En svensk McCarthyism?

Den amerikanske senatorn Joe McCarthy står med viss rätt som symbol för hur demokratiers jakt på demokratins fiender kan gå över styr. Många har sedan dess hävdat sig vara offer för McCarthyism. Kanske är det rentav en anda som nått Sverige.

av Torbjörn Elensky

Alla länder har i alla tider haft gränser för vad som anses rätt och riktigt. Religiösa uppfattningar som ansågs felaktiga ledde till utstötning under gångna århundraden. Den spanska inkvisitionens fanatiska och grymma jakt på avvikare, kryptojudar och muslimer, som ansågs gömma sig bland de kristna under falska förespeglingar, är ett klassiskt historiskt exempel.

Även i Sverige har historien präglats av krav på renlärighet, och katoliker förföljdes länge, och omfattades av särskilda lagar som begränsade deras rättigheter i landet, liksom judar, som inte ens tilläts bosätta sig här förrän mot slutet av 1700-talet. Längst gick kraven på ideologisk renlärighet och brutal utrensning av avvikarna i 1900-talets fascistiska och kommunistiska stater. Där krävdes det inte ens att man hade någon annan religion, utan det räckte att vara av fel härstamning, född i fel familj eller med fel utbildning, som i de fasansfulla massmorden på den egna utbildade eliten i Kambodja.

Alla samhällen har sina gränsdragningar mot de åsikter som anses stötande, skadliga eller av annan anledning oacceptabla. Även demokratiska stater håller sig med olika parametrar för gångbara ideologier. Tyskland har förbjudit nazism, vilket är förståeligt, med tanke på landets historia. En del länder har också förbjudit vissa kommunistpartier, som Indiens maoistparti, som för ett gerillakrig mot staten sedan decennier. Lusten att förbjuda särskilda ideologier och typer av yttranden dyker då och då upp även hos oss, som då Peter Nobel i en artikel i Uppsala Nya Tidning i fjol (7/8 2013) menade att organiserad rasism borde förbjudas i Sverige.

Det finns subtilare metoder än rena förbud för att komma åt olämpliga åsikter. Kommunism har exempelvis aldrig varit förbjudet i USA, där yttrandefriheten hålls i helgd. Men däremot har både stat och civilsamhälle systematiskt gjort livet surt för organiserade kommunister, under långa perioder. Detta fick en särskild kulmen under kalla kriget, då den ökände senatorn Joe McCarthy höll sina förhör, som liknats vid rena häxprocesser, i vilka folk pressades att bekänna sina kommunistiska sympatier, och dessutom ange andra för motsvarande tankebrott. Senatorn har fått så dåligt rykte att hans namn rentav blivit synonymt med den här typen av ideologisk förföljelse och brännmärkning: McCarthyism.

Alla vet vad McCarthyism är, och att det är fel. Det är också många även i dag som har anspråk på att vara utsatta för McCarthyism. Vänsterfolk, såklart, som var de som historiskt drabbats. Men även Sverigedemokrater, muslimer och själve Ahmed Rami, som specifikt talat om judisk McCarthyism, som riktats mot honom. McCarthyism har blivit ett skällsord, ett slagord, en anklagelse som den som anser sig orättmätigt tystad, eller i många fall enbart kritiserad, slänger ur sig i självförsvar.

Begreppet har blivit så urvattnat att somliga använder det för att försöka ogiltigförklara kritik, även av historiska händelser. När Forum för levande historia började granska kommunismens brott på samma villkor som nazismens och fascismens, blev detta viktiga historiska upplysningsarbete, som inte minst riktar sig till skolor och studerande, kallat för McCarthyism av en del på vänsterkanten. Dock tog exempelvis den demokratiska vänsterskribenten Devrim Mavi (Dagens Arena 9/3 2008) klart avstånd från den sortens anklagelser, och underströk vikten av att studera och sprida kunskap om historien.

I en undersökning tidigare i år visade forskaren Kent Asp att mer än 50 procent av journalisterna i public service sympatiserar med Miljöpartiet. Detta sakliga påstående och därmed sammanhängande analys kallades genast för McCarthyism av TT:s politiske reporter Owe Nilsson, som om blotta iakttagelsen av att så många journalister har sympatier för ett visst parti, utan att deras identitet nämns, och utan att något krav ställts på avsked eller inkvotering av journalister med andra politiska sympatier, skulle vara ett försök att tysta dem.

En journalists politiska sympatier ska i princip inte vara relevanta, de är en privatsak, men däremot får alla journalister vara beredda på att i sin tur få sitt arbete kritiskt granskat, och om politiska sympatier skulle slå igenom i rapporteringen så måste det givetvis göras något åt den saken. Opartisk kanske ingen kan vara, alla bär med sig värderingar som styr hur de prioriterar i sitt urval av nyheter och vilka vinklar de väljer, men alla kan vara sakliga och låta även den andra sidan komma till tals.

Vad händer när en politisk beteckning förvandlas till ett skällsord? McCarthyismen var på sätt och vis en ideologi i sin egen rätt. Den var tron att personer som var motståndare till det existerande systemet var potentiellt farliga för detsamma. Var det ett helt felaktigt antagande? Kampen för att försvara demokratin och de mänskliga rättigheterna kommer inte undan den problematiken. Hur kan ett demokratiskt system inom sina ramar härbärgera och skydda även dem som i princip vill rasera detta system? Ska de som använder yttrandefriheten till att bekämpa yttrandefriheten ha del av den? Ska toleransen omfatta även de intoleranta? Detta är demokratins och kanske särskilt liberalismens ömmaste punkt.

Jakten på kommunister började i USA långt innan senator McCarthy inledde sina förhör. Den inleddes redan i samband med den ryska revolutionen, och den kopplades ofta ihop med främlingsrädsla. Många av de organiserade kommunisterna i början av 1900-talet var, ironiskt nog, flyktingar från Östeuropa, och kommunistskräcken hakade behändigt i andra fördomar, mot judar, katoliker eller bara etniska minoriteter.

Hoovers och FBI:s registrerande av misstänkta element började redan på 30-talet, och även president Roosevelt – vars New Deal snarast framställdes som ett slags kryptokommunism av motståndare mot hans politik – lär ha varit mycket kallsinnig inför utpekandet och petandet av offentliganställda med kommunistiska sympatier. Den här officiellt sanktionerade antikommunismen genomsyrade tidigt det amerikanska samhället på alla nivåer. Det krävdes inte öppna anklagelser för att lärare, kommunalanställda eller universitetsprofessorer skulle mista sina anställningar och få svårt att klara uppehället, det räckte med att ryktet började gå. Detta pågick, enligt flera vittnesmål, långt in på 60-talet, och spår av det finns väl in i våra dagar.

Senator McCarthys förhör, som var ökänt hätska, var bara en liten episod i den större historien.

Några av de mest kända processerna, som den mot ’The Hollywood Ten’, en grupp på tio manusförfattare, regissörer, och andra från filmbranschen, hade McCarthy över huvud taget inte att göra med. De fördes av HUAC, House Un-American Activities, som var en kommitté i representanthuset, som grundats redan 1938, med syftet att leta reda på nazister och kryptonazister i det amerikanska samhället. En verksamhet som nog inte är stötande för så många ens i dagens Sverige. Sedermera gick den i och med andra världskrigets slut och att  kalla kriget drog igång över till kommunistjakten. Den var verksam ända till 1975, fast dess mest aktiva år var under slutet av 40-talet och 50-talet.

En av ironierna med den antikommunistiska häxjakten är att rätt många av dem som åkte dit faktiskt varit eller var medlemmar i kommunistpartiet. När Hitler tog makten i Tyskland ökade sympatierna för dessa, då de uppfattades som hans starkaste motståndare. Även om det amerikanska kommunistpartiet, liksom alla andra på den tiden, i hög grad styrdes i sina prioriteringar från Moskva och var delvis främmande för amerikansk politik, så fanns redan på ett tidigt stadium ett starkt engagemang exempelvis mot rasismen, som lockade en del anhängare, inte minst svarta. Men misstänkliggörandet av sympatisörer gick långt utanpå allt som skulle kunna kallas rimligt. Paranoian gav mycket negativa resultat, inte bara i att den försvårade livet för många enskilda människor. Den förgiftade offentligheten och försvårade det öppna samtal som är grundläggande för ett fungerande demokratiskt samhälle. Det finns knappast någon seriös historiker eller politiskt verksam i USA i dag som anser att McCarthyismen var välavvägd och fruktbar. Däremot finns det också mycket få som sympatiserar med kommunismen.

Mccarthyismens värsta spår, skulle jag vilja påstå, är inte antikommunismen i sig. Det är högst rimligt att vara motståndare mot kommunismen. Men alla ideologier som främst definierar sig utifrån vad de är mot snarare än vad de är för, riskerar att spåra ur på samma sätt som McCarthyismen. Det värsta var hur denna fruktan genomsyrade livet för många amerikaner. Hur många valde att tiga om kontroversiella frågor, hur många avstod från det risktagande det innebar att säga ifrån inför orättvisor och hur människors samvetsfrihet åsidosattes. Bara det faktum att kommunister tillhört de första som kritiserat rassegregationen i USA gjorde att den högst rimliga kampen mot sådana lagar som riktades särskilt mot svarta, men även andra minoriteter, kunde misstänkliggöras. Rädslan att verka ’soft on communism’ anses också av en del historiker ha kunnat bidra till upptrappningen av Vietnamkriget under presidenterna Kennedy och Johnson. Flera av de främsta kännarna av östasiatisk kultur och politik i offentlig förvaltning hade misstänkliggjorts och avskedats på 50-talet, anklagade för kommunistsympatier efter att Mao tagit makten i Kina.

Finns McCarthyism i dagens Sverige? Inte alls så ofta som anklagelsen utslungas. Men visst finns det frågor som det anses bäst att tala tyst om? Visst finns det ämnen som är lite för känsliga och som man kan riskera sin position om man uttalar sig om? Jag talade nyligen med en seriös ung politiskt aktiv person som länge engagerat sig i integrationsfrågor, men som nu bestämt sig för att upphöra med det arbetet, eftersom priset är för högt, och risken för att göra ett enda misstag och så bli utdefinierad ur offentligheten helt och hållet är alldeles för stor. Personen i fråga är en profilerad motståndare till rasismen, men utifrån liberala värderingar, och har för övrigt själv invandrarbakgrund.

Det vidlyftiga rasiststämplandet stör möjligheterna till fruktbara offentliga samtal. En del känner sig orättvist utpekade, och andra är oroliga för att bli det, om de skulle uttrycka sig för rakt om något fenomen de har en åsikt om som inte nödvändigtvis är särskilt upplyst. Problemet fördjupas av att det också finns verkliga rasister, rätt många, som drar nytta av vidlyftigheten i anklagelserna, och spelar martyrer, fast deras ärende inte alls är sanning och yttrandefrihet, som de så gärna låter påskina, utan helt enkelt ogrundat hat mot vissa kollektiv, etniska, religiösa, ideologiska, och så vidare.

Nu kommer vi till nästa problem med McCarthyismen. Att man känner att det är svårt att tala om vissa saker innebär inte automatiskt att man har rätt. Till exempel rasistanklagelsen kastas ut alldeles för lättvindigt i dagens offentlighet. Ibland drabbar den fel personer, och tystar dem som borde kunna höras. Men det finns också riktiga rasister, som utnyttjar detta överanvändande av den svepande anklagelsen till att skapa sig martyrstatus och ett slags alibi för att säga vad de vill. De använder gärna uttrycket ”politiskt korrekt” som anklagelse mot alla som inte håller med dem, och det är just dessa som kallar sina kritikers arbete mot dem för McCarthyism.

Just senator Joe McCarthys förhör varade inte så länge. De tog slut när han blev för ambitiös, och utmanade själva den amerikanska militären i sin jakt på kryptokommunister. Flera gånger under åren hade han emellertid kritiserats öppet, inte minst av olika senatorer. Den som till slut fällde honom var den republikanske senatorn Ralph Edward Flanders. Denne höll 1954 ett tal, i vilket han starkt kritiserade den likaledes republikanske senatorn McCarthy, för att han missledde kampen mot kommunismen, missbrukade sin maktposition och drog ett löjets skimmer över USA i världen. Genom att så splittring och misstänksamhet i det amerikanska samhället hade han rentav, menade senator Flanders, gjort större nytta för de verkliga kommunisterna ute i världen än vad han kunnat göra om han själv varit i deras sold.

McCarthyism fungerar i längden inte i ett öppet samhälle, som är ett fungerande rättssamhälle. Civilt motstånd och envishet bryter med tiden ner paranoians vallar, men först kan de göra stor skada. Den mest påtagliga skadan drabbar de många enskilda som får sina liv förstörda, eller åtminstone försvårade. De som mister jobb, stängs av ifrån utbildningar och stöts bort av vänner.

Men en lika allvarlig skada är den ett samhälle åsamkar sig själv när det hellre fäller än friar. När det använder svartlistning och andra utstötningsmekanismen för att komma åt misshagliga personer, i stället för att med gott självförtroende ta i sakfrågor och öppet diskutera både fakta och värderingar. I en fungerande demokrati ska vi inte behöva vara rädda för någon kunskap, men inte heller för någon dumhet. När den exponeras för det offentliga ljuset och blir möjlig att rannsaka utan skygglappar kommer den att bli sedd för vad den är.

Kommunismen var ett fruktansvärt brutalt politiskt system, som skapade tyranniska diktaturer som genomförde flera av 1900-talets värsta massmord, oftast på den egna befolkningen. Men alla som under olika perioder sympatiserade med kommunismen gjorde det inte för att de var anhängare av våldsexcesserna. Troligen tvärtom oftare på grund av naiv idealism, samt det rätt enkla faktumet att oförrätter i närheten av en själv alltid verkar mera betydelsefulla än de mest hänsynslösa våldsorgierna på andra sidan jordklotet.

Rasister finns, också i dagens Sverige. Liksom islamister, kommunister och alla möjliga andra politiska tokstollar, som gärna rycker åt sig mikrofonen och bedyrar att de är offer för McCarthyism. Att någon vill tysta en betyder, som sagt, inte att man har rätt. Men det är fel att försöka tysta dem som man anser har fel, enligt min uppfattning. De behöver inte erbjudas plattformar, såklart, och de måste finna sina argument lika hårt granskade som alla andra.

Däri ligger just problemet med mccarthyistiska tendenser: De omöjliggör den seriösa kritiken av antidemokratiska och potentiellt farliga ideologier, för när de inte kan försvaras öppet kan de heller inte kritiseras öppet. Då ligger där alltid en liten rest, ett litet frö till misstro, som kan gro till misstanken att det kanske ligger något i de där tankarna ändå, att kanske lite rasism ändå inte är så farligt, precis som lite kommunism, fascism, islamism eller någon annan av de ideologier som utmanar demokratin, människovärdet och det öppna samhället. Visst behöver vi även i dagens Sverige gränser för vad som är rimligt att yttra i den offentliga debatten. Men vi behöver inte häxjakt, paranoia och åsiktsregister. Vi behöver inte McCarthyism.

1. Marre says: 2 juni, 2015 kl. 09:49 Den verkliga faran med McCarthyism är väl om den är framgångsrik? Att hetsjakten på oliktänkande leder till att en felaktig och förödande politik tillåts pågå så länge att när sanningen blir uppenbar är det redan försent. Att det inte uppdagas att kejsaren är naken förrän han paraderar på staden gator. Svara

2. Andersson Leif says: 29 maj, 2015 kl. 12:26 Som vanligt i Sverige ganska lam artikel som överhuvudtaget inte sätter ner foten. Visserligen kommer budskapet fram men så länge man inte sätter ner foten ordentligt och säger ifrån, vilket inte har skett i Sverige på 50 år, så sker det ändå ingenting eftersom man inte behöver bry sig om en menlös artikel. Svara