I backspegeln:

Högerhumor

Högern har ingen satir, liberaler resonerar och konservativa är skötsamma, som en ledarsida nyligen förklarade saken. En gång i tiden skojades det dock friskt med byråkrater, statliga monopol och socialdemokrater, ibland till och med i den statliga televisionen.

av Kalle Lind

1976: Sånt är livet

Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste högt ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkrati-krångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod. Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister.

Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.

I efterhand framstår Sveriges Televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Kanske var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.

Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens catchphrase: ”NN ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991–2006, livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989. Det mesta tyder på att det anti-monopoltänkande som genomsyrade serien var djupt känt.

1980: Anderz Harning

”Göran Skytte är streber/och Jan Myrdal förleder/ och Anderz Harning är ett femstjärnigt svin!” Neos läsare kan kanske inte sin Björn Afzelius, men låten heter Räven (1985) och texten ska läsas ironiskt. Afzelius såg egentligen herrarna, jämte de också nämnda Jan Guillou, Anders Ehnmark och Sven Lindqvist, som ”de som riskerar sin frihet/ för att de skriver för livet”.

Med tanke på sammanhanget är det lätt att vänsterstämpla den i dag i princip bortglömde Anderz Harning (1938–1992). Läser man hans satiriska romaner och krönikesamlingar associerar man snarare till libertarian, ett begrepp som knappt existerade i det svenska sjuttio-åttiotal då Harning bullrade fram genom kultur- och samhällslivet. Harning är anti-stat, anti-förmynderi, anti-reglering och pro-hedonism. Ingen lär ha kunnat säga ”byråkrater” med sådant förakt i vokalerna som Anderz Harning.

Mogadondalen (1982) beskriver ett framtida Sverige där man helt sonika anordnar jakt på improduktiva gamla. En skatteindrivares död (1980) lustmördar en samling svenska skattebyråkrater som bland annat försöker få en cirkusdvärg att skaffa en kortare arbetssoffa eftersom han faktiskt kan sträcka ut sig på de 130 centimeter som lagen tillåter. Vi hittar också ett långt resonemang om svensk sjukvårds självtillräcklighet:

”Jag kastades faktiskt ut när jag vägrade den i och för sig mycket söta sköterskan att smälla in en termometer i anus. Några dagar senare sände mig Landstinget senaste tillgängliga statistik som visade att ofantligt många engelsmän, tyskar och fransmän omkommit under perioden 1939-45 medan de svenska dödstalen däremot var mycket modesta.”

Måltavlan är alltså den självgoda svensk-socialdemokratiska mentaliteten och Anslagstavlan-Sverige. Perspektivet är humanistens och sanningssägarens. Kvinnosynen sticker antagligen många i ögonen idag, men även om Harning var påfallande fixerad vid horor såg han dem uppenbart som både människor och samtalspartner.

Det Sverige som Harning angriper ser kanske inte riktigt ut så längre. Ändå kan man fortfarande hitta underhållning i hans muntra rallarsvingar.

1985: Helt Apropå

Det är vanskligt att tillskriva satiriker politisk tillhörighet; satir berättar hellre vad avsändaren tycker illa om än tycker om och comedy first är en regel som praktiseras av komiker längs hela den politiska skalan. Inte minst gällde regeln för Helt Apropå-gänget, som gisslade veckans nyheter oaktat partifärg.

Men utan att man övertolkar så syns en tydlig liberal, icke-sossig tendens genom de åtta årens (1985–1992) sketchproduktion. Fritte Friberg i gruppens kärna sade själv i 2010 års klippkavalkad Helt Apropå 25 år att skrivarteamet ”präglades av en viss mängd liberalism”.

De berömda karikatyrerna av Ingvar Carlsson (”Sulan”) och Birgitta Dahl i Kryddan Petersons mask åsido, så ser man att udden gärna riktas mot föregivet socialistisk maktelit och mot monopolsamhället. Televerket visar i en reklamfilm upp sin mobiltelefon – en telefonkiosk på släp – med slagordet ”Televerket – vi försöker hänga med”. Ett SJ-utspel om att öka likviditeten genom att ”minska kostnaderna, öka inkomsterna och öka effektiviteten” kommenteras: ”Att ingen har kommit på det tidigare!”

En halvtimmesdos ”nästan hyperaktuella sketcher” levererades varje söndag och alla lustifikationer hann förstås inte hällas genom det ideologiska durkslaget. Ärligt talat hann mycket nog inte ens igenom det komiska durkslaget. Men grundtonen var ändå liberalt subversiv.