Intervju Erik Ullenhag

Gäst hos verkligheten

Neo åkte till Rinkeby och tog en fika med feministen och integrationsministern Erik Ullenhag – på ett kafé där kvinnor inte känner sig välkomna.

av Paulina Neuding

 

Den demokratiske New York-senatorn Daniel Patrick Moynihan sade en gång att ”den centrala konservativa sanningen är att det är kulturen, inte politiken, som avgör hur framgångsrikt ett samhälle är. Vänsterns centrala sanning är att politiken kan förändra kulturen och rädda den från sig själv.”

Det senare, tänker jag över min kaffe med Erik Ullenhag, sätter fingret på något även inom Folkpartiet.

Vi ses i Rinkeby centrum en solig torsdag förmiddag i slutet av sommaren. Jag har bett Erik Ullenhag att komma till Kafé Nejos uteservering på torget, och när han slår sig ner med livvakt och sin kvinnliga pressekreterare är vi två kvinnor på den fullsatta serveringen – hon och jag.

Jag fick upp ögonen för Kafé Nejo förra sommaren, efter att lokalpressen uppmärksammat att kvinnor inte syntes till på Rinkeby torg i samma utsträckning som män. På Trafikkontoret bestämde man sig för att agera, och ställde ut rosa bänkar på torget reserverade för kvinnor. Detta skulle bekräfta för kvinnliga Rinkebybor att också de hade en plats i det offentliga rummet. Men, även de rosa bänkarna togs snart i besittning av män och togs därför bort igen. I lokaltidningen Norra Sidan beskrivs livet på platsen kort efteråt:

”Mansdominansen i Rinkeby centrum är slående. På kaféerna, i små grupper vid utgångarna från tunnelbanan, gallerian och föreningar sitter och står män och pratar. (…) Efter klockan 20 på kvällen när den sista matvarubutiken stängt är det bara män kvar och den kvinna som behöver korsa torget känner sig, om inte otrygg, så ensam (16/4 2011).”

– Det där är ju inte lösningen, säger Erik Ullenhag över sitt kaffe med blicken riktad ut mot torget.

– Det är ett taffligt försök att närma sig en större frågeställning. Det känns väldigt könsstereotypt att ställa ut några rosa bänkar.

Könsstereotypt? undrar jag.  Själva färgen alltså?

– Ja, det också, men det offentliga rummet ska ju tillhöra oss alla.

Men på Kafé Nejo brukar det bara sitta män, och enligt lokaltidningen Vår Linje är det för att kvinnor som trotsar den ordningen får veta att de inte är välkomna. Några kvinnliga reportrar från tidningen testade att fika på Nejo, och beskrev den reaktion som mötte dem:

”Alla blickar vänds mot oss, fyra tjejer som orädda fikade på männens revir i Rinkeby. Efter en stund märkte jag att männen flyttade från uteserveringen in till kaféet. Plötsligt blev det helt tomt runt oss. När vi var på väg för att lämna kaféet hör vi flera män ropa glåpord på sina hemspråk efter oss (Vår Linje 3/7 2010).”

Före mitt möte med integrationsministern har jag inlett ett samtal med en av männen på serveringen, och frågat varför det bara är män omkring oss. ”Ni har er kultur och vi har vår”, blir svaret. Reportrarna från Vår Linje ställde samma fråga till några män på serveringen. ”Det har med min kultur att göra. I vår tradition tillåts inte kvinnor att fika med män”, svarade en av de intervjuade männen då. En annan förklarar att hans flickvän jättegärna får ”komma och fika med mig men hon får absolut inte komma hit med sina väninnor”.

Hur ser en folkpartistisk integrationsminister, som dessutom kallar sig feminist, på det svaret? 

– Jag tycker det är ett helt felaktig uttalande att säga så. Det är en typ av kultur som jag tycker vi ska motarbeta, säger Erik Ullenhag.

Så långt är han tydlig – om Rinkeby har blivit en plats där kvinnor upplever att de inte är välkomna i det offentliga rummet, och om detta är ett uttryck för en kulturell förändring, är detta ett problem som ska motarbetas politiskt. Nästa fråga är hur.

– Om kvinnor inte känner sig trygga, vilket såklart är oacceptabelt, så är det en fråga för rättsstaten. En kvinna ska alltid kunna vistas ute. Det offentliga rummet tillhör alla, och samhället måste ha precis samma reaktion på våld mot kvinnor till exempel, oavsett om man är född här eller är född någon annanstans.

– Sverige är ett mångkulturellt land, vilket är positivt, men vi ska inte vara ett multikulturalistiskt land i meningen att vi ska ha särlagstiftning. Vi har ställts inför dessa frågor  tidigare vad gäller exempelvis huruvida muslimska skolflickor ska kunna befrias från sim- eller sex- och samlevnadsundervisningen. Att dela ut sådana dispenser är att acceptera värderingar som vi inte ska acceptera. Vi har kommit väldigt långt med jämställdhet i Sverige, och vi ska aldrig backa i fråga om de värderingarna.

Hur ser du då på exkludering av kvinnor som inte är resultatet av våld och särlagstiftning? Som här, på den servering vi sitter på?

– Nu kommer jag in på jobb igen.

– Det tar alldeles för lång tid för utrikesfödda kvinnor att komma i jobb i Sverige.

Ullenhag är tillbaka i jobben, detta ”att komma i jobb”, som tycks ha blivit kanslitermen. Han talar om att det tar för lång tid för utrikesfödda att få jobb, citerar den statistik som säger att mediantiden för nyanlända att få jobb i Sverige är sju år, tio år för kvinnor och fem år för män. Han talar om det han kallar föräldraförsäkringens inlåsningseffekter: De 1 200 föräldrapenningdagar man får om man har tre barn under åtta år. Att det därmed kan dröja flera år innan man ens kommer in i etableringsinsatser.

Den kultur som mansdominansen på Kafé Nejo är ett uttryck för ska alltså motarbetas, och det ska enligt Ullenhag ske genom en närvarande rättsstat och minskad arbetslöshet. Jag tänker på det där citatet av senator Moynihan igen. Är man mer konservativ i hans mening invänder man förmodligen att politiken inte rår på kulturen sådär utan vidare. Att om Rinkeby Torg kommit att präglas av en kvinnosyn som människor har tagit med sig från sina hemländer, så är det nog en kulturell förändring vi kommer att få leva med en bra tag framöver.

Erik Ullenhag brukar annars inte vara främmande för att mejsla fram ingripande åtgärder för att förändra allmänhetens syn på könen. ”Könsrollerna utgör hinder mot varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv. Könsrollerna och den maktstruktur som de skapar i hemmen måste brytas både genom privata och politiska åtgärder”, skrev han till exempel tillsammans med några andra namnkunniga folkpartister i en debattartikel 2005, i samband med att de presenterade sitt förslag på tredelad föräldraförsäkring.

Av den ivern att påverka kulturella föreställningar genom finkalibrerad social ingenjörskonst märks inte mycket under vår fika på Kafé Nejo.

– Jo jag ser faktiskt det när jag tittar nu, säger han och ser sig omkring på serveringen.

– Det är sant, det sitter bara män här.

Erik Ullenhag är 39 år gammal och andre vice partiledare i Folkpartiet sedan ett år tillbaka. Dessförinnan var han partisekreterare, ett jobb som han tog över efter att den så kallade dataintrångsskandalen hade briserat i valrörelsen 2006. Efter valet förra året ersatte han den betydligt mer kontroversiella Nyamko Sabuni som integrationsminister. I båda fallen har han betraktats som ett stabilt och säkert alternativ till sina företrädare, och han är, vid sidan av EU-minister Birgitta Ohlsson, den som oftast spås ta över som folkpartiledare efter Jan Björklund. Hans enda riktiga klavertramp hittills var en debattartikel i DN 2007, där han beskrev Centern som ett nyliberalt hot mot Alliansen (12/3). Det var en återgång till tongångar som inte uppskattades av Allianskollegerna ett år in i det mest hållfasta borgerliga regeringssamarbetet någonsin.

Erik Ullenhag var under ett par år verksam som jurist innan han blev minister. Han läste juridik i Uppsala och gjorde ett utlandsår på University of Minnesota i USA, och jag undrar hur han upplevde nivån på ett amerikanskt topp-20-
universitet jämfört med utbildningen i Sverige. Av de svenska prestigeutbildningarna är det ju bara Karolinska Institutet som brukar komma högt upp i internationella rankningar.

– Det var bättre föreläsningar i USA och det var en högre akademisk nivå på själva utbildningen, det håller jag med om, säger han.

– Amerikanska universitet är inte isolerade öar på samma sätt som de svenska. Det är inte ovanligt med lärare som samtidigt är framstående praktiker, och som deltar i samhällsdebatten. Det var roligare att plugga i USA också. Svenskt universitetsväsende har väldigt mycket att lära av det amerikanska.

Finns det inte en integrationspolitisk aspekt här? Hur ska vi lyckas som invandrarland i meningen att vi drar till oss begåvade och drivna människor om våra utbildningar inte står sig i konkurrensen?

– Vi behöver bli betydligt bättre, det måste vi bli. Frågan är helt klart vad Sverige har för konkurrensfördelar som invandrarland jämfört med andra länder, och när det gäller just universiteten är ju USA bättre.

Folkpartiet har tidigare gjort utspel om att Sverige behöver ett elituniversitet, ett Nobeluniversitet som kan locka hit världens skarpaste hjärnor. Finns det några sådana konkreta planer?

– Jag tror det vore bra, men vi är ju inte ett jätteland i invånarantal betraktat. Om vi hade ett elituniversitet kanske det snarare skulle handla om ett samarbete mellan några av våra främsta universitet. Men det är klart att utbildningsnivån har betydelse.

– Och marginalskatterna! Det är inte speciellt smart i en globaliserad värld att ha höga skatter på utbildning.

Men, menar han, det är den relativa svenska toleransen som är vår största konkurrensfördel som invandrarland. Han jämför med Nederländerna, där han menar att klimatet i integrationsdebatten har hårdnat kraftigt.

– Där har man ju lite förenklat sagt att man vill ta emot betydligt färre flyktingar, men samtidigt locka till sig de skarpaste hjärnorna och den bästa arbetskraften.

– Men om man kommer från ett muslimskt land och är riktigt duktig – är man då sugen på att åka till ett land som har väldigt högt tonläge mot muslimer? Sannolikt kan det vara en konkurrensfördel för Sverige i det avseendet just att vi är öppna.

Den öppenheten är svår att råda över politiskt, men slaget om våra uppfattningar ligger åtminstone på Erik Ullenhags bord. I övrigt är han en integrationsminister med snävt manöverutrymme.

 

Andreas Johansson Heinö är doktor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet som forskar kring integration. Jag ringer upp honom efter mitt möte med integrationsministern och frågar vilka verktyg politiker egentligen har för att påverka hur väl invandrare integreras i ett samhälle.

– Skattenivåer och kvalitet på utbildning och forskning påverkar definitivt vilka man lockar till landet, vilket i sin tur påverkar integrationen, säger Andreas Johansson Heinö.

– Sedan handlar det framför allt om hur migrationspolitiken ser ut, det vill säga vilka som kommer hit. Jämförande studier mellan olika länder med olika typ av invandring visar att själva invandringen i sig spelar större roll än integrationspolitiska åtgärder.

Johansson Heinö hänvisar till en studie av den danske statsvetaren Peter Thisted Dinesen, som menar att integrationspolitik rentav kan stå i vägen för lyckad integration.

– Hans forskning visar att särskilt riktade integrationspolitiska åtgärder kan ha en negativ effekt. Integrationspolitik är så väldigt mycket symbolpolitik, just för att politiker med ansvar för dessa frågor ofta saknar de rätta instrumenten.

Kanske är detta Ullenhags dilemma. Frågor kring forskning och utbildning ligger under utbildningsdepartementet, den marginalskatt han själv hänvisar till är Anders Borgs ansvarsområde och själva invandringsfrågorna ligger hos migrationsminister Tobias Billström på justitiedepartementet. Ullenhag har formellt överhuvudtaget inget inflytande över de regler som slår fast vem som kan få uppehållstillstånd i Sverige, under vilka omständigheter och på vilka grunder, vilket tycks vara det viktigaste instrumentet för att lyckas med integrationen.

Ullenhags uppdrag ligger under arbetsmarknadsdepartementet, vilket i sig är en markering om integrationspolitikens tyngdpunkt. I övrigt handlar hans jobb främst om att vinna väljarkårens hearts and minds. Frågan är vilka utsikter han har att lyckas. Under den dryga timme som vi tillbringar på Kafé Nejos uteservering lyckas Erik Ullenhag inte förklara för mig hur rådande föreställningar om mäns och kvinnors plats i det offentliga rummet korrelerar med arbetslöshet. Sedan är det dags att gå. Säpobilen väntar runt hörnet, och tillsammans med livvakt och pressekreterare skyndar Erik Ullenhag över torget.