Gruvornas dilemma

En gång i tiden kom järnbrytningen att lägga grunden för både blomstrande bygder och bondeståndets makt. För några decennier sedan lyckades Sverige med en av världens mest liberala minerallagar på nytt gjuta mod i gruvnäringen. Men effekterna på samhället är inte desamma.

av Dick Harrison

Enligt en sägen, som fordom berättades i Bergslagen, fanns det ett andeväsen i varje gruva. Hon – det var ett kvinnligt väsen, eftersom alla gruvarbetare var män – -kallades gruvfrun, och hon kunde bringa såväl största rikedom som största olycka. Att blidka henne var lika viktigt som att hålla sig väl med hustomten. Det sades att en gruvarbetare måste knacka tre gånger i bergväggen inför dagens mödor, annars tog gruvfrun illa upp. Om man ringaktade henne – svor i gruvgångarna eller på annat vis väckte hennes vrede – kunde hon uppenbara sig i svarta kläder, vilket varslade om ofärd och ond bråd död. Men om man skötte sig och visade gruvfrun den vördnad hon förtjänade kunde hon leda männen till silver, koppar eller järn. I så fall mötte hon upp i vita kläder, fager som ängel. Att Sala silvergruva – eller ”Riksens förnämsta Clenodium”, som Karl IX kallade anläggningen – överhuvudtaget existerade sades bero på att en gruvfru lockat bort bergsmännen från den egna gruvan genom att påstå att systrarna hennes var ännu rikare. Efter att ha letat hos gruvfruarna Vira, Lura och Kulla fann man äntligen den hett åstundande ädelmetallen hos systern Sala.

Sägnen om gruvfrun, vars gåvor kunde resultera i såväl bygdens förbannelse som dess lycka, skulle kunna vara en liknelse över råvarutillgångarnas betydelse för folk och bygd, såväl då som nu. Otaliga lycksökare genom tiderna har drömt om att hitta guld och silver, men för flertalet har sökandet efter skatterna slutat i elände, även i de fall man faktiskt hittat det man sökt. Den ädla metallens förbannelse, uttalad eller outtalad, är ett ledmotiv i mången roman och film. Gruvor, både verkliga och tänkta, vållar känslor.

Även icke-existerande gruvor kan orsaka höga tonlägen och långvariga politiska gräl. I våras, när jag bodde i Kenya, kunde jag i dagstidningarna läsa kolumnisters vrede över regeringens onödigt byråkratiska och petiga inställning till gruventreprenörer, med idel bestämmelser och regleringar som lägger krokben för alla försök att utveckla näringen. Till skillnad från andra länder i tropiska Afrika är nämligen Kenya en dvärg inom branschen – vilket man måhända skall vara tacksam för. I Kongo-Kinshasa, inte långt därifrån, har malmfyndigheter resulterat i århundraden av krig, och den staten är på denna punkt snarare normal än onormal. Lystnaden efter gruvornas frukter har frambesvurit människans allra sämsta sidor.

Sverige är inget undantag. Gruvnäringen har stått på agendan så länge vi överhuvudtaget har diskuterat politik. Till och med när svenska kungar under medeltiden hävdade rättigheter på Gotland – som bekant en kalkstensö med högst begränsad potential för gruvdrift – var man noga med att kräva rätten till all malm som gick att uppbringa. Den svenska gruvnäringens historia är också ett praktexempel på hur nära sammanlänkade inhemska och utländska intressen har varit. Det är hett omdiskuterat, och sannolikt omöjligt att avgöra, huruvida expansionen för järn- och kopparbrytning i Mellansverige hade sin upprinnelse i inhemska behov och utvecklingen av svensk teknik eller i tysk efterfrågan och kompetens. Både svenskar och tyskar är på plats när vi får skriftliga källor om verksamheten. Redan i detta tidiga skede var näringen – sett ur medeltida synvinkel – mycket sofistikerad. Den 16 juni 1288 berättar biskop Peter av Västerås i ett bytesbrev att han har lyckats återförvärva en åttondel i Tiskasjöberg (Kopparberget) i Torsång åt Västerås domkyrka. Biskopen ingick i vad vi i dag skulle beteckna som ett ägarkonsortium som delade på investeringar och vinst. När vi får mer kunskap om konsortiet visar det sig att även kungen var delägare, liksom Västmanlands och Dalarnas lagman och två familjer från Lübeck.

Under den tid som följde på biskopens brev samarbetade den svenska kungamakten, det tyska kapitalet och det inhemska borgerskapet påfallande väl. Enskilda personer eller smärre grupper tog kontroll över fyndigheterna genom inmutning och satte upp avtal om rättigheter. Staten insåg näringens ömsesidiga fördelar och reglerade verksamheten efter bästa förmåga, med följd att exporten av metall blev en hörnsten i Sveriges utrikeshandel. Ingen som studerar svensk medeltid kommer således runt begreppet osmund: ett stycke smidbar metall, tidigast omnämnt i ett nederländskt dokument från 1252, som transporterades från gruvorna till Stockholm för vägning och vidareexport. Att den centrala upplagsplatsen i huvudstaden omkring 1500 bytte namn från Korntorget till Järntorget är ingen slump.

I synnerhet järnmalm framstod i historisk tid – och gör det i mångas ögon fortfarande – som vårt lands främsta råvaruresurs. Så långt tillbaka vi kan blicka har Sverige producerat järn, och näringen har flyttat runt i landet i takt med att de tekniska förutsättningarna förändrats. I dag förknippar vi järngruvor med övre Norrland, men för ett par sekler sedan var dessa malmförekomster antingen okända eller omöjliga att tillgodogöra sig teknologiskt. I stället associerades järnbrytningen med Bergslagen. I ett ännu tidigare skede, när myrmalmsutvinning var ekonomiskt lönsam, var även Småland ett järnproducerande landskap. Vissa bygder i Dalarna förknippades under äldre medeltid i så hög grad med branschen att de sammanfattande kallades Järnbäraland. Därtill kom utvinning av koppar och silver, men här rörde det sig snarare om intensiva och lukrativa perioder av stor utvinning, vilka följdes av svackor. Silverbrytningen i Sala blomstrade under första hälften av 1500-talet, på 1600-talet och i slutet av 1800-talet. Kopparbrytningen i Falun var en av de starkaste pelare på vilka den svenska stormakten byggdes upp på 1600-talet. Det är ingen slump att Sverige på 1640-talet präglade världens hittills tyngsta mynt av koppar, med en vikt på 19,7 kilo – det gällde att ta tillvara de inhemska naturtillgångarna.

Det fanns en annan betydande skillnad mellan järn- och koppargruvornas värld. Medan kopparbranschen krävde stora investeringar och ett omfattande internationellt kontaktnät, så småningom med Amsterdam som nav, var järnbranschen en folknäring. Det gick utmärkt att kombinera järnbrytning med bondeliv. Ur detta förhållande uppstod bergsfrälset, ett egenartat socialskikt av storbönder med gruvrättigheter som spelade en betydande roll i svensk historia under senmedeltiden. Det var ur detta led av kapitalstarka och politiskt verksamma familjer som Engelbrekt Engelbrektsson – ättling till tyska invandrare som etablerat sig i Bergslagen – och andra allmogeledare härstammade. Tack vare sin stabila ekonomiska bas kunde bergsmännen tvinga herremännen att låta folkets representanter delta i det politiska livet. Detta är en av de viktigaste förklaringarna till varför bondeståndet i Sverige, till skillnad från i övriga länder, erhöll riksdagsrepresentation. Makten var inget de fick, utan något de tog, och järnet gav dem resurserna för att agera.

I mitten av 1600-talet ökade överhetens intresse att kontrollera och reglera gruvnäringen och metallproduktionen. Detta var en indirekt följd av att den svenska staten växte kraftigt under Axel Oxenstiernas auspicier, med tillkomsten av idel nya myndigheter, ämbetsverk, domstolar, universitet och städer. Av omsorg om skogs- och träkolstillgångarna strävade staten efter att geografiskt separera gruvbrytningen och den primära bearbetningen, tackjärnsblåsningen, från vidareförädlingen i smedjor. Åtskilliga järnverk, liksom andra manufakturer, placerades därför i bruksbygder runt omkring Bergslagen, vilket resulterade i uppkomsten av ett vitalt och långlivat industriellt kulturlandskap. Samarbetet mellan kapitalintressen och riksledning blev ännu mer uppenbart under 1700-talet, i synnerhet efter etableringen av Jernkontoret 1747. Institutionen lånade ut medel till bruksägarna, en verksamhet som finansierades genom fasta avgifter som beräknades på järn- (senare även stål-) produktionen. Men samtidigt som statens män stöttade kapitalet med ena handen var de restriktiva med den andra. Gruvnäringen fick inte expandera alltför mycket. Skogarna och deras potentiella bränsle måste skyddas, på det att inte framtida inkomster skulle äventyras.

Under hela denna era, då Sverige var en världsledande järn- och kopparexportör, gjorde staten allt den förmådde för att locka in utländsk expertis och utländskt kapital till riket. Det mest ryktbara exemplet är vallonimmigrationen på 1600-talet, med Louis De Geer som mest prominenta namn, men den demografiskt mest omfattande importen av know-how kom från Tyskland. När detta inte räckte genomfördes stundom vad som i dag skulle betecknas som industrispionage på kontinenten, allt i syfte att förbättra den teknik som användes på hemmaplan.

Den svenska gruvnäringen under dess klassiska uppbyggnadsfas och storhetstid vilade alltså på tre lika viktiga pelare: statens intresse, investeringsvilligt utländskt kapital och vanliga svenska bergsmän och gruvarbetare. Men det var då. Sedan kom 1800-talet – industrialismens, nationalismens och den tilltagande internationella konkurrensens epok. Vad som varit självklart under århundraden blev historia. Från och med nu kunde man bryta och bearbeta även mindre rena malmer, vilka tidigare valts bort som värdelösa, och tillverka kvalitetsprodukter. Paradexemplet är uppfinningen av thomasprocessen 1876, som gjorde det möjligt att exploatera de fosforrika malmerna i Lappland. Tack vare järnvägarna och de allt billigare transporterna till sjöss reducerades dessutom malmförekomsternas betydelse för lokaliseringen av fabriker. Malm som brutits i en gruva i inlandet kunde hädanefter med fördel bearbetas i stålverk vid kusterna – eller varför inte i ett annat land, kanske på en annan kontinent. Förändringen påverkade inte bara Sverige utan hela den globala gruvnäringen och kom att utgöra en av de ekonomiska utgångspunkterna för den imperialistiska kapplöpning efter jordens oexploaterade rikedomar som präglade världshistorien under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Förändringen satte djupa spår. I många bygder, som inte hängde med i utvecklingen, slogs gruvnäringen ut fullständigt. Bergslagen klarade sig till en början ovanligt bra, men trots rationaliseringar och sammanslagningar lades flertalet av bruken ned under påföljande sekel. Allt blev dyrare, kraven högre. Behovet att ständigt lokalisera nya malmer fungerade som en piska på existerande bolag och som en morot för djärva entreprenörer. I detta skede kunde stora fyndigheter förändra uppfattningen av ett landskaps eller ett lands betydelse och leda till grundandet av städer och centralorter som tidigare inte ens varit påtänkta. Se bara på den snabba expansionen för Kiruna under Hjalmar Lundbohms ledning i början av 1900-talet.

Att i detta läge släppa in utländska bolag och riskera att nationella rikedomar kom i de internationella konkurrentstaternas händer var allt annat än självklart, trots att den mängd kapital som behövdes för nysatsningarna aldrig hade varit större. Malmfyndigheter blev, än mer än tidigare, ett nationalistiskt riksintresse. LKAB, som bildats 1890 för att tillvarata malmtillgångarna i Luossavaara och Kiirunavaara malmfält, kontrollerades inledningsvis av privata intressen men drogs snabbt in i svenska statens domän. I synnerhet högerpolitiker och militärer yrkade på att malmen måste skyddas från risken att hamna i utländska händer. Ett förstatligande av gruvorna var, gjorde man gällande, nödvändigt för ”rikets bästa”. Liberalerna motsatte sig tanken, men sedan högern segrat i 1906 års val beslöt den konservativt dominerade riksdagen att ta kontroll över hälften av LKAB 1907. Den statliga ägarandelen ökade 1957 till 96 procent och sedan 1976 är bolaget helstatligt.

Så länge det var goda tider för den svenska gruvbranschen, i synnerhet för gruvorna i norra Norrland, var det statliga ägandet en guldkalv för nationen Sverige. Under de gyllene åren efter andra världskriget var LKAB en av världens främsta järnmalmsleverantörer. Sedan följde lågkonjunkturen på 1970-talet, som tillsammans med den tilltagande konkurrensen från andra malmproducenter på världsmarknaden resulterade i att vinsterna sjönk. Den omstrukturering av Europas stålindustri som genomfördes vid samma tid, som ett försök att råda bot på det allmänna problemet, gjorde inte situationen lättare att reda ut. Guldkalven blev allvarligt sjuk och LKAB tvingades till nedskärningar. Under åren kring 1980, väl att märka under en tid då Sverige styrdes av borgerliga regeringar, sköt staten till omkring 5 miljarder kronor för att rädda bolaget.

Något måste göras, och följden blev en lagändring. År 1991 lagstiftade riksdagen om en ny ordning för gruvnäringen, den så kallade minerallagen, som trädde i kraft den 1 juli 1992. Minerallagen reglerar undersökning och bearbetning av fyndigheter på egen eller annans mark av så kallade koncessionsmineral. Med detta avses åtskilligt, bland annat guld, silver, koppar, järn, nickel, titan, uran, zink, stenkol, olja och diamanter. Syftet var att ingjuta nytt mod i den försvagade branschen genom att underlätta för alla, oavsett nationalitet, att söka efter dolda rikedomar i Sverige. Det var alltså, historiskt sett, närmast en återgång till den praxis som gällt i förindustriell tid, även om regelverket som sådant har få paralleller med historiska föregångare.

Staten öppnade alltså för att utländska bolag skulle kunna utföra prospektering i landet, detta i förhoppning om att nya gruvor skulle generera positiva följdverkningar, framför allt mer jobb. I och med det hade Sverige, jämfört med många andra länder, blivit oerhört liberalt: den som vill söka efter malm, bearbeta den och tjäna pengar på den har betydligt färre ribbor att hoppa över här än i flertalet stater, och om sökandet resulterar i en gruva får svenska staten och svenska folket inte mycket tillbaka i reda penningar. Ersättningen till staten uppgår till 0,5 promille, ersättningen till markägare till 1,5 promille. Med så små summor borde, resonerade riksdag och regering, åtskilliga utländska investerare acceptera de ekonomiska smällar den dyrbara prospekteringen kommer att rendera dem, eftersom de potentiella vinsterna på längre sikt är desto större.

I dag är situationen annorlunda. LKAB är inte längre ett krisföretag. Förvisso dominerar man inte världsmarknaden, men väl EU-området. Investeringar, omstruktureringar, produktutveckling och lokaliseringen av ny malm – minst 1,5 miljarder ton, bara under Kiruna – har gett företaget stora vinster och om möjligt ännu större optimism. Eller som vi kan läsa på LKAB:s stolta hemsida, ”The ore bodies get purer, richer and bigger the deeper we go. No-one knows where they end.” Hela Kiruna stadskärna måste flyttas för att malmen skall kunna utvinnas.

Gruvbranschen har alltså högkonjunktur. 1970- och 1980-talens svacka visade sig vara just en svacka och inte en katastrof. Detta är inte förvånande. Historiskt sett har gruvnäringen alltid resulterat i rikedomar, eftersom vi människor alltid har åstundat de mineraler som grävts fram, och så lär det vara även i framtiden. Vad som inte är lika lätt att förutspå är bieffekterna. Förr ledde framgångsrik gruvdrift per automatik till att kulturlandskapet omformades, till att människor sattes i arbete och att städer grundades. I dag är detta inte självklart. Ett företag som LKAB kan använda sig av storskalig gästarbetskraft som veckopendlar, med följd att Kiruna inte tjänar ett öre i skatteinkomster på deras verksamhet. Numera kan en gruva snarast liknas vid en oljeplattform: företagen etablerar sig på platsen, utvinner rikedomen och är beredda att åka därifrån – med sina arbetare – när det passar dem.

Minerallagen och dess följdverkningar är en het politisk fråga, men en som flertalet svenskar sällan hör talas om och har för dåliga kunskaper om för att kunna orientera sig i. Från vissa håll, exempelvis LRF, har lagen kritiserats, inte minst för att den blundar för enskilda individers äganderätt till mark och det som döljer sig därunder. Andra protesterar och betecknar ägandeperspektivet som djupt orättvist. Markägare som till sin egen förvåning plötsligt visar sig sitta på guld, silver, koppar eller järn kan bli svenska motsvarigheter till arabiska oljeschejker, medan övriga svenskar inte tjänar någonting.

För länder som Sierra Leone och Kongo har råvarutillgångarnas existens resulterat i miljoner dödsoffer, när utländska och inhemska intressenter tagit till vapen för att berika sig på mineralerna. Något liknande lär inte ske i Sverige, men det är också det enda vi kan vara säkra på. Sverige har så stabila institutioner och så lång erfarenhet av gruvbrytning och metallindustri att det är osannolikt att vårt land inte kommer att tjäna på näringen även i framtiden. Men för en gångs skull har historien ingen guidehjälp att erbjuda oss. Den tekniska utvecklingen har krossat alla hävdvunna sanningar och gett vad som sedan medeltiden varit den svenska exportnäringen nummer ett radikalt nya förutsättningar. Att dagens blomstrande gruva kan vara morgondagens spökstad är ingen nyhet. Det nya ligger i svårigheten att avgöra vad gruvdriften i sig innebär – vilka som tjänar på den, vilka effekter den får och huruvida den överhuvudtaget är bra för landet och folket.