Recension:

Den andra kvinnan

Therese Bohman

av Linda Skugge

Hon bär en snygg behå under den vita fyrkantiga, V-ringade undersköterskeblusen som även restaurangpersonalen tvingas bära. Ett raster av spets runt hennes bröst syns igenom det hopplösa plagget. Brun-utan-sol på armarna. Några droppar parfym på halsen. Hon vill vara något mer än situationen hon befinner sig i. Längst ner i sjukhushierarkin.

Hon inleder en relation med en äldre, gift läkare. ”Det är precis en sådan sak man måste göra om man vill skriva, särskilt om man bor i en stad som Norrköping.”

Hon tejpar upp bakplåtspapper på fönstren eftersom hon bor på nedre botten. Hon läser Baudelaire och stryker under nästan varenda rad. Hon går promenader varje kväll nere i hamnen med bitterljuv italodisco i lurarna.

Hon har aldrig haft en plan för sitt liv, det enda hon är bra på är att skriva. Hon drömmer om att gå till ett antikvariat med sina ob-pengar och köpa Bergtagen, i två band i olika gröna nyanser från femtiotalet, som skulle se bra ut i hennes bokhylla.

Hon känner sig inte bekväm med andra kvinnor och systerskapets falskhet, det minimala spelrummet, där man bara får bryta mot rätt slags normer. Hon är misslyckad som den medvetna kvinnan. Hon blir provocerad av ordet konstruktion. Hon är usel som en helt vanlig kvinna också eftersom hon är för smart.

”På det hela taget var jag alltid ensam”, tänker hon och återkommer gång på gång till Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet: ”Jag är ensam och de andra är alla.”

Hon letar efter dem som är som hon i böckerna men finner inga. Som vill utsätta sig för livet och behaga män. Aldrig nöja sig. Det ärliga. Kanske är hon egentligen kvinnohatare?

”Vilket privilegium för den bortskämda medelklassen, för vilken alla möjligheter står till buds: att frivilligt göra livet fattigare genom att leva efter några teorier framlagda i kurslitteraturen på universitetet, som om de vore budord.”

Men inte gör de livet fattigare, skriver jag i marginalen. Det mest provocerande är ju att de ljuger allihop. Vad de säger och hur de lever är inte samma.

”Människor. Det är inte många som passerar”, låter Therese Bohman sin namnlösa huvudperson tänka.

Jag är exakt likadan, här är det inte mycket som passerar överhuvudtaget. Men Therese Bohmans Den andra kvinnan gör det med bravur. En otroligt välskriven och omtumlande roman med en genial happy ending som inte är puttinuttig