Viktor Orban i Ungern är kanske det mest uppenbara exemplet.

Tesen är att fascismens nederlag bidrog till att göra Västeuropa mer anständigt än vad någon kunnat hoppas på 1945, men samtidigt gav näring åt Sovjetpropagandan. Den har fog för sig, och Stone återkommer till den under sin exposé. Däremot försöker han också blanda ihop kritiken mot västlig byråkrati och övertung välfärdsstat med att den skulle ha förstört den gemensamma kultur som byggdes upp i väst under efterkrigstiden. I det senare fallet presenteras inte några som helst bevis för tesen, vilket gör bokens avslut onödigt politiserat och lättviktigt.

Annars är boken välstrukturerad. Varje kapitel har ett underkapitel som jämför väst och öst. Samtidigt blir det påtagligt hur ideologiskt konstruerad Europas delning en gång var. Innan kommunismen slutligen förlorat, fanns det fortfarande många som lät sig bländas av framgångar inom rymdfart och i olympiska spel. Och på andra sidan fanns dissidenterna som upplevt proletariatets diktatur ända in på skinnet.

Konrad Jarausch skriver för en amerikansk publik som bättre vill förstå den gamla kontinentens öde. Det är gediget om än mycket som ryms inom ramen för europeisk allmänbildning. Boken börjar vid den andra vågens industrialisering under slutet av 1800-talet. Då råder fred, frihandel och framsteg. Även de inte fullt så välbeställda börjar i städerna få moderna bekvämligheter. El, telefon och nya transportslag etablerar sig och Europa är världens medelpunkt i alla avseenden; ekonomiskt, vetenskapligt och kulturellt.

För att vara en bok som oundvikligen handlar om krig, är det förvånansvärt mycket kulturhistoria. Själva begreppet modernitet är den fond mot vilken händelserna utspelar sig. Kulsprutor och stridsvagnar är moderna vapen. Funktionalism och abstrakt expressionism är moderna uttryck. Längtan efter gemenskap är reaktionen på en rotlös modernism. Och boken mynnar ut i frågan om hur väl rustat Europa är för ett nytt varv i den moderna kvarnen, nu när politisk apati bara trumfas av total förvirring. Låt oss därför blicka bakåt ännu en gång, innan vi vänder oss mot framtiden.

Det mest fascinerande och nedslående kontrafaktiska tankeexperiment som finns, är Europa utan världskrigen. Hur hade det sett ut? Hur hade Europa gestaltat sig om det maskinella krigets stor-skaliga grymhet inte fått vara vardagen under sammanlagt ett decennium under 1900-talet? Hade livsglädjen och optimismen fått spira, eller bara krossats under någon annan tyngd?

Om det första världskriget var en mänsklig katastrof, så var freden efteråt inte mycket bättre. I Ryssland gjorde Lenins bolsjeviker statskupp och ersatte tsaren med en kommunistisk diktatur. Tyskland kapitulerade när krigslyckan vänt, men innan fienden hunnit ta territorium, vilket gav upphov till dolkstötslegenden. Ihop med hårda ekonomiska krav och det demografiska bortfallet efter alla döda soldater, blev det demokratiska Tyskland för svagt under mellankrigstiden.

Den liberala demokratin utmanades, då som nu, från två håll. Kommunismen utgjorde en lockelse för många frustrerade arbetare och självutnämnda agitatorer. Fascismen hade ett liknande anslag med sitt -totalitära anspråk: ”Allt genom staten, inget utanför staten”, men bytte ut det klasslösa samhällets utopi mot tanken om nationell överhöghet. Där kriget lämnat efter sig död, saknad och vilsenhet, kom människors efterfrågan på en storslagen framtid att mötas av kollektivistiska ideologier. Av dessa skäl framstår andra världskriget som mer oundvikligt än det första.

Lärdomarna av den misslyckade Versaillesfredengav en annan riktning på efterkrigstiden från 1945 och framåt. Kommunistiska våldsdåd och maktövertaganden i öst föranledde en särskild vaksamhet mot sådana tendenser i väst. Denazifieringen av Tyskland blev en kulturell katharsis för de överlevande tyskarna (varav 12 miljoner fördrevs från sina tidigare hem i öster, för att slå sig ned i väst). I Frankrike rådde pöbelvälde då -tusentals överlöpare misshandlades eller slogs ihjäl, innan insikten trängde igenom, att civilisationen bygger på lagstyre och att alla tjänar på att även skurkarna behandlas under juridisk rättvisa.

Den förhållandevis snabba försoning som skedde är historiskt exceptionell. Fyra år efter den villkorslösa kapitulationen föddes den tyska förbundsrepubliken, med DDR som kommunistisk granne i ett delat Tyskland. Även Berlin delades mellan segrarmakterna. Stalin försökte strypa Västberlin genom att skära av elförsörjning och vägar. USA svarade med en luftbro som under elva månader flög in bränsle och mat till invånarna. En enastående logistisk insats, som starkt bidrog till att hela den västtyska befolkningen kände att de kunde lita på sina nyfunna allierade i väst.

Det kalla kriget gav skenbar stabilitet. Berlin förblev delat under decennier, men nationsgränserna i Europa var fasta under de 40 år som det fanns två Tyskland. Under ytan fanns ett ömsesidigt kärnvapenhot, med sovjetisk paranoia som stod mot Trumandoktrinen som sade att varje folk som fritt vill välja sin framtid kan räkna med amerikanskt stöd.

En aspekt som framgår i båda böckerna är hur lång tid det tog innan Förintelsen blev en del av det ohyggliga arvet efter nazismen. Först framåt 1970-talet fogades ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan” in i det som vi i dag förknippar med andra världskriget och nazismen. Återuppbyggnaden av Europa och kalla krigets latenta hot bidrog till att folkmordet länge var mindre levande i minnet. Att staten Israel grundades 1948 och bevarade vittnesmål och bevis från utrotningsläger är en viktig anledning till att denna historia så småningom kunnat infogas.

Det kan tyckas overkligt att en så central del av andra världskrigets förbrytelser länge negligerades. Vi ska då minnas att Stalins folkmord i Ukraina – Holodomor, än i dag av många betraktas som en lite oturlig hungerkatastrof, inte som en medveten utrotning av de självägande bönderna. Uttänkt, systematisk illvilja är svår att ta in för vanligt hyggligt folk. Det gör det än viktigare att se grymhet och ondska klart och våga kalla saker vid dess rätta namn.

Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning hälsades inte med enhälligt jubel. Med ofattbart lite blodspillan var det ändå tydligt att en ny öppning också innebar en osäker framtid. Med tanke på hur många gånger sådana skeden hamnat snett, går det att till viss del förstå hur möjligheterna som öppnades också kunde tolkas som hot, och det bestående – även murar, taggtråd och ett delat Europa – en trygghet.

Så hur bör vi nu förhålla oss till Europas 1900-tal? Rimligen borde lärdomen vara att ständigt vända sig från totalitär politik och söka alternativa framtidsvägar i totalitarismens yttersta motsats, liberalismen. Men det är otillräckligt. Grundfrågan är hur omfattande politiska ingrepp i människors liv vi kan acceptera, och hur just individens rättigheter ska kunna skyddas.

Demokratin visade sig vara ett otillräckligt villkor, när de politiska institutionerna kidnappades av totalitära krafter. Adolf Hitler hade en minoritet av väljarna bakom sig, men fick ändå regera som om han hade majoritet. Sedan kunde han ge lagstiftningsmakt åt regeringen och därmed var den folkvalda riksdagen överflödig.

Utöver att värna mänskliga rättigheter och demokrati, behövs metoder för att göra tidigare fiender till trogna vänner. Att visa förlåtelse och be om försoning kräver att även den andre parten vill detsamma. Men finns det något alternativ om vi vill leva i en civiliserad värld?

År 2017 har världen levt utan Berlinmur i lika många år som muren stod fram till dess fall 1989. Går vi tillbaka ytterligare 28 år i historien från 1961 då muren byggdes, hamnar vi på 1933. Året för nazisternas maktövertaganden. Varje generation får sin definierande händelse, men dess vikt avtar snabbare än man tror. Ingen vet vad de efterkommande har för syn på dessa händelser, om de ens anses ha relevans. Vi må berätta, men det förflutnas skuggor bleknar efterhand.