Mattias Svensson - 8 april, 2013

Den gröna Margaret Thatcher

Margaret Thatchers ledarskap var avgörande för Montrealprotokollet om att fasa ut freoner och rädda ozonlagret, hon minskade Storbritanniens koldioxidutsläpp mer än någon annan och talade om behovet att möta den globala uppvärmningen. Foto: Margaret Thatcher Foundation

Margaret Thatchers ledarskap var avgörande för Montrealprotokollet om att fasa ut freoner och rädda ozonlagret, hon minskade Storbritanniens koldioxidutsläpp mer än någon annan brittisk ledare och talade om behovet att möta den globala uppvärmningen.
Foto: Margaret Thatcher Foundation

Interestingly, when british scientists were able in 1988 to bring  the ozone issue personally before Prime Minister Margaret Thatcher, who had an academic degree in chemistry, the UK position changed almost overnight and the British thereafter became a leading proponent of the phaseout for all ozone-depleting substances.

Så beskriver Richard Elliot Benedick i kapitlet History of the Montreal protocol en av de viktigare omsvängningar som ledde till att Montrealprotokollet antogs.  Avtalet drevs fram av USA, Ronald Reagan var förste undertecknare 1987. Det hade stöd av Kanada och Skandinavien, medan EU-länderna var skeptiska eller rent motsträviga, särskilt Frankrike och Storbritannien med stor industrianvändning av freoner. Margaret Thatcher ändrade Storbritanniens motstånd och blev på så sätt avgörande för att driva överenskommelsen i hamn.

Berättelsen är typisk för anekdoterna om Margaret Thatchers ledarstil. Bestämd, kraftfull och med tillit till sitt eget omdöme blev hon känd som ”det där fruntimret”. En mer obekant sida är de gröna implikationerna av Margaret Thatchers agerande.

Hon var en avgörande aktör bakom Montrealprotokollet om substanser som tunnar ut ozonlagret, som trädde i kraft 1989. Där förbinder sig de undertecknande länderna att fasa ut användningen av freoner i exempelvis sprayer eller tillverkningen av kylskåp. Denna överenskommelse har hyllats som ”kanske den enskilt mest framgångsrika internationella överenskommelsen hittills” (Kofi Annan). Idag är 196 länder anslutna till protokollet, efterlevnaden bedöms vara stor och det beräknas att utsläppen av ozonuttunnande gaser har minskat från 1,5 miljoner ton 1989 till 89 000 ton 2005. Omkring år 2050 ska ozonskiktet ha återhämtat sig. I början av året rapporterades om ovanligt tjockt ozonlager över Sverige i december. Uttunningen verkar ha avstannat, men det är för tidigt att säga om tjockleken ökar igen. Då freonerna också är potenta växthusgaser bedöms Montrealprotokollet 2010 ha minskat den globala uppvärmningen 5–6 gånger mer än åtagandena under Kyotoprotokollet.

Det var också Margaret Thatcher som hade modet att bryta Storbritanniens beroende av kol. Låt vara främst för att de statliga kolgruvorna var olönsamma och den militanta fackliga organisationen för gruvarbetare i händerna på kommunister som agerade utan medlemmarnas stöd. Resultatet blev likafullt ett brott med kolbrytning och koleldning, vilket minskat Storbritanniens växthusgasutsläpp. Minskningen av koldioxidutsläpp var större på 1980-talet än med senare decenniers medvetna klimatpolitik. Detta var till stor del Thatchers verk. Tidigare ledare från både Tories och Labour höll tvärtom liv i olönsamma kolgruvor av rädsla för fackliga strejker som hotade att lamslå landet.

Kultursidesvänstern blir lätt sentimental kring facklig motståndskamp. Men tillvaron de slogs för ska inte romantiseras. Skotska deckarförfattaren Val McDermid må avsky Margaret Thatcher för hennes strid med gruvarbetarfacket. Men hon saknar knappast det hårda slit i gruvorna som den politiska vänstern och den chict radikala överklassen då stred för att hålla liv i, med statliga mångmiljardsubventioner till olönsam och miljöskadlig gruvdrift. I boken A darker domain återvänder bokens huvudperson med klarsynt blick till dagens East Wemyss, ett tidigare gruvarbetarsamhälle som nu rymmer moderna hus för pendlare:

”Hon måste dock medge att det var en förbättring. Det var lätt att bli sentimental över gamla tider och glömma de vidriga förhållanden som människor då tvingades leva under. De var ekonomiska slavar också, av fattigdomen hänvisade till att handla enbart i de lokala butikerna. Till och med kooperativet, som sades vara till för medlemmarna, tog ut höga priser i jämförelse med affärerna på [närliggande staden] Kirkcaldys huvudgata.”

Gruvsamhällenas sammanhållning var alltså inte påhittad, tvärtom, men den var grundad på fattiga omständigheter och nödtvång. Avvikare stöttes ut. Sådan var den brittiska korporativism som Margaret Thatcher bröt med.

Thatchers miljögärning lovade dessutom så mycket mer. Hon var en av de första politiska ledarna i världen som talade om den globala uppvärmningen som den kommande politiska utmaningen. Hennes visionära tal vid klimatpanelen IPCC:s andra konferens den 6 november 1990 var tydligt på den punkten:

The threat to our world comes not only from tyrants and their tanks. It can be more insidious though less visible. The danger of global warming is as yet unseen, but real enough for us to make changes and sacrifices, so that we do not live at the expense of future generations.

Our ability to come together to stop or limit damage to the world’s environment will be perhaps the greatest test of how far we can act as a world community. No-one should under-estimate the imagination that will be required, nor the scientific effort, nor the unprecedented co-operation we shall have to show. We shall need statesmanship of a rare order. It’s because we know that, that we are here today.

Bara en dryg vecka efter talet utmanades Margaret Thatcher om partiledarposten och tvingades avgå. Man kan bara spekulera i hur det hade sett ut om det var den marknadsliberala högern och de konservativa regeringspartierna snarare än domedagsvänstern som på 1990-talet tog sig an klimatutmaningen och de andra stora miljöfrågorna.


Lämna en kommentar


En kommentar

  1. sven says: 9 april, 2013 kl. 14:11

    Tänk om mijöpartisterna kunde överge sitt fundamentalistiska kärnkraftmotstånd.Lika som England övergav kolet så borde Kina kunna överge kolet för kärnkraft.

    Svara