Frankrikes 11 september

Mer än vackra ord behövs mot terrorn.

av Paulina Neuding

Så har Frankrike fått sitt 11 september, liksom tidigare Storbritannien och Spanien. Tolv människor fick sätta livet till för att Charlie Hebdo hade tryckt skämtteckningar med Profeten Muhammed. Fyra personer dödades i kosherbutiken Hypercasher i centrala Paris, enbart för att de var judar.

Blir det annorlunda den här gången?

Reaktionerna kring attacken mot Charlie Hebdo tyder på det, eller åtminstone att man kan nära en sådan förhoppning. Svenska politiker, publicister och medier har aldrig tidigare stått så enade när islamister attackerat människor för att de smädat islam. Inte när Salman Rushdie hotades, inte när ambassader stod i brand efter Jyllands–Postens -publicering av Muhammedkarikatyrer och inte när Lars Vilks attackerats för sin teckning av profeten som rondellhund. Inte ens när Taimour Abdulwahab sprängde sig i julhandeln i Stockholm och pekade ut ”grisen Vilks” som ett av skälen.

Nu hävdar nästan alla att de är Charlie Hebdo. Det är nytt, och det inger hopp.

Kanske kan det också innebära att fler är redo att stå upp inte bara för dem som dog för sin rätt att yttra sig fritt, utan dem som lever under ständigt hot från fanatiker. Kurt Westergaard, en av de tecknare som gjort bilder av Muhammed till Jyllands-Posten, har utsatts för mordförsök i sitt hem. Långtgående planer att attackera Jyllands-Posten och mörda redaktionen har stoppats av dansk säkerhetspolis. Ayaan Hirsi Alis ”brott” är att hon lämnade islam och sedan dess har kritiserat religionen offentligt. Lars Vilks har utsatts för ett flertal attacker men klarat sig tack vare sitt livvaktsskydd. Listan är lång. Gemensamt för dem alla är att deras hädelsebrott sannolikt kommer att prägla deras tillvaro så länge de lever.

Samtidigt har vi rätt att kräva mer än vackra ord från våra politiker när Europa återigen skakas av en terrorattack. Liksom tidigare attentat är detta en påminnelse om att den misslyckade integrationen skapar en grogrund för våld. Bilden är densamma över stora delar av Europa, i Sverige lika mycket som Frankrike och Belgien.

Denna europeiska ödesfråga fortsätter Neo att bevaka lika noga som tidigare. Vi fortsätter att ställa frågor om segregationen, om våldsbejakande islamism, och om -möjliga strategier som kan tänkas vända utvecklingen. För detta fokus har vi ibland kritiserats, och den kritiken bemöter jag gärna: Ingen kan längre hävda att vi inget visste.