Bruce + sossarna = sant?

Att ständigt kunna leverera

Det har varit dåliga år för socialdemokraterna. Mona Sahlins avgång och Håkan Juholts tid som ordförande lämpar sig för snaskiga spekulationer. Till och med idolporträtten kraschar. Kontrasten mot ständige idolen Bruce Springsteen märks både i resultat och i bokkvalitet.

av Patrik Strömer

 

Det gäller alltid att leverera. Förväntningarna ska infrias och helst överträffas. Alla andra, som har satt sin tilltro till att få uppleva något utöver det vanliga, ska inte behöva bli besvikna. Det gäller för politiker på väg upp i karriären och det gäller för rockstjärnor. En del har haft mer tur än skicklighet på vägen framåt, men någonstans börjar det ändå med hårt arbete och en vilja. Ängslan över att bli skärskådad i rampljuset. Lyckan att få med sig andra.

Böckerna om Fredrik Reinfeldts väg till posterna som partiledare och sedan statsminister har skrivits. Nu är det socialdemokrater som tycks fascinera. Historien om det statsbärande partiet som i sin nedgång till ett vanligt, men fortfarande stort parti, har tagit formen av ett nationellt sorgearbete. Vad var det som hände? Hur blev det så här? ”Det är nya tider nu”, sa Skomakar-Ludde i Sven Delblancs berättelse om sörmländska Hedeby när socialismen bröt fram och tycktes oundviklig som samhällsöde. Det var i Folkhemmets barndom. Är det nu kollektivismens ättestupa vi bevittnar, trots Stefan Löfvens tal om Sverige som en familj?

I raden av böcker som försökt klarlägga Socialdemokraternas nutidshistoria har nu Juholts korta uppgång och snabba fall skildrats i En marsch mot avgrunden (Albert Bonniers förlag) av SVT-journalisten Margit Silberstein och statsvetarprofessorn Tommy Möller.

Titeln är betydligt överdriven. Men en liten promenad i utförsbacke var de 10 månaderna under den världsfrånvände vänstersossens Juholts ledning. Delvis hans eget fel, men mer valberedningens. Den som nominerade honom till partiledare. Eller de medlemmar som besökte mötena under hans ”Förlåt mig-turné”. De som hejade på honom och stod med redan tillbakavridna klockor och önskade sig att de senaste decenniernas politiska utveckling egentligen aldrig skulle ha inträffat.

Det bjuds på en del detaljer inifrån det inre livet, men bokens största brist är att Berit Andnor gjort sig oanträffbar. Hon ledde valberedningsarbetet och när hon inte ger sin syn på saken, så känns det som att en viktig pusselbit saknas. Hur var det med Pär Nuder? Ville han bli partiledare, men drog sig ur i sista stund? Vilka var de oheliga allianserna mellan olika partidistrikt?

Det finns alltid en delikat balans mellan att beskriva ett skede, så snart det tycks avslutat, och att skriva historia när perspektivet hunnit bli tillräckligt brett. Vilka händelser som leder fram till andra, är sällan uppenbart precis samtidigt som det händer. Oavsett partisympatier och tidsperspektiv, så torde det stå klart redan nu att det var illa skött, från Mona Sahlins deklarerade avgång hösten 2010 till den taffliga hämnd på journalisterna som Håkan Juholt tog genom att avisera sin sorti på Domus i Oskarshamn en lördag.

Genom att författarna delat upp kapitlen mellan sig, växlar boken tempo. Händelseförloppet byts plötsligt ut mot reflekterande bakgrundsbeskrivningar, sedan korta citat och så kan den kronologiska historien fortsätta igen. Det är svårt att påstå att författarna lyckas skriva den definitiva boken om den här perioden. Därtill saknas för många pusselbitar. Spekulationerna blir därmed mer framträdande. Pär Nuders agerande skildras exempelvis som både centralt för processen och samtidigt ofördelaktigt. Om det verkligen finns grund för de påståenden som görs i boken, är inte helt belagt. Är man lite snaskigt lagd, gillar man det nog. Är man mer akademisk, så träder det kritiska tänkandet in. Är detta ”Wie es eigentlich gewesen” ?

Biografier kräver en särskild relation till den person som ska skildras. Tillräcklig närhet i tid, rum och värderingar för att en sanningsenlig och trovärdig bild ska kunna tona fram. Samtidigt ett professionellt avstånd som låter perspektivet framträda. Det är inte någon enkel uppgift. Och den annars så skicklige betraktaren Bengt Ohlsson misslyckas kapitalt i boken Margot (Brombergs).

Huvudpersonen själv, Margot Wallström, uppvisar en generös attityd till författaren som följer henne i FN-skrapan i New York och i hembygdens Kåge i Västerbottens inland. Hon har inget att dölja, trots att hon nog har sin integritet. Hon har inte så mycket att visa upp heller, när det kommer till kritan.

Boken varvar ögonblicksbilder från möten med internationella politiker, tjänstemän och ambassadörer, med resor i Sverige. Däremellan brutala citat från en FN-rapport angående en massaker i Conakry, Guineas huvudstad. Tanken är säkert att visa på en mångfacetterad karriär, men i stället förstärks känslan av tomhet.

Det är smygande obehagligt på flera vis.

Dels för att Margot Wallström i Sverige betraktas som en av de mer framgångsrika politikerna under senare år. Hon var minister i flera omgångar i socialdemokratiska regeringar. EU-kommissionär med ansvar för miljön. Sedan en kommissionärsperiod till. Och nu FN:s generalsekreterares särskilda representant  i frågor som rör sexuellt våld i konflikt.

Dels för att gapet mellan den formella karriären och vad hon faktiskt åstadkommit på dessa poster tycks vara växande för varje nytt uppdrag. Kanske inte hennes fel, men ett idolporträtt som kraschar är ingen vacker sak.

Det enda som är riktigt bra i boken är episoden från när Wallström var kulturminister och inrättade kulturambassadörer. Det föll inte väl ut hos alla självutnämnda kulturelitister, och Jan Myrdal ringde och skällde ut henne för att Kulturdepartementet hade blivit något slags ”bögdepartement”. 

Annat är det i Peter Ames Carlins förträffliga biografi Bruce (Albert Bonniers förlag). Här skildras artisten Bruce Springsteen på ett sätt som man önskar sig att alla biografier vore skrivna. Det är detaljrikt, enkelt kronologiskt uppspaltat och med många röster som får komma till tals.

Precis som i politiken, bygger en framgångsrik musikkarriär på hårt arbete, lyhördhet och en person som har en vilja utöver det vanliga. Bruce Springsteen är lika rättfram och mångtydig som Amerika självt. Han skildrar drömmar, mest spruckna. Och hans musik bärs fram av en fast rotad identitet. Och han levererar. Konserter lika långa som någonsin ett tal av Castro eller Chavez. Energin på scenen är stark och obändig.

Det började inte så lätt. Uppväxten skuggades av en trafikolycka och Bruce verkar ha kufat på egen hand i skolan. Egensinnig och lite blyg. När han lärde sig spela gitarr, fick hans liv en dröm och en mening. Barer och high school blev platserna för scenvana. Och det tycks – enligt vittnesmålen – som att han redan från början fick en extra lyskraft när han ställde sig framför en publik.

Vägen till det första skivkontraktet, hur hans E Street Band bildades och kompletterades. Inspelningarna, turnéerna, försäljningssiffrorna, hans från början grundläggande ovilja att kommentera politik, trots att Vietnamkrigets var påtagligt närvarande i hans liv.

Bruce Springsteen är populär i Sverige. Den svenska kluvenheten inför USA blir skildrad i låtar om motorvägar som leder bort från den lilla hålan. Det finns ett löfte, ett åtagande om att livet skulle kunna vara något annat än det som levs här och nu. Om inte för evigt, så åtminstone en varm sommarnatt när glädje och gemenskap får blomma ut. Och så mörkret. Bitterheten över det som inte blev som det borde. De misslyckade människorna. Fängelsestraffen. Bilarna. De nedgångna husen. Blickarna som faller igenom av trötthet. Det finns en dröm. Och det finns en verklighet.

Att Mona Sahlin skrev brev till Springsteen under sin tid som näringsminister (och av outgrundlig anledning lät brevet publiceras på den svenska regeringens hemsida) är bara allt för typiskt. De texter som får sin näring i den amerikanska myllan speglar en sorts verklighet som svenska socialdemokrater känner sig kallade att förändra. Och i vreden över sakernas tillstånd ligger också fröet till förändring. ”Våra bästa stämningars längtan”, som Hjalmar Branting uttryckte det.

Likheterna stannar inte där. Bandet som backar upp artisten, behöver fungera på varje punkt. Tillsammans kan summan av delarna bli en större helhet. Det är som funktionärerna i ett parti. Om trummorna inte håller takten, eller blåssektionen är ostämd, då hjälper det inte hur mycket frontmannen anstränger sig för att vinna publikens hjärtan. Och omvänt; utan en karismatisk ledare som har en vilja att anstränga sig och något att berätta, så blir kompet bara ett band.

Att det gnisslat och gått i baktakt inom socialdemokratin är väl känt. Samma skiva har spelats för länge. Att Springsteen kunnat gå från ”Rockens framtid” till överetablerad stjärna, utan att egentligen ha tappat förmågan att prestera som bäst, är enastående.

Han har säkert sina bästa dagar bakom sig, men när Barack Obama omvaldes som USA:s president var det We take care of our own från senaste albumet Wrecking Ball som spelades innan tacktalet hölls. Inte lika starkt som när Springsten med band spelade i Östberlin 1988 under det officiella namnet ”Konzert für Nicaragua” och då framförde Bob Dylans Chimes of Freedom inför en kvarts miljon åhörare. Men ändå.

De svenska socialdemokraterna saknar en stjärna. Drömmarna om de brutalt mördade Olof Palme och Anna Lindh lever som fantom-smärtor. Som att alla andra aldrig kunnat nå upp till deras nivå och att det därför var dömt att gå som det gick.

Skillnaden mellan Bruce Springsteen and The E Street Band och Socialdemokraterna är att de senare aldrig kan bli en enmansföreställning. The Boss kan hämta kraft på egen hand, ta sig friheten att sparka medlemmar, upplösa bandet och göra en soloplatta, för att sedan, när andan faller på eller längtan efter det pumpande gunget blivit för stark, ringa tillbaka det gamla gänget. Ett politiskt parti har inte den lyxen. Det måste ständigt leverera på samma höga nivå. När leveranserna i form av politiska maktpositioner uteblir och ridån gått ner, då är scenen tom och publiken väntar hoppfullt. Men ingen finns där för att räkna in, eller slå an det förlösande ackordet.