Därför kommer inbrotten med höstmörkret

Inbrottstjuven är inte vad han har varit. Knarkare som finansierar sitt missbruk, ungdomar på jakt efter en kick och fattiga EU-medborgare som vänder upp och ner på hela ditt hem finns knappt längre. Men i takt med att de har försvunnit har bostadsinbrotten i själva verket blivit allt fler.

av Mattias Svensson

Illustration: Erik Nylund

Illustration: Erik Nylund

Novembermörkret är värst. Då slår inbrottstjuvarna till. Statistiken sticker iväg. Tidningarna fylls av rubriker om en inbrottsvåg som dragit fram. I höstas drabbades fjorton villor i lilla Myresjö i Småland. I Halland kom tjugo anmälningar samma fredag från Halmstad, Varberg och Falkenberg. Den lokala polisen säger sig aldrig ha varit med om något liknande. Andra villa- och lägenhetsinbrott i Uppland och Gävle. Och bakom varje notis ett antal brottsoffer som fått sitt hem invaderat.

– Av de ärenden vi hanterar är det inbrott som våra kunder tar hårdast. Att någon trampat in i det allra heligaste – hemmet – och rotat runt bland deras personliga saker. Det känns ofta värre än en vattenläcka, säger Håkan Franzén, hus- och hemexpert på försäkringsbolaget Trygg Hansa.

Fredrik Gårdare, polis och operativ chef för Länsgemensam insats mot bostadsbrott, gör samma observation.

– Man ska komma ihåg att inbrott ofta drabbar en hel familj. Många människor tar mycket illa vid sig. En del ser sig till och med tvungna att flytta, berättar han om sin polisiära vardag.

Allt fler drabbas. Eftersom inbrotten vanligtvis blir försäkringsärenden hör de till de vanligast anmälda brotten och statistiken blir därför en pålitlig indikator. Sedan 2006 finns en tydligt ökande trend, om än med stor variation. Förra året ökade exempelvis antalet anmälda inbrott i villa och radhus med en procent, medan lägenhetsinbrotten minskade med 12 procent och inbrott i källare och vind med 17 procent jämfört med 2011.

Innan dess hade lägenhetsinbrotten ökat kontinuerligt i tio år och villainbrotten är 21 procent fler än för tio år sedan.

Mattias Svensson inbrott polisen Fredrik Gårdare, Håkan Franzén, Anders Burén Neo nr 1 2014  citat1

Den ökande trenden för bostadsinbrott och framför allt villainbrott är anmärkningsvärd eftersom egendomsbrott totalt sett minskat sedan slutet av 1990-talet. Bilstölder har minskat med 70 procent sedan 2003, och bilstöld och bilinbrott har aldrig sedan statistiken tillkom på 1970-talet varit så sällsynt som nu. Även cykelstölder blir färre. Ungdomar är också mer skötsamma nu än förut. 1995 hade 66 procent av niondeklassarna deltagit i något slags stöldrelaterad handling under året. 2011 var det 45 procent, nio procentenheter färre än 2008. För inbrott är siffrorna ännu tydligare, 1995 hade 14 procent av niondeklassarna varit inblandade i inbrott under året, 2011 var det 6 procent. Internationellt pågår samma trend. Från ett flertal rika länder som USA, Storbritannien, Kanada och även grannländer som Estland rapporteras färre mord, rån och stölder jämfört med 1990-talet. Så varför är våra hem allt mer utsatta för brott?

Stöldsäsongen i november och under årets sista tre månader ger en ledtråd. Denna säsongsvariation är enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) ett mönster för just villainbrott som uppstod i mitten av 2000-talet.

– Varje dag anländer ett flertal kriminella personer till Sverige som enbart kommer hit för att begå brott. De vet vart de ska åka, har adressen och de vet precis vad de ska göra. Det är oerhört välorganiserat och antalet växer, berättar Anders Burén.

Han är polis, ansvarig för öststatsbrottslighet och ett projekt som kallas Operation Gunder, som vi ska återkomma till.

När Brå 1994 tog över brottsstatistiken fanns två gärningsmannakategorier för bostadsinbrott: missbrukare och ungdomar. De är betydligt mindre märkbara i dag, då inbrott blivit en verksamhet för olika gäng, där många kommer utomlands ifrån. Därav säsongsvariationerna.

– Man kan i stora drag säga att en tredjedel av inbrotten i Stockholms län begås av utländska medborgare i utländska ligor, säger Fredrik Gårdare, som arbetar med bostadsinbrott i Stockholms län. Här begås årligen 6 000–7 000 av de totalt runt 22 000 bostadsinbrotten.

Utlänningar som kommer hit för att begå brott. I Storbritannien har samma fenomen uppmärksammats stort i tabloiderna. Där kan man läsa topplistor över vilka länder det kommer mest dömda brottslingar från. Polen toppar före Rumänien och Litauen. Politikerna talar ogenerat om ”undesirables” som kommer från Östeuropa för att stjäla på grund av den enorma välståndsskillnaden och tycker att brittiska fängelser är rena spa-vistelsen. Slutsatsen tycks given: EU har med öststatsländernas anslutning tvingat fram en öppning av gränserna, nu måste de stängas igen.

Mattias Svensson inbrott polisen Fredrik Gårdare, Håkan Franzén, Anders Burén Neo nr 1 2014  diagram inbrott Storbritannien

Det är en hysterisk reaktion. Jämfört med 1995 har antalet inbrott i Storbritannien minskat till en tredjedel och andelen hushåll som utsätts varje år har minskat från 6 procent till 2 procent (i Sverige ligger andelen inbrottsdrabbade hushåll under 2000-talet stabilt på runt 1 procent, men en minskande andel inbrott i garage, förråd och fritidshus döljer ökningen av bostadsinbrott). Men den dramatiska minskningen av inbrott i Storbritannien stannade helt av 2004/2005 och ligger sedan dess helt still. Det var samma år som åtta östeuropeiska länder blev EU-medlemmar ihop med Cypern och Malta. 2007 tillkom Bulgarien och Rumänien.

Mattias Svensson inbrott polisen Fredrik Gårdare, Håkan Franzén, Anders Burén Neo nr 1 2014  Illustration: Erik Nylund

Sverige är både tonläget och situationen annorlunda.

– Vi är noga med att påpeka att de flesta som kommer hit från de här länderna inte är några brottslingar, förklarar Anders Burén.

Inte heller finns någon lista över vilka länder de kriminella kommer ifrån. Det har också en annan orsak. I och med att så få inbrott klaras upp är det svårt att säga så mycket om vilka som begår brotten. Bara fyra procent av bostadsinbrotten klaras upp så att de kan knytas till en gärningsman.

Sverige har dessutom en längre historia av fri rörlighet mot länderna i det forna östblocket. Viseringsfrihet för Polen infördes 1991 och för de baltiska länderna 1997. Vid båda dessa tillfällen märkte man i Blekinge och kringliggande län av att stölder och inbrott ökade med resandet. Färjeförbindelser till Litauen och Polen har funnits sedan 90-talet och i mitten av 2000-talet reste årligen omkring en halv miljon människor, varav 40 procent svenskar. Man talade om en ”våg” av stölder utförda av dessa östeuropéer och om ”fattigdomsbrott” där bilen eller bostaden som utsattes för inbrott helt länsades på tillgångar efter att slumpmässigt ha valts ut på vägen. Detta beskrivs i Robert Nilssons ambitiösa rapport Sverige – en öppen spelplats för östeuropeiska stöldligor? (Centrum för östeuropeiska studier, Uppsala Universitet, 2005). Den typiske gärningsmannen var en ung man från Kaunas i södra Litauen, en stad hårt drabbad av 90-talets ekonomiska nedgång och hög arbetslöshet, som anlände med sina kumpaner i en äldre, litauiskregistrerad och lånad VW Golf eller Opel Kadett med minimalt bagage under förespegling att vara på väg till Norge.

Så ser inte brottligheten ut i dag. Redan i början av 2000-talet slutade den typen av gärningsmän komma från Litauen. De som kom var betydligt färre och från länder som Vitryssland och Azerbajdzjan. Och de länsar inte längre hus och bilar på allt som finns.

– Det är sällan någon kånkar iväg ens på en platt-tv numera, berättar Håkan Franzén.

– Det är helt enkelt inte värt pengarna. Tjuvarna koncentrerar sig på kontanter, smycken och mindre hemelektronik, sällan så mycket att det ens syns att de bär på något.

Sverige har alltså upplevt tidigare faser med andra slags inbrottstjuvar. Betydligt färre ungdomar gör inbrott, betydligt färre missbrukare gör inbrott och betydligt färre fattiga baltiska och polska grannar åker på stöldturnéer i Sverige som på 1990-talet, då hela hus länsades på sitt innehåll. Och mitt i all uppmärksamhet som riktats mot utländska brottslingar ska man minnas att inbrotten i Sverige var fler och drabbade fler svenska hushåll på 1980-talet, innan Östeuropa blev fritt och gränserna öppnades.

Illustration: Erik Nylund inbrott Sverige Brå

Men det har tillkommit nya inbrottstjuvar och tillvägagångssätt. Blekingepolisen noterar redan i Robert Nilssons rapport från 2005 att en ny, betydligt mer välorganiserad brottslighet tagit över. Det är tjuvar tillhörande denna kategori som ligger bakom att inbrotten ökar igen under 2000-talet. Inför detta har polisen, trots en del projekt med goda ambitioner, väsentligen stått handfallen.

– I Stockholms län har det funnits en sektion avdelad för den här typen av brott. Nackdelen med den var att man har varit för få, så man har inte sällan fått stå och titta på utan att kunna ingripa. Det har inte heller gått att följa buset när de åker mellan distrikten, berättar Anders Burén om hur arbetet organiserats före Operation Gunder.

Hur såg det ut i andra delar av landet?

– Jag vet att de i Norrbotten har haft ett projekt. Andra delar har jag ingen koll på alls, det har varierat.

I Robert Nilssons studie från 2005 noteras en lång rad tillkortakommanden: ”Det har vid svenska brottsbekämpande myndigheter saknats effektiva strategier och arbetsmetoder för att komma tillrätta med antalet ouppklarade mängd- och tillgreppsbrott. Resurs- och tidsbrist, brister i lagstiftning, samverkansproblem myndigheter emellan och avsaknad av modern teknisk utrustning är andra typer av problem som ofta nämns i sammanhanget.” Mattias Svensson inbrott polisen Fredrik Gårdare, Håkan Franzén, Anders Burén Neo nr 1 2014 citat2

Att brottligheten blivit gränsöverskridande är ytterligare en försvårande omständighet, men de svåraste problemen har uppstått vid polisens egna gränser. Polisverksamheten är uppdelad på 21 olika polismyndigheter, under Rikspolisstyrelsen. Att spana på eller ingripa mot brottslingar som rör sig över dessa landsinterna gränser är ett ständigt bekymmer. I Uppsala får Nilsson veta att det varit problem att gärningsmän de följt arresterats i andra län, eller att stöldgodset som tagits i beslag kommer från olika polisdistrikt. Detta beskrivs som en organisatorisk ”akilleshäl”.

När jag talar med Anders Burén och Fredrik Gårdare vittnar de om samma sak med den uppgivna självklarhet man ibland möter hos personer som arbetar i offentlig verksamhet.

De senaste två åren har dock mycket skett. Efter att inbrotten nådde rekordnivåer i Stockholm under 2011 bildades ”Länsbostadsinsatsen” som avsatt 35 poliser till att på heltid bekämpa inbrott i Stockholms län. Sedan dess har inbrotten minskat med 15 procent 2012 och ytterligare 8 procent 2013. En ambitiös kartläggning av gärningspersonerna har också kunnat göras som bekräftar förändringen jämfört med 1980- och 1990-talen.

– Det finns väl en och annan missbrukare kvar som gör inbrott, men det minskar, säger Fredrik Gårdare som varit operativ chef för Länsgemensam insats mot bostadsbrott.

Mattias Svensson inbrott polisen Fredrik Gårdare, Håkan Franzén, Anders Burén Neo nr 1 2014 Illustration: Erik Nylund Folksam

Vilka är det som begår inbrotten i dag?

– Av de ungefär två tredjedelar som bor i länet kommer ungefär hälften, alltså totalt en tredjedel, från Stockholms västra utsatta förorter, Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Husby.

– De börjar inte sällan när de är unga, 13–15 år. Då drabbar inbrotten främst samma områden de kommer ifrån. De som är 17–18 år och uppåt har bil och då sker inbrotten vanligtvis på annat håll. I sommar har många inbrott skett i Danderyd och Djursholm, men i de områdena bor inga inbrottstjuvar utan då åker man dit och därifrån.

Vad har ni åstadkommit med Länsbostadsinsatsen?

– Vi har framgångsrikt brutit den uppåtgående trenden och sänkt antalet inbrott. Vi har lyckats störa de äldsta gängen. De som har gripits märker vi börjar röra sig tillbaka mot annan verksamhet som narkotika.

Vad vet ni om de utländska brottslingarna?

– Det är svårare eftersom det där kommer upp nya namn och folk som rör sig över gränser. Men det är huvudsakligen baltländerna och många forna Sovjetländer som Vitryssland och Tadzjikistan, samt Sydamerika.

Det Schengensamarbete som ger EU-medborgare fri rörlighet i alla medlemsländer och som i den brittiska debatten får bära hundhuvudet för internationell brottslighet är alltså inte en lika tydlig förklaring till brottsligheten i Sverige. De som begår inbrotten kommer inte sällan från länder utanför EU. I somras greps en liga från Latinamerika som specialiserat sig på bostadsinbrott i Stockholmstrakten.

 

Illustrationer: Erik Nylund

Illustrationer: Erik Nylund

I mars 2013 sjösattes ännu ett projekt av betydelse mot inbrotten. Operation Gunder samordnade poliser från gränspolisen, rikspolisen och lokala distrikt med inriktning mot Stockholms mest trafikerade storhamnar: Kapellskär, Nynäshamn och Frihamnen. Det är vid dessa punkter Anders Burén, chef för spaningsroteln vid länskriminalpolisen i Stockholm, och hans kolleger kan iaktta kriminella som de fått tips om, eller kontrollera fordon på väg att lämna landet. Redan i maj samma år rapporterade polisen om ett drygt femtiotal gripna och containervis med beslagtaget stöldgods. Däribland bilbatterier.

– Vi har hittat lastbilar fulla med bilbatterier som stulits på återvinningscentraler och liknande. Tjuvarna får en hyfsad slant för blyet de kan utvinna. De står på bildäcken och läcker och är således både en säkerhetsrisk och en miljöfara, berättar Burén.

Projektet har spridit sig med insatser i Blekinge och Skåne. Arbetssättet innebär också att polisen kan följa kriminella de fått tips om via internationella kontakter på deras stöldturnéer, även över olika polisdistrikt.

– Det här jobbet är emellanåt minutoperativt, då krävs det upparbetade kanaler, berättar Anders Burén som nu kan glädjas åt att projektet inte bara sprids med exakt samma koncept i Skåne 2014, utan också står som modell för hur annat polisarbete kan organiseras i samarbete med myndigheter och mellan distrikt. Den 1 januari 2015 ska de 21 polismyndigheterna under Rikspolisstyrelsen slås samman till en enda polismyndighet.

Trots att antalet brottslingar som kommer hit ökar och att de är välorganiserade är Anders Burén nu optimistisk.

– Just nu känns det jävligt bra faktiskt. Vi har gripit extremt många, jag tror det är 153 stycken nu. Mycket stöldgods i beslag. Och ett operativt arbete som sprids till fler myndigheter.

Inte heller Håkan Franzén på Trygg Hansa tycker att det känns tröstlöst att jobba med ett brott som under tio år huvudsakligen ökat.

– Inte så länge man kan göra något. Vi arbetar till exempel med att uppmuntra konceptet Grannsamverkan ihop med de boende och polisen, som även Brå menar ger mätbara resultat.

Villalarm, säkerhetsdörrar och fönsterlås är andra sätt att skydda sig mot inbrott. De har ökat i omfattning, ungefär dubbelt så många hushåll hade larm eller säkerhetsdörrar 2004 jämfört med 1992 enligt SCB, vilket allt annat lika borde minska brottsligheten. Folksam har exempelvis  bland sina försäkringstagare sett en något lägre risk för inbrott i larmade villor jämfört med olarmade: Årligen mellan 2009 och 2012 drabbades 0,59 procent av larmade villor av inbrott jämfört med 0,72 procent olarmade.

Håkan Franzén menar dock att inget går upp mot uppmärksamma människor i området där man bor.

– Tjuvarna hatar att bli igenkända. De forcerar larm, säkerhetsdörrar och allt sådant. Men de skyr att bli igenkända, när någon frågar ”Vem är du?” och efter deras ärende. Det skrämmer buset.

Fredrik Gårdare är också nöjd med Länsbostadsinsatsen.

– Det är sällan polisarbete går att mäta, men det här har ju varit en framgång.

 

Illustration: Erik Nylund

Illustration: Erik Nylund

Det går alltså att göra något åt inbrotten. Vårt grannland Norge har varit en inspiration. Där har man under tre år lyckats halvera antalet inbrott genom en koncentrerad polisinsats, som inte minst riktats mot ”mobile vinningskriminelle” med 400–500 gripna personer. Uppklarningsandelen är 15 procent, att jämföra med Sveriges 4 procent. Finland har också kraftigt minskat inbrotten tidigare under 2000-talet.

Som bland andra kriminologen Frank Zimring noterat (Neo nr 2 2012) är framgångsrikt arbete för att minska den totala brottsligheten det bästa sättet att avväpna frågan om vilka grupper som begår brotten. New York som Zimring särstuderat har väsentligen samma överrepresentation av etniska och socioekonomiska grupper som för 20 år sedan, bara det att brottsligheten ligger på en betydligt lägre nivå. Antalet inbrott är exempelvis bara 14 procent av vad de var 1990.

Trots att inbrotten ökat något totalt sett och att detta kunnat härledas både till inhemska gäng från utsatta områden och att det kommer fler och skickligt organiserade gäng utifrån är larmrubrikerna i svenska medier färre i dag än de var exempelvis vid EU-anslutningen för östländer 2004. ”Ligor från Östeuropa opererar över hela landet i små celliknande organisationer” (Aftonbladet 13/10 2004); ”Kriminella kommer lätt in i landet” ( Svenska Dagbladet 10/12 2004); ”Nya hotbilder framtvingar ett slutnare samhälle” (Helsingborgs Dagblad 5/4 2004) är exempel på ett medialt tonläge som i dag snarare återfinns på diverse rewrites av tidningsnotiser på främlingsfientliga nyhetssajter. Vi är långt från den brittiska tabloidhysterin riktad mot fri rörlighet och utlänningar.

Men medial tystnad kring att inbrott i människors hem, ett av de mer kränkande vardagsbrotten, ökar i omfattning är inte heller bra. Sverige har under Alliansregeringen satsat på fler poliser och det har under hela 2000-talet pratats om att ”mängdbrott” ska prioriteras. Ändå har så lite gjorts och ökningen tillåtits fortgå under hela 00-talet. I Stockholm verkar polisledningen nöjd och belåten med att den sedan länge stigande inbrottstrenden nu minskat något. Sedan årsskiftet är Länsbostadsinsatsen nedlagd och de 35 poliserna har återgått till ordinarie verksamhet. Det är meningen att erfarenheterna från projektet ska föras över till det lokala polisarbetet. När jag talar med Fredrik Gårdare några dagar före jul säger  han att man ”kommer hålla noga koll på hur utvecklingen går och möjligen återkomma med särskilda insatser.” Men han låter inte särskilt optimistisk.

– Jag kan känna viss oro över om det går att komma upp i en acceptabel nivå på uppklarande efter årsskiftet. Det här är ju ett brott som haft en tendens att glömmas bort och som man först nu börjat uppmärksamma och göra något åt.

Mattias Svensson inbrott polisen Fredrik Gårdare, Håkan Franzén, Anders Burén Neo nr 1 2014 Fakta inbrott Norden Finland Norge Danmark

Artikeln publicerad i Neo #1–2014

Kommentera Håkan Karlsson


En kommentar

  1. Håkan Karlsson says: 18 november, 2015 kl. 19:26

    Mycket bra och utförlig artikel.
    Kul att höra att det faktiskt förekommer insatser mot problemen. tror verkligen att vi alla kan hjälpas åt att motverka brotten genom att hjälpa varandra och vara lite mer uppmärksamma.
    att dra igång en grannsamverkansgrupp eller hjälpa varandra via grupper på nätet eller appar i mobilen kan vara ett modernt sätt att försöka göra sitt för att försvåra för tjuvarna.

    Svara