Krönika:

Europas gyllene boja

av Nils Lundgren

(Tyvärr saknas det inledande citatet i den tryckta upplagan av Neo nr 1 – 2015. Vi beklagar detta. Red.)

”EU:s (ekonomiska) sjukdomstillstånd är självförvållat. Det beror på en exempellös serie av felaktiga beslut, som började med skapandet av euron.”

Och nej, jag citerar inte någon EU-fientlig höger-populist utan Joseph Stiglitz, Nobelpristagare i ekonomi år 2001 och allmänt betraktad som amerikansk vänsterekonom. Men gjort är gjort. Nu finns euron och hotar Europas framtid. Den stora frågan är nu hur det går när Tyskland påtvingar eurozonens krisländer en hård finanspolitisk åtstramning i ett läge med skyhög arbetslöshet.

Problemstrukturen är enkel. När några medlemsländer i en valutaunion drabbas av för låg inhemsk efterfrågan och därmed arbetslöshet och budgetunderskott, kan anpassning ske på två sätt. Ett är att de arbetslösa flyttar till andra delar av unionen där det finns jobb. Men rörligheten är låg inom eurozonen på grund av språk- och kulturskillnader och tillgång till hyggliga sociala skyddsnät. De flesta vill inte flytta och det går att stanna kvar hemma som arbetslös alltmedan statsskulden växer.

Den andra formen av anpassning är att den höga arbetslösheten i krisländerna successivt sänker lönenivåerna i förhållande till valutaunionens övriga länder. Konkurrenskraften förbättras, export och importkonkurrerande inhemsk produktion stiger och därmed sysselsättningen. När fler får jobb, ökar konsumtionen och högre kapacitetsutnyttjande leder till ökade investeringar. Det blir ännu fler jobb. Skatteintäkterna stiger och statsutgifterna faller. 

Före euron skedde anpassningarna inte så mycket genom arbetskraftens rörlighet eller långvarig ekonomisk åtstramning för att hålla tillbaka lönerna. Det normala var att landets valuta fick falla och därmed snabbt återställa konkurrenskraften. Återställd konkurrenskraft innebär ju sänkt reallön, antingen genom att långvarig arbetslöshet håller tillbaka lönerna eller genom att ett växelkursfall höjer den inhemska prisnivån för alla i landet. Det är därför vanligt folk i krisländerna vill ha kvar euron, som euroanhängare ivrigt framhåller. De som har jobb säger nej till sänkt reallön.

Europroblemet förvärras nu dramatiskt av att nästan hela OECD-området har drivit in i ett 30-talsliknande konjunkturbakslag med hotande deflation. Det finns just inga jobb i andra länder att flytta till från eurozonens krisländer och lönerna stiger nästan inte alls i andra länder, eftersom dessa i praktiken driver åtstramningspolitik för att inte förlora konkurrenskraft. Det betyder att Tyskland liksom Sverige och många andra länder med hygglig ekonomi gör det mycket svårt för eurozonens krisländer att återvinna konkurrenskraft och därmed sänka arbetslösheten.    

Allmän finanspolitisk åtstramning i eurozonens krisländer samtidigt som omvärlden tycks på väg in i deflation betyder att de kan fastna i nuvarande depressionsliknande läge i många år.  Vi har sett detta en gång tidigare. Tysklands rikskansler Brüning höll fast vid guldmyntfotens fasta växelkurs och satsade i stället på järnhård ekonomisk åtstramning och lönesänkningar mitt i 30-talskrisens massarbetslöshet. Det ledde till ekonomisk och politisk katastrof som bekant. Storbritannien liksom Sverige lämnade däremot guldmyntfoten 1931 och fick en jämförelsevis lyckosam utveckling mot ekonomisk balans.

Euron är vår tids guldmyntfot i Europa, ett fast växelkurssystem som försvaras med ekonomisk åtstramning i länder med massarbetslöshet. Doften av 30-tal blir allt starkare.