Fel häst igen

Vänstern har otur med sina idoler.

av Andreas Ericson

”Det är vår förhoppning att Venezuelas nästa ledare kommer att bygga vidare på de framgångar som uppnåtts när det kommer till fattigdomsbekämpning och utbyggd välfärd”, kommenterade Vänsterpartiets utrikespolitiska talesperson Hans Linde när Venezuelas president Hugo Chavez avled för två år sedan.

Den svenska vänstern hade under några år en mycket innerlig relation med regimen i det sydamerikanska landet. Chavez sågs som en ledstjärna också för europeiska socialister. Så sent som hösten 2014 avslöjade Kajsa Ekis Ekman på ETC att hon önskade sig en svensk Hugo Chavez. Fem år tidigare rapporterade hon i Dagens Nyheter om ”[E]n typ av socialism som inte bara handlar om statligt ägande, utan om försök till direktdemokrati”.

Ali Esbati skrev samma år: ”Det stora framsteget för den rörelse i Venezuela, som förknippas med och leds av Hugo Chavez, är dess i verklig mening demokratiserande betydelse för landet”.

På den tiden låg oljepriset över 100 dollar per fat och Venezuela som är världens nionde största oljeproducent såg pengarna strömma in. Men till skillnad från Norge som sparar en del av sina oljepengar spenderade Chavez Venezuelas, och mer därtill. Den socialistiska politiken med förstatligade företag och prisstopp ledde till importbehov. Lån togs och nu har räkningen kommit. Basvaror saknas i butikerna och folk köar i flera timmar för nödvändigheter som blöjor och mat. Det folkliga missnöjet har lett till att regimen gett militären utökade befogenheter för att ”upprätthålla allmän ordning”. Oppositionsledare har arresterats och Human Rights Watch rapporterar om minst 45 fall av tortyr.