”Högern måste skärpa sig”

I prisbelönta böcker och dokumentärfilmer har han varnat för klimatproblemen. Men att diskutera möjliga lösningar gör honom till ovän med tidigare beundrare.

av Mattias Svensson

Vänstern hatar honom numera. ”Dryg, grabbigt naiv och provocerande” sammanfattar Aase Berg, en tidigare beundrare, sitt till recension förklädda karaktärsmord på Dagens Nyheters kultursida (6/4). ”Köpt, utpressad eller galen” spekulerar en vänsterbloggare, som dock närmast lutar åt ”att Lynas förhäxats av närheten till maktens berusande sötma. Han vill vara en del av den, och i processen dör hans gamla grönvänsterjag.”

Mark Lynas kastar inte längre tårtor på meningsmotståndare. Och i stället för böcker som grafiskt beskriver de katastrofer som väntar om vi inte gör något åt miljöproblemen, skissar han numera på möjliga lösningar. Boken The god species, som nu kommit på svenska med den lite märkliga titeln Guds utvalda art (Ordfront), försvarar mycket som den traditionella miljörörelsen avskyr; kärnkraft, genteknik och materiellt välstånd. Planetens miljömässiga gränser innebär allvarliga utmaningar. Men Lynas budskap är att det går att leva väl inom dem. ”Uppoffring och knapphet är ute, konkurrens och innovation är inne”, heter det bland annat.

 

– Varje större miljöambition som involverar knapphet och åtstramningar för en stor del av världens befolkning kommer helt enkelt att misslyckas.

– Dessutom är tillväxt välkommet eftersom det är den huvudsakliga källan till teknisk innovation och bättre levnadsstandard, säger Mark Lynas när jag träffar honom i mars för ett samtal kring hans bok (recenserad i Neo nr 6–2011) och debatten kring den.

Vänsterns skepsis mot ”en av ikonerna för den klimatengagerade miljörörelsen” är således förståelig. Och den är ömsesidig.

– Den gröna vänstern har dominerat miljödebatten, vilket förmodligen gjort saken en otjänst, menar Lynas. Vänsterns budskap om knapphet och försakelse har också gjort att miljörörelsen hamnat på fel sida i synen på global utveckling.

– Man hör inte miljövänner tala särskilt mycket om fattigdomsminskning, och det bekymrar mig, säger han och bryter som för att kompensera ut i en lovsång över den starka tillväxten i Afrika och Latinamerika och dess marknadsliberala orsaker.

– Jag tror Hayek [Friedrich Hayek, nationalekonom, ekonomi-pristagare 1974 och en av 1900-talets ledande förespråkare för fria marknader] har varit nyttigare för världen än någon av hans konkurrenter, definitivt mer än någon av socialisttyperna.

– Att vi nu ser en raskt minskande fattigdom beror huvudsakligen på att länder öppnar upp sina ekonomier, har en fri marknad, privatiserar och staten slutar lägga sig i varenda del av ekonomin.

Med sådana utgångspunkter blir även synen på klimatutmaningen annorlunda.

– Klimatfrågan är synnerligen problematisk eftersom vi måste producera betydligt mer energi, huvudsakligen i utvecklingsländer. De behöver ekonomisk tillväxt för att minska fattigdomen. Alltså måste vi framställa mycket mer energi.

Hur gör man det?

– Mixen varierar. När jag var rådgivare åt presidenten på Maldiverna var mitt fokus helt på solenergi för att ersätta de dieselaggregat som de nu använder. I Storbritannien behöver vi havsbaserad vindkraft och kärnkraft, i länder som Tyskland och Polen behövs huvudsakligen kärnkraft, de förnyelsebara energikällorna finns helt enkelt inte.

– Det finns en potential för storskalig solenergi i Nordafrika, där man skulle kunna använda tusentals kvadratkilometer för att generera energi till både Afrika och Europa. Men det ligger långt in i framtiden.

Så klimatfrågan handlar huvudsakligen om energi?

– Nja, energifrågan är faktiskt en av de enklaste delarna att lösa. Det viktiga är att inte investera i energislag som äventyrar andra planetära gränser. Vattenkraft tror jag nått maxkapacitet globalt sett på grund av gränsen för vattenutnyttjande och biologisk mångfald. Det har också implikationer eftersom vattenkraft och kärnkraft är de enda fossilfria baslastenergislagen [som man kan använda som pålitlig reservkraft].

Vilka andra planetära gränser bör vi bekymra oss över?

– Kväve är förmodligen den mest bekymmersamma gränsen. Vi kan inte föda världens befolkning utan gödningsmedel. Ekologisk odling kan inte mätta världen utan att kräva två-tre gånger mer land. Då får vi hugga ner all regnskog.

– Landanvändningsgränsen är också viktig. Vi behöver hålla så stora områden som möjligt fria från mänsklig påverkan, det är avgörande för vattenförsörjning, för klimatet och för biologisk mångfald. En god effekt av urbanisering är att folk lämnar ineffektiva jordbruk som knappt kunde försörja dem, och skogarna växer upp igen på marken de lämnat.

 Kärnkraft och genmodifiering är kontroversiella inom miljörörelsen. Är det därför du tar upp dem i din bok?

– Just de två frågorna har med rätta fått mycket uppmärksamhet. De har en symbolisk betydelse, men mer än så. Kärnkraft är viktigt för att kunna lösa klimatproblemen och genmodifierade grödor har potential att lösa både problem med landanvändning och minska behovet av kväve.

– Men jag tar förstås också upp saker som miljörörelsen krävt i årtionden som att stoppa överfiskningen och ta bort onödiga dammbyggen, liksom en skepsis mot biobränslen. Så boken är på inget sätt ett ”manifest mot miljörörelsen”, den utmanar alla politiska ståndpunkter.

Även högern förtjänar kritik, menar Lynas.

– Att lösa klimatproblemen eller vattenanvändningen behöver inte betyda omfattande statlig reglering eller totalitär socialism. Många på högerkanten tycks tro det och därför låtsas de som om problemen inte finns. Det är ju bara en massa förnekelse. Högern måste skärpa sig!

Vad skulle du rekommendera?

– Varför finns det ingen rörelse på högerkanten för att ta itu med verkliga, vetenskapligt identifierade utmaningar på högerns vis? Jag skulle vilja se hur en libertariansk frimarknadslösning på miljöproblemen ser ut. Det finns ingen anledning att tro att sådana lösningar inte skulle finnas.