Festen fortsätter i Berlin

De kom från alla håll för att fylla tomrummen. Övergivna Stasibyggnader, fängelser och industrier fylldes av dans, utställningar och musik. Men när kulturscenen lockar boende och affärsliv till Berlin är det också slutet för de billiga ytor som gjorde allting möjligt.

av Lizzie Oved Scheja

Berlin har varit en tummelplats för alla slags konstutövare från hela världen. Under 1990-talet och det tidiga 2000-talet präglades staden av en energi som ingen annan plats i Västeuropa. Muren hade fallit, och Berlin såg ut att bli Europas nya kulturella nav. 

Hur ser det ut i dag? Håller kulturen på att stelna i takt med att staden förändras?

Detta har jag åkt till Berlin för att ta reda på. Jag möter människor från alla delar av det kulturella spektrumet som är engagerade i Berlins kulturscen. De är socialt medvetna och präglas av avant garde-tänkande, men de är varken radikala eller anarkister; de är konstnärer, musiker, politiker och entreprenörer, är vanligtvis framgångsrika och har det rätt bra.

Snart ett kvarts sekel efter murens fall har Berlin, som varje stor metropol, utvecklats enormt. Det är en utveckling som delvis har stött på betydande motstånd. Stora  delar av den oberoende konstscenen har mobiliserats i protester. Men medan globaliseringen som begrepp brukar ge upphov till kritik, välkomnas dess effekter av de flesta jag möter. Nya impulser och tankesätt behövs för att kunna behålla stadens kreativa klimat.

Förvånansvärt nog är ett alldagligt begrepp ständigt återkommande i alla mina samtal: Space – yta, eller rymd – eller rättare sagt det överflöd av ytor som erbjöds åt kulturskapare efter murens fall. Detta lockade kulturarbetare från alla håll. En Stasibyggnad konverterad till ateljéer, ett fängelse omgjort till museum, en bunker som blev ett techno-
hus. Det fanns en politisk vilja att fylla de övergivna inrättningarna och skapa ett nytt, gemensamt narrativ i den enade staden.

Så är det inte längre, nuförtiden säljs byggnader för kommersiella ändamål. Alla verkar överens om att det är så här det är.

Att festen kanske är slut.

Detta upprör och oroar många. Den yta som funnits tillgänglig är intimt förknippad med föreställningen om oberoende, fritänkande, gränslös kreativitet, obundenhet och kulturellt entreprenörskap. Berlin är i sig självt yta, rymd.

Hur behåller man den naturliga färdriktningen för en stad som bygger på en sådan grund?

Jag träffar tre framgångsrika konstnärer – Dikla Stern, Jenny Michel och Nadja Milenkovic. Alla tre förhåller sig till vår uppfattning om just yta i sina verk. Milenkovic går längst – alla hennes verk går ut på att utforska olika slags yta.

Michels installationer synar begreppet utveckling. Ett av hennes verk ifrågasätter exempelvis den konventionella uppfattningen av Paradiset.

– När vi pratar om Paradiset kommer man att tänka på bibliska föreställningar, eller får bilder i huvudet från resekataloger om den perfekta semestern vid stranden.

– Jag anser att vi måste ifrågasätta och utmana sådana gemensamma föreställningar. Jag kallar mitt verk: Krossa Utopin.

Sterns verk är uttrycksfulla, med en aggressiv och sexuell touch. Hon undersöker föreställningar om kontroll och straff. Hennes verk Nazistbruden är ett exempel på en sådan genomlysning.

– Jag tror inte att konstnärens roll är att söka i sitt inre i något slags psykologisk process, utan att ha uppmärksamheten riktad utåt och reflektera över sociala villkor. Berlin ger många sådana möjligheter genom sin stökiga historia.

Nadja Milenkovics arbete är direkt kopplat till den yta hon väljer att jobba på. Hon söker områden med historisk koppling och skapar sin konst ihop med människor från olika discipliner.

– Jag vill ta reda på vad som överlevt i vårt samhälle av det som den fysiska ytan ursprungligen användes till. Vi arbetar med ytor som ett tidigare nazistiskt fängelse; vi byggde en glaskista som vi placerade där. Det öppnade för självrannsakan.

Ingen av de tre oroas över hur staden förändras. Konstscenen här är fortfarande långt mer avspänd och tillåtande jämfört med hur det ser ut i andra stora städer.

Jag frågar om några på den kulturella scenen tar sig an spänningarna mellan infödda och invandrare, ett lika brännande ämne i Tyskland som i Sverige. Svaret blir att några sådana spänningar inte finns. Ämnet tycks obekvämt, det enda  beskedet jag får är att det inte finns på agendan.

 

Adrienne Göhler är en välkänd profil på Berlins kulturscen. Hon är tidigare kurator för Capital Cultural Fund och i dag oberoende kurator. Nyligen anordnade hon utställningen Wall on Wall som visar foton på murar och barriärer från hela världen på rester av Berlinmuren. När vi träffas i hennes magnifika och rymliga våning förbereder hon nästa utställning, i Mexiko. Väggarna är fyllda med konstverk och på golvet står en skulptur av en naken Hannah Arendt. Göhler är förbannad på politikerna.

– Jag är trött på att kulturen styrs så dåligt och på att det saknas kreativt tänkande. Våra politiker förstår inte vilken avgörande roll konstskaparna spelar för att hålla minnet levande, inte minst här med vår komplexa historia. Utan minnet finns ingen verklig förståelse för ett ställe som detta.

Jag frågar vad som skulle behöva göras och hon svarar ilsket:

– Vi måste prata öppet om vad offentliga platser är för någonting. Vi måste prata om fastigheter och vem som har rätt till stadens byggnader.

Tillsammans med Christophe Knoch har Göhler startat rörelsen Koalition der freien Szene (Koalition för den oberoende scenen). Deras manifest Haben und Brauchen (Att ha och behöva) har hundratals undertecknare, konstnärer som kräver att få bli inkluderade i varje diskussion och beslut om framtiden för fastigheter i staden. Dessutom kräver de att staden ger högre subventioner till konstnärsateljéer.

Jag frågar henne om det finns några sociala motsättningar eller någon integrationsprocess i Berlin och får även här svaret att det inte är en aktuell fråga.

– Vi ska inte lura oss själva. Berlin är inte något slags symbol för öst-västlig integration. Staden är helt och hållet väst och det lär inte förändras. Men det är en stad med så mycket potential, så många löften.

Avri Levitan spelar altfiol och är professor. Han är född och uppvuxen i Israel men har bott i Berlin i 13 år. Han älskar staden och berättar om allt det stöd han får för det framgångsrika program han grundat – Musethica.

– Jag känner inte igen mig i slentriangnället. Berlin är fortfarande den mest generösa platsen för en konstnär eller musiker. Jag har fått fantastiskt politiskt stöd för mitt initiativ Musethica, ett projekt som förenar musik och etik.

– I början var tanken rätt enkel – att ge studenter möjlighet att uppträda utanför klassrummet. Det visade sig bli en stark och givande upplevelse och har utvecklats till ett samhällsprojekt, berättar han.

– Vår publik består av människor som annars aldrig skulle gå på konsert i någon av konserthallarna. Vår filosofi är inte att göra reklam för klassisk musik utan att dela en upplevelse med dem som aldrig annars får en chans till den. Studenterna uppträder på fabriker som sysselsätter människor med funktionsnedsättning, fängelser, sjukhus och så vidare. Det är en gripande upplevelse för både studenterna och publiken. Jag fick bekräftat att det här var rätt sak att göra när en av mina studenter berättade att ”nu förstår jag till sist varför jag studerar musik”.

Levitan leder och planerar Musethica på ideell basis. Han har nyligen blivit inbjuden att presentera sin verksamhet i webbföreläsningsserien TED Talks och tror att det kommer att vara till stor hjälp för att få fler att få upp ögonen för projektet. När jag frågar hur han ser på utvecklingen i staden och hur den påverkas av den ekonomiska tillväxten återkommer han till vad han sagt tidigare.

– Området Mitte, där jag bor, är i dag ungt och trendigt, men var tidigare arbetarklasskvarter. Det har ändrats helt och hållet. Hela Berlin håller på att förändras till någonting helt annorlunda mitt framför ögonen på oss, och det är oerhört spännande. Vi, konstnärerna och musikerna, är stadens främsta tillgång: det som gör staden attraktiv. Som vår borgmästare (Klaus Wowereit) brukar säga: Berlin är ”fattigt men sexigt”.

“Fattigt men sexigt” är en beskrivning som ofta kommer igen, vanligen resignerat.

 

Josephine Hubalek är en oberoende konstnär som försörjer sig som porträttmålare. Hennes fantastiska lägenhet ligger på Fasanenstrasse i Västberlin. Huset byggdes 1891 för att erbjuda lägenheter åt konstnärer och rymmer i dag enorma, lyxiga och attraktiva bostads- och arbetsytor.

Än i dag är det bara konstnärer som tillåts flytta in. Hubalek kommer från privilegierade förhållanden – hennes gammelfarfar var tysk kansler. Av detta låter hon inte märka ett spår, slår det mig när hon tar emot mig i sitt vardagsrum.

Hon tycker inte att förändringarna sker särskilt fort, eller som hon uttrycker det: ”Berlin är fortfarande Berlin”. Hon menar att staden ännu erbjuder ytor och att det är viktigt inte bara för de låga hyrornas skull:

– Tomma ytor är frihet, de tillåter dig att tänka.

Jag frågar om hon ser någon förändring på kulturscenen:

– Berlin är fortfarande kreativt men mindre rastlöst. Det är en stad som behövt skapa nya narrativ på relativt kort tid: 1989 med Berlinmurens fall och 1945 efter andra världskriget. Berlin går hela tiden igenom en förnyelseprocess.

Christophe Knoch, talesman för Haben und Brauchen är lidelsefull och målmedveten. Han är från början utbildad advokat men lämnade sin juristkarriär för kulturscenen:

– Som jag ser det är det inte så stor skillnad mellan att vara produktchef i affärslivet eller inom konsten. Konsten är bara mer sensuell.

Men Knoch tog sin passion ett steg längre. I en gammal fabrik i det invandrartäta området Wedding grundade han det experimentella och avantgardistiska kulturcentret Mica Moca.

– Det var ett experiment. Vi hade inga pengar men total frihet. Det fungerade. Konstnärer, dansare och musiker tittade förbi och frågade om de kunde använda utrymmena.

– Ytorna var hela grejen. En konsertpianist kom och frågade om han kunde arbeta där. Hans tanke var att ställa sin flygel där och uppträda två gånger i veckan. Resten av veckan kunde den användas för andra ändamål. Sedan kom några ljudtekniker med den allra senaste utrustningen och frågade om de fick bygga en inspelningsstudio. I utbyte kommer de att fixa ljudet vid alla våra produktioner. Vips hade vi gått från ingenting till att ha ett fantastiskt ljudsystem och en flygel.

Mica Moca var aktivt i sex månader med tre dagliga happeningar och lockade ofta stor publik. Mot slutet hade 2 000 artister ur olika genrer uppträtt och 350 utställningar hållits där.

Jag frågar Knoch om hans initiativ och manifest.

– Vi började för ett år sedan med att samla en koalition i Berlin, en öppen plattform även för konstnärer från övriga Tyskland. Berlin hade en överenskommelse med sina konstnärer: Staden tillhandahåller ytor till låg hyra och kulturskaparna producerar. Den överenskommelsen är nu bruten. Men det är inte för sent ännu: Berlin låter en fortfarande förverkliga goda idéer.

Thomas Krueger är född och uppvuxen i Östberlin och var parlamentsledamot på 90-talet. Han har en bakgrund inom teologi, filosofi och teater och ansågs vara en provokativ politiker, särskilt sedan han framträtt naken på ett magasin-omslag. Han leder numera den federala myndigheten för folkbildning, kultur, politik och sociala frågor.

Från sitt perspektiv ser han fler möjligheter än problem:

– Berlin är fortfarande attraktivt. Efter murens fall var Berlin tabula rasa. Allt förändrades snabbt och från mitten av 90-talet blev det en internationell stad. Här finns lite av allting: postkommunistiska ideologier, globalisering, industrialisering, allt på en gång.

– Men det som händer är en naturlig utveckling. På 90-talet fanns ett behov av att staden skulle födas på nytt, det fanns en känsla av att det var bråttom. Fabriker gjordes om till dansgolv och kulturhus. Vi håller fortfarande på att bygga om, men det är en ny verklighet som kräver nya lösningar: kulturen och affärslivet måste mötas.

 

En som ser till att det händer är Jochen Sandig, en välkänd och extremt framgångsrik kulturentreprenör. Jag söker upp honom för att få veta mer om hans affärsidé. Han är grundaren till kulturhuset Tacheles och till Radial System V (se faktaruta), ett imponerande kulturcentrum på över 35 000 kvadratmeter som bland annat hyser danskompaniet Sasha Waltz & Guests. Sandig ger Radial System V som exempel på hur affärs- och kulturlivet kan mötas:

– Det här stället köptes av en privatperson med syftet att göra om det till just ett kulturcentrum. Men ägaren är ingen mecenat och verksamheten måste gå runt. Ägaren har gjort den ursprungliga investeringen och den måste vi betala tillbaka. Vilket vi gör.

Kommunen stod för infrastrukturen, men Radial System V måste vara självfinansierande och löser det genom att hyra ut sina lokaler till företag, institutioner, konferenser och även till regeringens aktiviteter. Det är magnifika och eftersökta ytor både att hyra in sig på, och för kulturutbudet som erbjuds. Det hela bär sina kostnader, men ger ingen vinst. Det har inget eget program utan tar in konstnärer som får använda lokalerna och allt som erbjuds, men de som tas in måste ha finansiering till sina egna produktioner.

– Subkulturen och filharmonikerna behöver varandra. Jag är personligen emot en beroendekultur.

– Visst måste staden ta väl hand om sina kulturskapare, men jag frågar mig för min del vad jag som konstskapare och tänkare kan bidra med. Det är den relevanta frågan för mig.

Sandigs mytomspunna Tacheles – med sina ateljéer, studior och experimentella konstscen – såldes. Delar av East Side Gallery – Muren – såldes och ska rivas för att bygga ett hotell (försäljningen har överklagats och prövas i domstol efter kraftiga protester).

Samtidigt har jag svårt att vara orolig för Berlin. Jag har sett den blomstrande kulturscenen och imponerande initiativ och entreprenörskap i varje enskilt möte och samtal.

När man promenerar i utkanten av östra Berlin slås man av de enorma huskomplex som står tomma, med vidöppna dörrar och fönster och översållade av graffiti. En romantisk bild av Östberlin efter det kalla kriget, som verkligen skulle kunna bevaras som ett enda stort museum över sin tid. Alternativet – genomtänkt renovering och byggande, tillväxt och utveckling – är utan tvekan bättre på lång sikt, också för kulturscenen.

Men festen är långtifrån över.

 

Bakgrund

The Kunsthaus Tacheles (Konsthuset Tacheles) var 1990–2012 ett konstcentrum i Berlin. En byggnad och skulpturpark på hela 9 000 kvadratmeter på Orienburger Strasse i distriktet Mitte som också rymde ett konstnärskollektiv.

Ursprungligen rymde byggnaden ett varuhus och kallades då ”Friedrichsstadt-passagen”. Den låg i det judiska kvarteret Scheunenviertel, nära synagogan. Därefter användes den en kort period under nazisttiden som fängelse, för att sedan delvis förstöras.

Konstcentret kom till efter att byggnaden den 13 februari 1990 ockuperades av gruppen Künstlerinitiative Tacheles. Gruppen ville försöka hindra att byggnaden revs och registrerade den bland annat som en historisk plats hos byggnadsstyrelsen i Berlin-Mitte för att få till stånd en diskussion. De lyckades i sista stund förhindra en rivning. Kort därefter blev också platsen kulturminnesmärkt. Byggnaden kallades för ”Tacheles” vilket är jiddisch för ”klarspråk”.

Från början leddes centret av den välkände kuratorn Jochen Sandig, som byggde ut byggnaden ordentligt. Vid den här tiden erbjöd centret både bostäder och arbets-ytor åt de konstnärer som hyrde in sig. 1991 eldhärjades det tillhörande boendet och det misstänktes att branden var anlagd för att bereda plats åt ett nytt konstcentrum. 1990-talet präglades också av konflikter mellan konstnärer från tidigare Öst- respektive Västberlin om hur centret skulle utvecklas. Byggnaden innehöll ateljéer och workshops, en biograf och en nattklubb. Gården hade en utomhusutställning av metallskulpturer, liksom ateljéer för skulptörer och målare.

Ägare till byggnaden var ett fastighetsbolag, Fundus Group, som i två omgångar lät konstnärerna hyra huset under tio år mot en symbolisk ersättning. Fundus Group hamnade dock i svårigheter under finanskrisen och fick 2009 sälja fastigheten. Banken som övertog ägandet ville utnyttja dess kommersiella potential och den 4 september 2012 lämnade de sista konstnärerna centret efter 22 år.

Radial System V: September 2006 öppnades Radial System V som nytt tillhåll för konstnärer i Berlin. Det var en tidigare pumpstation för Berlins vattenverk mitt i Berlins centrum mellan Friedrichshain, Mitte och Kreuzberg – som nu fungerar som kulturhus. Det lockar konstnärer och allmänhet från alla håll, även utanför Berlin.