Från apor till Danmark

I två monumentalverk, The origins of political order och nu Political order and political decay, tar sig Francis Fukuyama an människans politiska utveckling. Den liberala demokratin är fortfarande en tänkbar slutpunkt, men Fukuyama är mer pessimistisk nu än efter Berlinmurens fall. Men kanske inte tillräckligt ändå.

av Peter Santesson

Hur kommer det sig att det finns någonting i stället för ingenting? Verkligt fundamentala frågor hittar man normalt i fantasieggande böcker inom kosmologi: historien om universum från Big Bang och framåt. Men denna respektingivande fråga är minst lika befogad att ställa även inom samhällsområdet. Hur kommer det sig att det finns ett välordnat samhälle som vi kan leva våra liv i? Hur kan samhället vara strukturerat av lagar som erkänner medborgarna som jämlikar? Och än märkligare, hur kan det komma sig att den organisation som behärskar samhället, staten, själv erkänner sig vara underkastad samma uppsättning lagar som övriga samhället regleras genom? Frågan blir angelägen därför att vi är medvetna om att det här tillståndet inte är en självklarhet. Vi kommer från någonting helt annat, och kan dagligen se de förfärliga utfallen i samhällen som fungerar enligt andra principer.

Francis Fukuyama har nu utkommit med den andra och avslutande volymen i ett bokprojekt som kan sammanfattas som hans försök att besvara frågan om ursprunget och samhällsutvecklingen som lett fram till den moderna västerländska liberala demokratin. På vägen analyseras också flera av stickspåren – de utvecklingsgrenar som lett i annan riktning och mynnat ut i olika former av ofria och dysfunktionella samhällssystem.

Bokserien inleddes med The Origins of Political Order som utkom 2011. Där behandlades utvecklingen från det första naturtillståndet (bokstavligen, boken tar sitt avstamp i dominansmönster bland schimpanser på zoo i Arnhem), uppkomsten av allt större och mer sofistikerade sociala system, för att mynna ut i de moderna staternas tillblivelse. Den nyutkomna Political Order and Political Decay tar vid där den förra volymen slutade, vid den industriella revolutionen. Processen som beskrivits i den första volymen ägde rum i en ekonomi som växte mycket långsamt eller inte alls. I och med den industriella revolutionen blir den snabba ekonomiska utvecklingen, och de olika riktningar som den tar i olika länder, en ny förändringsfaktor som spelar en viktig roll för de olika samhällssystem som uppstår.

De båda volymerna är påfallande välintegrerade, där den första delen från 2011 pekade framåt mot argument och trådar som behandlas och knyts samman i den andra delen som nu utkommit. Det här är i praktiken ett enda stort verk. Det ligger i sakens natur att ett försök att skriva den stora historien måste vila på sekundärlitteratur snarare än ny grundforskning. Något annat är praktiskt omöjligt. Många av Fukuyamas tolkningar och argument har förlagor bland olika samhällsvetenskapliga klassiker. Men originalitetspoäng i detaljerna är inte huvudsaken. Här ligger värdet i den stora syntesen, den enorma ämnesbredd som Fukuyama visar och sammanfogar till en helhet.

Att historien i volym ett tog sin början i apstadiet berodde inte på överdriven grundlighetsnit, utan avsåg att klargöra en central poäng: politisk organisering och stater är i grunden onaturliga fenomen. Den primära instinkten är människans lojalitet mot de sina som finns i den omedelbara närheten, den egna familjen och flocken, släktingar och vänner som man har personliga och ömsesidiga band till. Successivt har sedan sådana primära enheter trängts tillbaka av större enheter. Från flocken till stammen och klanen, med föreställda och rent symboliska släktskap, som sedan i sin tur trängdes undan av den moderna staten. En sådan utveckling sker trots människans instinkter, och kräver inte sällan stora doser brutalitet och tvång där de större enheterna kuvar och trycker tillbaka de enklare. Men utvecklingen är inte nödvändigtvis enkelriktad. Tendenserna till primära lojaliteter finns under ytan och kan tränga fram igen. Familjebandens och klanmönstrens återkomst är hela tiden möjlig, och i stora delar av världen var övergången till större enheter partiell. Klanstrukturer har fortlevt sida vid sida med de nya staterna och försvagar dem än i dag.

En fungerande liberal demokrati (vilket är detsamma som ett välfungerande samhälle för Fukuyama) vilar på tre pelare: en stat med kapacitet att lösa samhällsproblem och leverera kollektiva nyttigheter, lagstyre samt folkligt ansvarsutkrävande av staten. I den första volymen diskuterades rötterna och det allra första ursprunget till de tre pelarna. Hur lyckades staten trycka tillbaka klansamhället? Hur såg lagstyrets rötter ut, och varför blev staten underställd folket?

I den andra volymen diskuterar han hur dessa institutioner spritt sig i olika delar av världen och utvecklats med varierande framgång och utfall. Västeuropas lyckosamma utveckling hänger samman med att en växande medelklass framgångsrikt lyckas ställa krav på politiskt inflytande och vinna kontroll över statsapparaten. Det gäller att saker kommer i rätt ordning. Där folkstyre kommit före lagstyre – att staten börjar styras genom allmänna val innan den först hunnit få en fungerande, lagstyrd och opersonlig byråkrati – har utfallet tenderat att bli klientelism, en korrupt byteshandel där röster köps mot gynnsam särbehandling och favörer.

Francis Fukuyama är tidigare känd för att han påstås ha hävdat något så uppenbart befängt att historien skulle ha nått sitt slut i och med kommunismens fall. Eftersom världshändelser onekligen har fortsatt att inträffa även efter 1989 brukar skribenter åsneaktigt triumfera att Fukuyama minsann tog miste. Upprinnelsen är en essä han skrev 1989 som senare utvidgades till boken som ingen av dessa kritiker verkar bry sig om att läsa, The End of History and the Last Man utkommen 1992. Boken är högst relevant för hur man ska förstå Fukuyamas nya historieskrivning. Här kommer han nämligen ut som hegelian.

Vad har Hegel med saken att göra? Frågan gäller om världshistorien har någon mening och riktning. Är det bara den ena saken efter den andra, eller är vi på väg någonstans? (Vilket impliceras om man exempelvis tycker att det är generellt dåligt att vara ”bakåtsträvande”.) Finns det någon genomgående logik bakom det som sker? Enligt Hegel har historien rört sig framåt genom att historiska epoker brutit samman på grund av interna motsättningar, för att successivt ersättas av nya system som löser de gamla motsättningarna, men ger upphov till nya. Dialektik, var Hegels ord. Fukuyama talar snarare om ”evolution”.

Om historien har en riktning blir följdfrågan om den också har en slutpunkt, något jämviktsläge? Hegel menade att man nådde det i och med den moderna rättsstaten. Inte en slutpunkt i bemärkelsen att ”inget mer skulle hända”, men att den moderna rättsstaten hade en inneboende stabilitet och motsägelsefrihet som gjorde att när ett samhälle väl nått dit tenderade det att förbli där.

Detta var Fukuyamas syn 1992 och marinerar också hans nya bok. Historien tog inte ”slut” i och med murens fall. Men den liberala demokratin har överlägsna egenskaper som gör den till ett slags slutpunkt i den politisk-historiska utveckling som pågått sedan apstadiet. Det är en politisk ordning som har en oöverträffad förmåga att producera kollektiva nyttigheter och som ger bäst förutsättningar för ekonomiskt välstånd.

När och om olika samhällen slutligen når dit är en mer öppen fråga. Här är dagens Fukuyama något mer pessimistisk än den tidigare. Ett bärande tema är politiskt förfall, decay. Även den liberala demokratin kan förfalla, vilket sker när gamla institutioner inte lyckas anpassa sig till nya förutsättningar. Här tänker Fukuyama huvudsakligen på dagens USA som kritiseras för överdriven legalism. En annan skillnad från 1992 är att han nu diskuterar risken att ett land aldrig når hela vägen fram till en liberal demokrati. Vägarna dit för de lyckade fallen har varit mycket slingrande och närmast slumpartade.  Man blir synnerligen ödmjuk inför svårigheten att etablera fungerande demokratiska institutioner i nya länder. Trots nyanseringarna framstår Fukuyama fortfarande som en större optimist än hans egen historieskrivning ger skäl till.

Den övergripande frågeställningen i de båda volymerna är den metaforiska frågan ”hur man blir Danmark?”, hur lyckas ett land nå detta moderna stabila tillstånd. Men är det givet att det här är ett universellt mål? Människan har genom historien begärt mer än bara trygghet och välstånd. Många konflikter handlar snarare om stolthet och status. Människan begär att bli erkänd (en annan hegeliansk idé), att det ska vara hennes symboler som gäller och ingen annans. Här kan konflikterna bli olösliga.

Fukuyama använder i The End of History and the Last Man en idé från en 1900-talshegelian, Alexandre Kojève, om att den liberala demokratin möjliggör en unik frihet för alla därför att alla erkänner varandra som jämlikar. På så sätt kan alla uppfylla sitt statusbehov (erkännande och bekräftelse) utan rivalitet. I den liberala demokratin domesticeras stolthet och statusbegär av att ömsesidig tolerans odlas som kardinaldygd. Sådan är ”the Last Man” som behövs för att göra ett Danmark till en varaktig jämvikt.

Men världen är inte Danmark. Alla är inte domesticerade och de nöjer sig inte med att bli erkända som jämlikar. Statusmentaliteten som i den liberala demokratin bara återstår som smulor i supporterklubbar och motorcykelgäng, är i andra politiska system storskaliga politiska krafter. Där kräver man att bli erkända som överlägsna. Inte att bli Danmark, utan dominera eller krossa Danmark. Aggressiv nationalism och religiös-politisk fanatism förblir fientliga utmanare, oavsett hur mycket dessa system underpresterar som samhällsmodeller. Även usla politiska system kan tyvärr vara stabila och farliga.

Dagens Fukuyama uttrycker sig med långt fler reservationer än 1992 års tappning. Men i slutänden är han fortfarande förtröstansfull. Visst kommer motgångar och förvisso kan man inte ta den liberala demokratin för given, men i det stora hela kan vi ändå förvänta oss en historisk rörelse i riktning mot slutpunkten ”Danmark”. Vem vet. Men även för mer cyniska läsare, som inte blir fullt övertygade av Fukuyamas historiefilosofiska syn, är boken likväl mycket rik och värdefull läsning.