Historiesymbolism

av Andreas Ericson

I trettio år har bilden funnits med oss. En lösryckt skärva från en blåsig vårdag 1985. Till och med reklampelaren för Penninglotteriet i bakgrunden har blivit en del av samtidshistorien.

Kvinnan som slår grimaserar. Hon sträcker sig fram, som om hon desperat tar ut sina allra sista krafter i slaget.

När vi först fick se bilden var orsaken till hennes förvridna min självklar. Kvinnan som slår med handväskan mot skinnskallen har själv suttit i koncentrationsläger. Med lika mycket ursinne som förtvivlan kan hon inte stå emot impulsen när hon ser den dumma pojken hånleende leka med hatets idéer. Trots att hon själv är gammal och egentligen en snäll tant driver desperationen henne att slå. Och hon slog sig in i den svenska historien, trots att handväskan knappt träffade.

Så går åren. Skärvan lever med oss. När bilden trettio år senare ska bli staty har den förtvivlade handlingen fått en politisk överbyggnad. Plötsligt finns en epok och en idé fångad i ögoblicket. ”[B]ilden på tanten berörde mig djupt, den gick rakt i hjärtat. […] Hon blev helt enkelt sinnebilden för civilkurage” förklarar konstnären Susanna Arwin.

Idén mobiliserar genast antirasistiska krafter. Fotografen själv är förtjust: ”Hon har verkligen fångat det exakta uttrycket, med rynkor och allt.”

Rynkor, ja. När jag själv försökt undersöka bakgrunden till bilden har jag slagits av det vakuum som omger den. En skärva i tiden. En symbol. Ett slagord.

Men det fanns en människa bakom. Hon var 38 år när bilden togs och även om man har rynkor då är det inte säkert att man vill bli ihågkommen för dem. Men kvinnan fick i alla fall ett namn. Danuta Danielsson. Men även om hon sedan länge är död finns det anhöriga kvar. Kulturnämnden röstar enhälligt nej till statyförslaget. Debatten tystnar.

Kvar finns bara ett minne av vad bilden en gång betydde. Och vad vi så gärna ville göra av den.