Befläckad antifascism

Få politiska ställningstaganden torde vara så okontroversiella som att vara emot fascism: En totalitär, kollektivistisk och populistisk ideologi med många mördade, torterade och förtryckta människor på sitt samvete. Men den antifascistiska rörelsen har en mörk historia som inkluderar homofobi, terrorförsvar och, faktiskt, nazism.

av Johan Lundberg

När Stalin lanserade idén om andra världskriget som det stora patriotiska kriget, förlades krigets startpunkt till 1941. Därmed kunde ett streck dras över pakten med Nazityskland 1939. I stället beskrevs kriget som en självuppoffrande kamp mot kommunismens motpoler: nazism och fascism. Stalin hade förvisso, redan på 30-talet, utmålat kritiker av hans strategi att svälta ihjäl miljontals människor i Ukraina, som nazister. Men efter kriget satte han snurr på den antifascistiska retoriken. Syftet? Att legitimera sin blodbesudlade regim. Den antifascistiska logiken fick därmed konsekvenser även i Europas demokratier. Den som var emot ”antifascismens” icke-liberala värderingar, planekonomi och kommunistdiktaturer, kunde avfärdas som fascist.

Den på Margaret Thatcher syftande hitlåten från 1981 (We Don’t Need This) Fascist Groove Thing, med popgruppen Heaven 17, uppstod inte i ett vakuum. Inte heller Bo Inge Anderssons två år tidigare utgivna Bohman, Strauss och deras vänner. En skrift om högerkrafterna i Europa.

Omslaget till Anderssons pamflett pryddes av Chiles diktator Augusto Pinochet och dess tes var att Moderaternas valslogan ”Valfrihet eller socialism?”, genom partisekreteraren Lars Tobissons försorg, hade inspirerats av tysk konservatism med rötter i nazismen.

Det framstår onekligen som en av vår tids märkligare paradoxer att fascism under flera decennier likställts med liberala grundhållningar som är själva antitesen till den totalitära kärnan i fascismen, fångad i Mussolinis paroll: ”Allt inom staten, inget utanför staten, inget mot staten”. Ännu konstigare är det att dessa idéer kunnat växa sig ännu starkare under de senaste två mandatperiodernas borgerliga regeringsinnehav.

Inom 1970-talets socialdemokrati hade man allt att vinna på att upprätthålla Bo Inge Anderssons beskrivning av fascism och liberalism som syskonideologier. På det sättet målades en effektiv skräckbild upp av vad en borgerlig regering kunde ställa till med. Samtidigt underlättades naturligtvis det frekventa fasciststämplandet av att det alltid rått oenighet om definitionen av fascism. Genom sin avsaknad av ett genomarbetat ideologiskt fundament, blev den italienska fascismen ett tacksamt beläte att projicera all världens ondska på. Ser man tillbaka på tiden från andra världskrigets slut till i dag, kan man konstatera att det har funnits få åsiktsyttringar eller livsstilar som man inom det antifascistiska lägret inte har bejakat, hur uppenbart antifrihetliga eller intoleranta de än har varit. Homofobi, rasism, kvinnoförtryck, ja till och med nazism, har visat sig vara acceptabla ståndpunkter bland antifascister, åtminstone så länge som ståndpunkterna har kunnat ges en antiliberal eller antivästlig paketering.

Det var exempelvis inte bara hos Josef Stalin som homosexualitet uppfattades som intimt sammanlänkad med fascism och nazism. Nej, idén om homofobi som ett led i den antifascistiska kampen var även central inom den efterkrigsvänster som lutade sig mot Frankfurtskolan och liknande spetsfundiga marxistiska uppdateringar, inte sällan med bas i Freuds psykoanalys. Andrew Hewitt visade 1996 i sin bok Political Inversions hur flera av den kontinentala 1970-talsvänsterns teoretiska ikoner, som Erich Fromm, Wilhelm Reich och Theodor W Adorno, menade att dragningen till totalitära rörelser var en följd av undertryckt sexualitet i de kapitalistiska och patriarkala samhällena, vilket ledde till homosexualitet.

I februari 2012 reagerade många liberaler i Storbritannien mot att Azad Ali valts in i styrelsen för den antifascistiska organisationen ”Unite Against Fascism”, vars ordförande är Ken Livingstone, Labour-politiker och före detta borgmästare i London. Azad Ali har bland annat lovordat al-Qaidas teoretiker Anwar Al-Awlaki samt förklarat att han inte är för demokrati om den sker på bekostnad av sharia-lagstiftning. Det räcker med att sätta sig in en smula i den från Awlaki sprungna ideologi som åberopas av dagens Syrienjihadister i al-Qaida-lierade förband för att se hur deras estetik, retorik och ideologi är en exakt kopia av 1920-talets italienska fascism: de svarta fanorna, beredvilligheten att offra sig i ett renande krig, kulten av manligt våld, av vapen, död och martyrskap, hoppet om att ersätta demokratin med en totalitär regim som kontrollerar individens göranden och låtanden in i minsta detalj, visionen av att med det egna folkets blod göda den mark ur vilken en mytiskt skimrande storhetstid ska återfödas samt sist men inte minst en revanschism född ur föreställningar om det tillstånd av förnedring som man för närvarande genomlider.

Den logik som styr invalet av en person som Azad Ali i en antifascistisk organisation baserar sig naturligtvis inte primärt på den sistnämnda sortens ideologiska valfrändskaper. I stället uppfattas kampen mot imperialism som navet i den antifascistiska kampen. Och en viktig beståndsdel i imperialismen anses i sin tur vara det tydliga ställningstagandet för liberala idéer, härrörande från upplysningstiden, om till exempel religions- och yttrandefrihet samt om att den politiska makten bör hållas skild från forskning och undervisning. Underförstådd är alltså idén att fascismens kärna utgörs av ett rasistiskt tänkande som kommer till uttryck i att de liberala upplysningsidéerna anses överlägsna vissa andra kulturellt betingade uppfattningar, som att samhället bör organiseras utifrån gudomligt påbjudna principer med detaljerade regelverk för hur vi bör leva våra liv i stort som smått.

Men går vi tillbaka i historien, och inte minst i antifascismens historia, kan man konstatera att de här föreställningarna om fascismens kärna är byggda på rätt bräcklig grund. En person som i Europa spelat en föga marginell roll för den antiimperialistiska aktivism som ledde över i dagens antifascistiska rörelse var den schweiziske bankiren Francois Genoud. Denne hade ett betydande inflytande över den kamp mot kolonialism och påstådd fascism som bedrevs inom ramen för den palestinska befrielseorganisationen PFLP, vilken på 1970-talet attraherade svenska radikaler. Men Genoud fungerade även som finansiär för flera terrorgrupper, däribland RAF, även de med den påstådda målsättningen att motverka gryende eller kvardröjande fascism i Europa. Den mytomspunne terroristen Ilich Ramírez Sánchez, även känd som Carlos eller schakalen, var finansierad av Genoud, som sedermera kom att samarbeta med den vänsterradikala franske advokaten Jacques Vergès. Denne hade gjort sig ett namn i den antikoloniala kampen i Algeriet (där han gifte sig med terroristen Djamila Bouherid), där för övrigt även Genoud var inblandad genom stöd till FLN.

Det fanns bara ett krux med Genoud. Han var och förblev under hela sitt liv nazist. De ekonomiska tillgångar som han förvaltade hade sitt ursprung i att han omedelbart efter kriget kom över döda nazistledares kvarlåtenskap. Och dessa tillgångar använde han inte bara för att finansiera marxist-leninistiskt motstånd mot den liberalism som han alltid hatat. Därtill såg han till att gamla nazistiska kolleger fick gedigen juridisk hjälp när de ställdes inför rätta. Det var Genoud som organiserade försvaret för Adolf Eichmann när denne åtalades 1961 samt för Klaus Barbie 1987. Den senare försvarades av Jacques Vergès. Vid en förfrågan om Vergès, som även ställde sina advokattjänster till röda khmerer-ledaren Khieu Samphans förfogande (Vergès lärde känna Pol Pot när de båda studerade antikolonialism i Paris på 50-talet), skulle kunnat försvara Hitler, svarade han symtomatiskt: ”Jag skulle till och med försvara Bush – men bara om han förklarade sig skyldig.”

Det fanns en uppenbar konsekvens i Genouds ”antifascistiska” engagemang. Han hade redan på 30-talet engagerat sig i stormuftin av Jerusalem Amin al-Husseinis försök att etablera samarbete med nazisterna, vilket resulterade i muslimska SS-förband. Sedermera påstås han ha finansierat ayatolla Khomeinis vistelse i Paris före revolutionen. Han hade också nära samröre i Schweiz med Albert Huber, när denne satt i styrelsen för Muslimska brödraskapets bank Al Taqwa (mot vilken misstankar för terrorfinansiering riktades efter 11 september-attackerna).

Mot bakgrund av exemplen ovan kan man konstatera att den definition av fascism som vägleder en stor del av det antifascistiska arbetet är på en gång för bred och för smal. Den inbegriper politiker och opinionsbildare som inte är fascister, och den exkluderar människor som aldrig stuckit under stol med att ha varit fascister och nazister.