Recension:

Att förlora och finna sig själv

Stephen Grosz

av Bengt Ohlsson

I min värld är den här sortens böcker som ett brus i bokhandelsdiskarna, ett myrornas krig som blicken glider över i jakt på något saftigare och handfastare. De brukar ha diffusa, brunmurriga omslag, och vara skrivna av tunnhåriga lycksökare i murarskjortor och mandelformade brillor; charlataner som försöker slå i dig att om du bara försöker tänka mer i de här banorna så kommer ditt liv att bli så mycket bättre. Och över en titel som Att förlora och finna sig själv hänger onekligen en kväljande myskdoft av självhjälp, hokuspokus och new age.

Och det är väl djupt orättvist, jag menar, bara för att jag råkar vara inne på gestaltning, och tycker om att säga sånt som att ”det är frågorna som är viktiga, inte svaren” behöver förstås inte alla vara det.

Stephen Grosz är en amerikansk psykoanalytiker, numera verksam i London, och i den här bästsäljaren har han från sitt tjugofemåriga yrkesliv kammat fram patientberättelser som handlar om förlust, på det ena eller andra sättet, enligt honom själv.

Jag vet inte hur det är med den saken, men jag slukade hans bok med en febrig iver som jag inte känt sedan jag drabbades av Ferdinand von Schirachs novellsamlingar Brott och Skuld för några år sen.

Och precis som den tyske advokaten är Grosz suverän på att filea fram exakt lagom mycket ur en berättelse – att inte tynga ner den med onödigt mycket bakgrund, och framför allt att runda av den i rätt ögonblick, när man som läsare fått upp farten och störtar fram med sitt engagemang och sitt associerande; plötsligt gör Grosz halt, och man rusar vidare och finner sig själv stående ensam i ett slags fruktbar förvirring.

 Alla som suttit på terapistolen och ibland undrat vad den outtröttligt och gravallvarligt nickande figuren på andra sidan Kleenex-asken tänker innerst inne får här ett och annat pirrigt förtroende.

Grosz berättar om den egendomliga själlöshet som kom att prägla sessionerna med en ung och attraktiv kvinnlig patient och gissar att ”vi båda två ville undvika varje form av laddning mellan oss”. Och ibland kör han fast och måste sätta sig med en klok kollega, och inser så småningom att han hamnat i ett intrikat samspel med sin patient, och att han kommit att använda patienten för att lösa sina egna problem, i stället för tvärtom.

Det som jag inbillar mig skiljer Grosz bok från många andra i psykgenren – men jag är, vilket borde ha framgått vid det här laget, måttligt insatt – är att han inte beskriver sitt arbete som en jakt på någon undergörande aha-upplevelse när fjällen faller från patientens ögon, och sen går vederbörande en harmonisk framtid till mötes.

Ett framgångsrikt terapiarbete leder nog oftare till en öppenhet inför att söka efter lösningar på oväntade håll, i stället för att stånga sig blodig mot en och samma punkt. I det avseendet är det en sant kreativ process.

En av de mest minnesvärda berättelserna börjar: ”Graham C var tråkig.” Och det visar sig inte vara någon överdrift. Hans flickvän gör slut med honom sedan han halvt tråkat ihjäl en middagsbjudning. En av delägarna på hans advokatbyrå kallar till krissamtal om att deras klienter tycker så illa om honom. Och när terapin drar igång konstaterar Grosz att också han har svårt att koncentrera sig på den arme patienten. ”Inför varje sittning drack jag en kopp kaffe och sköljde ansiktet med kallt vatten, men det hjälpte egentligen inte: långtråkighet är inte detsamma som dåsighet. För mig är det en kroppslig reaktion som påminner om illamående.”

Så småningom kommer Grosz fram till att det finns något aggressivt i Grahams sätt att tråka ut sin omgivning. ”Den var ett sätt att kontrollera och utestänga andra: ett sätt att bli sedd utan att se. Men den tjänade också ett annat syfte. I samband med hans psykoanalys skyddade den honom från att tvingas leva i nuet, från att behöva vidgå vad som hände i rummet.”

Grosz rundar av berättelsen med ett Beckett-citat. Vad som hände med tråkmånsen Graham lämnas vi själva att fundera över.

Stephen Grosz Att förlora och finna sig själv – berättelser från terapisoffan (Brombergs, 2015)