Blått är det nya gröna

Det slående när jag nu slutligen läser in mig på miljöfrågorna är snarare hur många tidigare miljöproblem som kunnat lösas. Utsläpp av kvicksilver och PCB fasades snabbt ut på 60- och 70-talet, försurande svavelutsläpp har minskat dramatiskt, luft och vatten blir i västvärlden allt renare. Miljöpolitiska framgångshistorier som inte alls har med samhällsomställning, tillväxtkritik eller vänsteragendor att göra.

Svar till Fredrik Segerfeldt om kåkstäder och fattigdom

Fredrik Segerfeldt, medgrundare till Migro och medförfattare till Migrationens kraft, har argumenterat för att Sverige ska acceptera radikalt ökad fattigdom för att möjliggöra fri invandring. På sin blogg konstaterar han att snittinkomsten i Somalia är 450 kronor i månaden, och att löner däröver – även om de utgör en bråkdel av svenska löner – innebär en radikal förbättring av levnadsstandarden och därför är något för Sverige att sträva efter: ”Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.” Fredrik menar nu att han aldrig förespråkat löner på 450 kronor, vilket man kunde förledas att tro av hans blogg, och det gläder mig. Men även hans föreslagna 3 000 kronor i månaden kräver att man lever på ris om man vill ha råd med bostad och kläder till sina barn. Ändå anser Fredrik att den misär sådana löner skulle skapa i Sverige är ett rimligt pris att betala för fri invandring, eftersom situation är ännu värre i Afrika: ”Det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu”. På så vis, menar han, ska vi göra det möjligt för fler att komma hit och leva i fattigdom. Jag har några invändningar mot den visionen. Det ingår för det första inte i Sveriges politiska kultur, tack och lov, att acceptera att människor lever i misär. Vi tenderar att svara med mer välfärd och ökade offentliga utgifter när vi ställs inför fattigdom och lidande, snarare än mindre. Vi är inte ett nybyggarland i den meningen att människor kan komma hit med två tomma händer och gå under om det inte bär sig. Detta är en realitet som även libertarianer med en vision om Sverige just som nybyggarsamhälle med svagt skyddsnät har att förhålla sig till. Fredrik Segerfeldt skriver att ”Neuding tycker att det är verklighetsfrånvänt att tala om produktivitet i samband med utanförskap och fattigdom. Visst, den nationalekonomiska jargongen känns ofta lite robotaktig.” Nu är det inte nationalekonomi jag invänder emot, utan Fredrik Segerfeldts tillämplig. Min text handlade om människor som försörjer sig på tiggeri och lever i plåtskjul i skogen. Fredrik Segerfeldt bemöter detta med att tala om tio- eller tjugofaldigt ökad ”produktivitet”. Tiggeri är inte produktiv verksamhet, att hävda det är inte "nationalekonomisk jargong". En vanlig invändning inom borgerligheten är att problem med arbetslöshet, tiggeri och fattigdom bland invandrare i Sverige kommer att lösas om vi bara reformerar våra välfärdssystem och arbetsmarknad. Det talas diffust om ”mer flexibel välfärd” och ”sänkta trösklar” på arbetsmarknaden. Fredrik Segerfeldt skriver: ”Med fler arbeten med lägre löner och med fler enklare bostäder skulle tiggeriet och kåkstäderna kunna undvikas.” Svensk ekonomi skulle för all del må bra av liberaliseringar, men erfarenhet från andra länder visar att avreglering och lägre löner inte löser de problem vi talar om här. USA har lägre löner och färre regleringar, och samtidigt mer problem med tiggeri och hemlöshet än Sverige. Jag ser också en stor risk med att gå ut och deklarera att vi behöver montera ner välfärden (exakt vilken del? För vilka?) för att möjliggöra fri invandring. Jag tror inte att det skulle öka stödet för öppna gränser och generös flyktingpolitik, minska polariseringen i det svenska samhället eller stoppa väljarströmmen till SD. De nationalekonomer jag har intervjuat och frågat delar inte heller bilden att arbetsmarknadspolitiska reformer kan lösa sysselsättningsgapet. Ekonomiprofessor Assar Lindbeck har spelat en avgörande roll för de liberaliseringar som svensk ekonomi genomgått de senaste decennierna. Men han sa såhär om invandrares låga sysselsättningsgrad i Sverige under en föreläsning hos Centern, som kan ses på Youtube: “Nu ska man ha klart för sig att man inte kan lösa de här problemen genom en mer flexibel arbetsmarknad och en ökad lönespridning. Det är därför naivt att tro att sysselsättningssvårigheterna för invandrare kan lösas genom att man vid fri invandring låter lönerna falla till den nivå där lågutbildade som inte kan svenska också får jobb. Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder. Det är fullständigt ofrånkomligt”. Magnus Henrekson, chef för Institutet för Näringslivsforskning och tidigare professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, delar i grunden Assar Lindbecks uppfattning. När jag ringer upp honom säger han att svensk arbetsmarknad förvisso behöver reformeras i en rad avseenden och av flera skäl, men att sysselsättningsgapet inte är en gordisk knut som kan lösas med liberaliseringar: ”Länder som uppfattas som väldig avreglerade ekonomier – USA och Storbritannien till exempel – har inte heller löst problemet med sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare, majoritet och minoriteter. Det finns ett stort utanförskap även där. Det går inte att peka på något annat rikt land som har lyckats lösa detta, trots att många har avsevärt lägre skatter och ingångslöner än Sverige. Dessutom måste man inse att varje land har sin uppsättning av informella och formella institutioner som har vuxit fram över lång tid. Man kan inte bara ta bort en bärande beståndsdel och utgå från att konstruktionen blir bättre. Det kan lika gärna bli kaos. Arbetsgivare ville ursprungligen ha kollektivavtal för att de skapade ordning, och avskaffar vi det systemet är det inte alls säkert att resultatet blir bättre. Alternativet är lagstadgade minimilöner och vi vet inte alls på vilken nivå de hamnar.” Det är med andra ord en myt att liberala ekonomier med större lönespridning och svagare skyddsnät klarar av att framgångsrikt integrera de fattigaste invandrargrupperna. Slutligen: Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet. Fredrik Segerfeldt är motståndare till svenskt bistånd – samtidigt som han vill använda det svenska samhället och dess institutioner som ett instrument för bistånd genom att öppna för fri invandring. Han försvarar sin vision med att vi som opponerar oss mot kåkstäderna i Sverige bara inte står ut med att se nöden på nära håll. Det skulle enligt Segerfeldt handla om själviskhet. Han tycks inte inse att den misär och fattigdom som han vill öppna för inte drabbar honom och mig, utan de mest utsatta och ekonomiskt svaga grupperna som redan lever i vårt samhälle. Det är de som får sänkta löner och minskad trygghet i Segerfeldts vision om fri invandring, och det är deras bostadsområden som kommer att präglas av social utsatthet och fattigdom. Det är deras generositet han ber om.

Vänstern skojar till det

Jo, jag vet. Galagos och Aftonbladet kulturs samarbete Flumskolan där de läser och satiriserar över meningsmotståndares böcker ska vara på kul – och är det också. Inte sällan skrattar jag åt både panel och författare. När Flumskolans panel i lördags på Socialistiskt forum tog sig an Johan Lundbergs bok Ljusets fiender fastnade jag dock på en passage efter ungefär 13 minuter om hur västvärlden blev rik där jag inte alls såg humorn, eller poängen. Och för att riktigt accentuera hur lite jag förstod får ni därför detta långa inlägg som vore resonemangen i Flumskolan på fullaste allvar. Bakgrunden är inledningen till Johan Lundbergs tredje kapitel, där han på sidan 37 skriver om ”den oerhörda expansion som präglade västvärlden under andra halvan av 1800-talet”. Från Lundberg citeras ironiskt följande stycke:

Individen steg framför allt fram i tre gestalter: Industrialisten, vetenskapsmannen och konstnären. När de båda sistnämnda ifrågasatte de traditionella föreställningarna och inte minst kyrkan och dess representanter, skapades föreställningar för ett kreativt klimat som resulterade i vetenskapliga och tekniska innovationer. Detta gav i sin tur näring åt industrin, som producerade det välstånd som var nödvändigt för att den välutbildade medelklassen skulle kunna expandera, vilket bildade underlag för växande makrnader för affärsidkare och industrialister. I kraft av sin utbildning förbättrade medelklassen också förutsättningarna för ännu fler innovationer. Och så snurrade hjulen på – snabbare, snabbare och snabbare.

Så hur kan man toka till det här? Tja, först inflikar Galagos redaktör och flumskolans studierektor Johannes Klenell: ”Jag ska vara lite allvarlig. Känns det inte som att Lundberg glömt en ganska relevant byggsten här, nämligen att Europas välstånd till stor del finansierats av kolonialismen.” Till stor del? Deirdre McCloskey kom 2010 med boken Bourgeois dignity – why economics can’t explain the modern world som går igenom just det som här diskuteras, förklaringar till västvärldens välstånd. Och kolonialismen kommer långt ner bland teorierna som underkänns. Bland annat för det historiska faktum att industrialiseringen kom först, imperialismen sedan. Det krävdes ångkraft, skepp av stål och maskingevär för att kuva andra länder. Handel har i ett tidigare kapitel underkänts som drivande – innovationen och produktionen kom först på hemmaplan – och till detta kommer att handeln med kolonierna ofta var en mindre del. Storbritannien handlade exempelvis mer med Frankrike, Tyskland respektive USA än med sin koloni Indien. Visst begicks fruktansvärda övergrepp under kolonialismen, och visst berikade de enskilda affärsidkare och kungar, men de drev inte den utveckling mot ekonomiskt välstånd som Johan Lundberg beskriver. Kung Leopold II plundrade Kongo på det mest brutala vis och byggde fina palats, men Belgien ledde aldrig den industriella revolutionen eller den förbättrade standarden för vanligt folk. Tyskland genomförde sina första etniska rensningar i det som nu är Namibia, men detta till stora kostnader för krigföringen, och utan att få tillgång till naturresurser. Som jag förstått McCloskey är detta menat att vara en hyfsat objektiv genomgång av kunskapsläget idag, och då faller helt enkelt kolonialismen som välståndsförklaring. Plundring gav inte rikedom. (Spanien blev inte rikt av att tömma Latinamerika på guld heller.) Det är nu bara den första teorin. Kulturjournalisten Po Tidholm fortsätter:

Alltså kolonialismen är ju inte det enda han har glömt i den här uppräkningen. Han har ju glömt att hela det där välståndet byggde egentligen på en helt oreglerad arbetsmarknad som förslavade massorna och att det här förnuftet och bildningen och upplysningstanken existerade i en litenlitenliten elit. Det har han ju också glömt bort.

Ja, var börjar man? Med det faktum att tidsperioden ifråga sammanfaller med slaveriets avskaffande i denna del av världen. Storbritannien som ledde industrialiseringen avskaffade slaveriet 1834, och kom därefter under större delen av decenniet att se som sin uppgift att avskaffa slaveriet i resten av världen, bland annat genom att 36 skepp från Royal Navy 1845 bildar en av världens då största flottor i syfte att jaga slavskepp och störa slavhandel. De som engagerade sig för slaveriets avskaffande var inte sällan ekonomer, exempelvis John Stuart Mill och Manchesterliberalen John Bright. För detta hånades de naiva ekonomerna av samtidens pragmatiska konservativa som Thomas Carlyle (lång text här). Massorna befriades snarare från slaveri under denna period. Fast Tidholm menar förstås situationen på de där oreglerade arbetsmarknaderna. Ja, vad hände där? Detta är det inledande temat i ekonomipristagaren 2006 Edmund Phelps nya bok Mass flourishing. (Jag intervjuar Phelps i nya Neo). Kontentan är att vanliga löner så gott man nu kan mäta dem, låg i stort sett still mellan 1200-talet och 1800-talet. Upptäcktsresande tog med rikedomar och varor till kungar och affärsidkare, men det påverkade aldrig välståndet för gemene man. Detta ändrades med den industriella revolutionen på 1800-talet. Först i England efter 1815, sedan i Frankrike, USA, Tyskland och övriga västländer. Fram till 1913, på knappt hundra år, fyrdubblades välståndet per person i USA och tredubblades i England (s 43). Och faktum är att daglönen för en ”genomsnittlig urban okvalificerad man” under långa perioder och sett till helheten ökade snabbare än BNP per person, särskilt under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, både i England och Tyskland. I England blev de rika ungefär dubbelt så många mellan 1843 och 1887 och tjänade ungefär lika mycket per person, medan inkomsten för kroppsarbetare under samma period fördubblades utan att de blev särskilt många fler. Något stöd för att löneinkomster tappade mot andra inkomstslag som inkomst från kapital finns inte, menar Phelps (s 45). För första gången på århundraden skedde alltså under 1800-talet och sedan dess en mångdubbel förbättring av människors levnadsvillkor, som i samma materiella termer legat stilla i århundrade dessförinnan. McCloskey illustrerar detta med att en norrman idag är 45 gånger rikare än en norrman omkring år 1800. Då levde människor i väst i genomsnitt på motsvarande 3 dollar om dagen, i nivå med dagens Bangladesh.   [caption id="attachment_4905" align="aligncenter" width="552"] En pedagogisk graf över den materiella utvecklingen över senare århundraden.
Credit: Economic Growth: Unleashing the Potential of Human Flourishing[/caption] Ska vi ta det där att upplysningstanken existerade hos ”en litenlitenliten elit” också? Den där eliten blev i alla fall allt större. Läskunnigheten ökade på bred front under 1800-talet. Och precis som med välståndet var det breda folklager som förvärvade denna. Som en brittisk historik sammanfattar:

One of the big stories of the 19th century, before the first major Education Act was passed in 1870, is the story of writing. Thousands and thousands of 'learning stories' survive, written by people who were motivated to acquire and use the skills of writing.

Människor lärde sig enligt de historiska dokument som bevarats att läsa och skriva för att kunna hålla kontakten med avlägsna kära, skriva poesi, kunna uttrycka sig, få en bättre karriär eller helt enkelt få en känsla av egenmakt. Och medan statsmakterna och kyrkan länge var skeptisk till färdigheternas spridning, öppnade sig fler möjligheter på den arbetsmarknad som Po Tidholm menar ”förslavade massorna”:

By the second half of the century, rising literacy skills were met by the increasing availability of clerical jobs. A degree of upward mobility tapped away at the firm walls between social classes.

Men det finns ännu en aspekt av Tidholms tal om ”en litenlitenliten elit” som stod för bildning och upplysning som är relevant här, och som Edmund Phelps tar upp, nämligen att det var inte alls någon elit som drev den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom. Personerna bakom innovationerna var sällan del av någon utbildad elit: ”nearly all the inventors, even the headliners, were not trained scientists, nor were they even particularly well educated” (s 12) Tänk att man ska behöva lära en socialist att folk faktiskt är kapabla att göra saker och åstadkomma förändringar själva, snarare än att ledas/förtryckas av en litenlitenliten elit. Phelps påpekar att USA, som hade minst antal tränade vetenskapsmän och dessutom geografiskt låg på långt avstånd från europeiska länder som Frankrike, Belgien och Storbritannien och därför hade svårare att tillgängliggöra sig andra länders vetenskapliga rön, likafullt gick om alla dessa länder ekonomiskt under 1800-talet. Den uppmärksamme läsaren som orkat ända hit inser förstås att denna kritik även drabbar Johan Lundbergs resonemang om vetenskapsmannen som den industriella revolutionens ledare. Phelps punkterar den tesen syrligt och elegant:

These inventors did not create scientific knowledge any more than bartenders inventing new drinks create new chemical knowledge: they lacked the training to do so. An addition to scientific knowledge occured if and when trained theorists managed to understand why the invention worked.(s 13)

*** Så roliga eller pricksäkra är nu inte Flumskolans övningsskjutande panel. Där fortsätter istället Po Tidholm sitt resonemang:

Jag tycker det är fascinerande. Alla intellektuella väljer ju ut en epok som är en slags mönsterepok som man relaterar till, det har vi säkert allihop. Jag kan gå tillbaka till kanske 1962 … inte vet jag, men det kan vara effektivt att gå tillbaka till en epok och säga: så var det då och där fanns ett embryo till någonting som förstördes av dem. Det gör ju Johan Lundberg. Det är bara det att jag har aldrig stött på någon som har lyft fram det här grisiga 1800-talseuropa som var halvfeodalt och där folk bodde i tegellådor i engelska industristäder och åt döda råttor. Jag har aldrig hört någon lyfta fram just den epoken som en slags mönsterepok. Det var nytt för mig.

Tja, Po, då har jag några boktips här ovan. Ekonomen och språkvetaren Deirdre McCloskey ägnar för närvarande en forskningssvit i flera volymer åt denna epok. Just för att den innebär avstampet för mycket av det välstånd, de friheter och de uttryckssätt (att exempelvis vara en läsande skrivande skapande människa) som vi förknippar med det goda livet. Avstampet, inte slutpunkten eller idealet. Hittills finns Bourgeois virtues (2006) och Bourgeois dignity (2010) Hon är marknadsliberal och postmodern på det där sättet du avskyr och säkert väl alternativ för många av sina kolleger, så orkar du inte läsa kan hon säkert avfärdas. Det är värre med Edmund Phelps. Han är betydligt mer mainstream, fick ekonomipriset för sin ”analys av intertemporala avvägningar i makroekonomisk politik" och även om han i Mass flourishing försvarar modern kapitalism är han betydligt närmare Rawls i sin syn på fördelning och har skrivit en hel del om att höja standarden för låglönearbetare. Även han tar alltså sin utgångspunkt i detta 1800-tal och om något tidigare än Johan Lundberg. Han kopplar även den ekonomiska utvecklingen till trender inom samhälle och konst på ett för ekonomer ovanligt sätt. Och det handlar förstås om ett intresse för villkoren för bred förbättring av människors livsvillkor. Bland annat, men långtifrån bara, det ekonomer brukar kalla för tillväxt. Så det där med att låtsas att dessa tänkare därmed vill tillbaka till den tidens levnadsstandard eller den tidens inskränkta rösträtt kan du väl spara till de tillväxtfiender och antidemokrater på vänsterkanten som faktiskt tycker illa om materiellt välstånd och ”borgerlig demokrati” på riktigt. *** Tillbaka till Flumskolan. För efter en serietidningsredaktör, Judith Kiros, feministisk bloggare (som mest fyller i om kolonialismen) och en kulturjournalist gör nämligen den som kanske skulle kunna något i ämnet entré. Anna Ighe, doktor i ekonomisk historia. Hon fyller skrattande i Po Tidholms förundran över att någon kunnat lyfta fram det senare 1800-talet som starten för utveckling i väst att ”om man är doktor i ekonomisk historia har man stött på dem". Och modererar faktiskt de övrigas ”viktiga saker” med att ”Det här med att hur viktig kolonialismen är, det är ju faktiskt en forskningsdebatt, om man vill.” Ighe har däremot irriterat sig på en annan sak som hon menar att Lundberg inte alls förstår: ”Vad Lundberg visar är ju att han inte är förmögen att tänka en materialistisk tanke.” Hon utvecklar:

Han tar ett helt idealistiskt perspektiv när det gäller uppfinningsrikedom och sådant som är viktigt. Men han kan ju inte förstå att någon är missnöjd med om tunnelbanan funkar eller inte, om man får mer eller mindre lön eller sådana saker som är viktigt, aldrig det där som känns på kroppen.

Här skulle man kunna invända att en av epokens stora landvinningar var just järnvägarna och de förbättringar de gjorde möjliga. Men viktigare. Går man till Phelps och McCloskeys böcker, som är menade att vara hyfsat okontroversiella sammanfattningar av kunskapsläget, så är deras huvudpoäng just att de materiella förklaringarna till det enorma tillväxtskifte som sker inte räcker. Och det gäller den av Adam Smith och liberaler omhuldade frihandeln lika mycket som stordriftsfördelar, investeringar i kapital, imperialism eller utsugning. McCloskey radar upp ett tjugotal sådana förklaringar och visar att de helt enkelt inte går ihop med att välståndet stack iväg just på 1800-talet och framför allt inte i avkrokar som England och sedan deras forna koloni. Hennes slutsats – och Edmund Phelps efter att ha beaktat kapital, skalfördelar och vetenskap – är att just en idealistisk förklaring krävs. De söker båda brett i både historia och konst efter människors tänkande, för att kunna förklara ekonomiska förändringar. Nu tror jag inte Lundberg läst just Phelps och McCloskey, men det stärker bara poängen att idealistiska huvudförklaringar till västvärldens välstånd inte är ovanliga, och inte alls behöver vila på en okunskap om samtidiga materiella faktorer (som i många fall som handel, stordriftsfördelar och kommunikationer bidrog och gjorde nytta, men helt enkelt inte i en utsträckning som förklarar välståndsexplosionen). De kan förstås vara fel och bör kritiskt granskas och ifrågasättas, säkert finns andra traditioner och forskningsfält om vilka jag är helt okunnig. Jag återger inte Phelps och McCloskey som de ultimata auktoriteterna, men för att visa på det ohederliga i att samtala som om de här tankarna, baserad på gedigen och uppdaterad empiri, inte existerar. Även Ighes mer auktoritativa försök att utmåla Lundberg som oförstående och okunnig om orsakerna till västvärldens välstånd faller alltså. Nå, allt detta alltså för att Flumskolan för ett ögonblick lämnar heliumballongerna och de kreativa vantolkningarna och försöker delge världen sina allvarliga funderingar. Låt det bli en läxa.