Universitetseländet

Ex-ministern och myndigheten kommenterar

Tobias Krantz Chef för utbildning, forskning och innovation på Svenskt Näringsliv och Per Westman Tf avdelningschef på utvärderingsenheten vid Universitetskanslersämbetet om kvalitetsbristerna i den högre utbildningen.

av Mattias Svensson

Per Westman

Tf avdelningschef på utvärderingsenheten vid Universitetskanslersämbetet

Universitetskanslersämbetet (fram till 31 december 2012 Högskoleverket) ansvarar på uppdrag av regeringen för att utvärdera kvaliteten vid högre lärosäten. De utbildningar som bedöms brista i kvalitet kan få sin examinationsrätt indragen.

Under vintern och våren har det slagits larm om studenternas bristande språkfärdighet och förkunskaper. Är detta någonting ni sett i era kvalitetsutvärderingar?

– Våra utvärderingar mäter hur väl studenterna uppnår de utsatta målen med utbildningen, alltså vad de kan när de går ut på arbetsmarknaden. Där lyser inte brister i språket upp som det stora problemet. Den vanligaste brist vi påpekar är i ämneskunskaper.

Så ni har inte tittat på studenternas förkunskaper?

– Primärt granskar vi studenternas resultat, huvudsakligen examensuppsatsen. Det finns en möjlighet för lärosätet att i självbedömningen ta upp faktorer som exempelvis brister i förkunskaper och språk, men det är få som har gjort det.

Hur går utvärderingen till?

– Det nuvarande uppdraget fick vi 2010–2011 och det ska vara klart till 2014. Vi har hunnit granska humanistiska utbildningar, språk och samhällsvetenskap. Resultaten för naturvetarutbildningarna kommer i vår och de tekniska utbildningarna i höst.

Går det att säga något om kvaliteten bakåt i tiden, jämfört med tidigare utvärderingar?

– Sätten att utvärdera har varit väldigt olika. På 90-talet handlade det om kvalitetsarbetsgranskning, vilket gjort att de flesta lärosäten nu har goda system för detta arbete. Därefter utvärderades ämnesprogram och fokus hamnade mycket på förutsättningar och processer.

– Då gav vi också mer riktade rekommendationer, som att se över lärarkåren så att fler disputerade undervisar. Nu är det upp till lärosätena att åtgärda de brister vi påpekar.

Är det verkligen bra att ändra så mycket?

– Det är ju något av ett axiom i utvärderingssammanhang att man ska byta utvärderingsmetod emellanåt. Institutionerna lär sig hur man ska uppfylla vad man mäter.

Märks det även med nuvarande utvärdering?

– Ja, det har blivit ett ökat fokus på examensarbetet vid lärosätena. På gott och ont. Vi vill ju inte att det förs över för mycket resurser så att andra delar av utbildningen blir lidande. Parallellt med att göra utvärderingarna klara till 2014 pågår en metodutveckling för att ta fram förslag så att utvärderingarna kan bli ännu bättre i framtiden, bland annat genom att följa hela utbildningsprocessen.

Tobias Krantz

Chef för utbildning, forskning och innovation på Svenskt Näringsliv. Tidigare högskole- och forskningsminister (FP) 2009–2010.

Det slås larm vid universiteten om brister i språk och förkunskaper hos studenterna. Var det något du märkte av som högskole- och forskningsminister?

– Vi har sett sjunkande resultat i grundskola och gymnasium som till en del förklarar bristande förkunskaper hos studenterna. För högre utbildning finns inte lika välutvecklad statistik för kvalitetsjämförelser.

Finns det brister i den högre utbildningen?

– Ja, det gör det definitivt. Bristande förkunskaper hos studenterna är ett skäl, ett annat att Sverige under en längre tid har tappat mark inom forskningen, vilken i sin tur påverkar undervisningens kvalitet. Ett annat problem är att det finns en obalans mellan forskning och grundutbildning inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen. Tekniska och naturvetenskapliga ämnen bedriver mycket forskning och har relativt få studenter, men för humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen är relationen den omvända.

Vad beror det på?

– Det har naturligtvis flera orsaker. När man snabbt byggde ut högskolan bland annat som respons på nittiotalets ekonomiska kris fick man in fler studenter till lägre kostnad på humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar. Det var rätt att bygga ut den högre utbildningen, men det gjordes ibland på fel sätt. Det blev för mycket arbetsmarknadspolitik. För lite hänsyn togs till kvaliteten.

Ser man på det avtryck Svenskt Näringsliv lämnat i debatten tycks ni mest vilja lägga ner humanistiska utbildningar.

– Det blev ett olyckligt intryck av en tidigare rapport, som inte jag stod bakom. Men ser man på vad företagen tycker om hur väl utbildningen förbereder elever och studenter för arbetslivet är det som efterfrågas ofta bättre baskunskaper: svenska, matte, engelska. Det moderna arbetslivet handlar dessutom allt mer om att gifta ihop olika kompetenser. Framtidens transportlösningar kräver exempelvis inte bara ingenjörer utan exempelvis insikter i psykologi.

Vad gör Svenskt Näringsliv för att förbättra situationen?

– Vi bedriver ett aktivt påverkans- och opinionsarbete. Ett konkret projekt vi bedriver är sajten högskolekvalitet.se där vi rankar olika utbildningar och lärosäten utifrån bland annat hur väl studenter lyckas få kvalificerade jobb efter examen och hur samverkan med näringslivet fungerar.

Det finns en del invändningar mot kvalitetsmätningarna på universiteten, framför allt att de kräver allt mer resurser.

– Mycket av kritiken bottnar i en dålig sorts konservatism – en generell motvilja gentemot förändring. Debatten står ungefär där skoldebatten stod på 70- och 80-talet. Det är självklart att vi måste ta reda på vilka resultat utbildningen ger; motsatsen är absurd. Utvärderingarna måste genomföras på ett klokt sätt, bland annat med hänsyn tagen till utbildningarnas skiftande karaktär.

Du har själv disputerat och undervisat i statsvetenskap. Märkte du då av de tendenser som nu diskuteras?

– Jag höll ett seminarium kring en bok av, tror jag, Robert Putnam och frågade hur man skulle kunna kritisera den. Det var alldeles tyst. Då skrev jag ner tre punkter med ifrågasättanden, som studenterna flitigt skrev av, inte nödvändigtvis mina uppfattningar utan just punkter där man kunde tänka annorlunda. Sedan var det någon som räckte upp handen och sade: ”Varför ska vi tro på dig? Han är ju professor och du är doktorand.”

– Det där är en farlig auktoritetstro som jag tror hänger samman med bristande förkunskaper och förmåga att göra en egen bedömning i sak.