90-talet formade Putin

Världen har blivit mer osäker, konstaterade Carl Bildt när han lämnade över utrikesministerposten. Det beror inte minst på Rysslands allt mer aggressiva militära agerande under Vladimir Putin. Men hur kom den grå KGB-byråkraten egentligen till makten, och vilka erfarenheter längs vägen har gjort honom till den han är idag?

av David Lindén

En av de första gångerna som Vladimir Putin figurerar i svenska medier är i en dokumentär från 1999 om oligarker – den nyrika ryska överklassen som skapades efter Sovjetunionens upplösning. I dokumentären intervjuas också hans hustru som han numera är skild ifrån, och hon berättar bland annat att familjen i början av 1990-talet gömde sina pengar under sängen, i stället för att ha dem på banken. Det säger något om det kaosartade läget i Ryssland, och hur skeptiska många ryssar var mot myndigheterna. Samt även något om hur denna skepsis kunde utnyttjas av Putin. Rysslands ledare Vladimir Putin är en man vars historia i mångt och mycket sammanfaller med nationen Rysslands. Det är inte minst den vändning hans liv tar på 1990-talet med en snabb politisk karriär som ger ledtrådar till vilken sorts ledare han är i dag. 

I Hillary Clintons nyutkomna utrikesministermemoarer Svåra val beskriver hon ett möte med Putin. Han berättade hur fadern som under andra världskriget tjänstgjorde i ett förband som var knutet till ryska säkerhetstjänsten, NKVD, återvände hem till familjen i Leningrad – numera Sankt Petersburg – under en permission. Huset där han bodde tillsammans med sin hustru hade bombats och döda kroppar travades på varandra på trottoaren utanför för att forslas bort. Fadern upptäckte då att hans hustrus ben stack fram i traven med lik. När han lyckades gräva fram henne visade det sig att hon fortfarande var vid liv. Han tog med sig henne hem till deras lägenhet och skötte om henne tills hon hade tillfrisknat. Historien kanske inte är helt sann, men den säger mycket om hur Ryssland ännu präglas av ”det stora fosterländska kriget”. Minnena vårdas och man anser att Europa fortfarande bör hysa tacksamhet mot Ryssland, då lejonparten av uppoffringarna för att stoppa nazisterna gjordes av sovjetiska soldater.

Vladimir Vladimirovitj Putin föddes sju år efter krigsslutet som enda överlevande barn till Vladimir Spiridonovich Putin (1911–1999) och Maria Ivanovna Putina (1911–1998). Hans två äldre bröder Albert och Viktor föddes på 1930-talet, men Albert dog kort efter födseln och Viktor av dysenteri när Leningrad belägrades av tyskarna. Föräldrarna arbetade på fabrik, men familjen hade det gott materiellt ställt. Putins föräldrar verkar dock inte ha varit intresserade av att sonen skulle bli en del av kommunistpartiets nomenklatura. Vid skolstarten var han ett av få barn som inte var medlem i partiets ungdomsorganisation pionjärerna.

I jämförelse med sina företrädare Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin – båda produkter av Sovjetunionens kommunistparti, apparratchiks – är Vladimir Putin snarare en intellektuell. I skolan väcktes intresset för historia och främmande språk i form av tyska. Han gillar att läsa, främst historiska verk, och bland favoriterna finns biografier över tsaren Peter den store, som på 1700-talet återupprättade Ryssland. Det var också därför som han efter universitetsstudier i juridik sökte och antogs till säkerhetstjänsten KGB. Trots sitt, med rätta, skamfilade rykte var KGB en av få organisationer i Sovjet där man tilläts att tänka fritt, så länge det skedde inom organisationen. 

Putin skickades 1985 till Östtyskland för tjänstgöring i Dresden. Han avancerade sakta i graderna och kunde mycket väl ha slutat som KGB-chef eller i varje fall regional chef i Östtyskland eller i någon Sovjetrepublik. Men han hade inte tiden med sig, och det är vad som kom att forma historien och hans egen roll.

Om man jämför med andra historiska imperier är Sovjetunionen unikt i avseendet att det upplöstes på ett relativt fredligt sätt. Det krävdes ingen blodig revolution eller ett förödande storkrig. Fredliga protester och ett ekonomiskt system som föll samman under sin egen tyngd var det som gjorde slut på världens ena supermakt. I Dresden märktes det 1990 genom demonstrationer som KGB-översten Putin själv bevittnade. KGB var benhårt tränade att slå ned alla former av uppror, men då krävdes ett godkännande från högre ort. Putin ringde som plikttrogen sovjetisk officer sina överordnade för att få order att öppna eld. Ingen svarade. Långt senare skulle han referera till detta som en av sina starkaste upplevelser. Han lovade sig själv att telefonen alltid skulle vara bemannad om han hade befälet. När han på vintern 1990 som småbarnsförälder återvände till sin hemstad hade Leningrad döpts om till Sankt Petersburg, en stad där det för första gången sedan andra världskriget rådde svält.

Men Putin hade tur. Staden styrdes av borgmästaren Anatolii Sobchak som varit hans juridikprofessor vid Leningraduniversitetet. Han anställde Putin som viceborgmästare med ansvar för internationella relationer. Sobchak var nära allierad till Boris Jeltsin och vid kuppförsöket 1991, då delar av militären försökte avsätta Gorbatjov som Sovjetunionens president, gjorde de upp med militären och KGB så att säkerhetsstyrkorna ställde sig neutrala. Avsikten var att rädda den förändringsprocess, perestrojka, som Gorbatjov hade påbörjat.

Under denna kupp fick Putin ansvar för logistikfrågor. Sankt Petersburg var beroende av mat från Sovjetrepubliker som höll på att göra sig fria, vilket fick honom att stödja Gorbatjovs tanke att Ryssland fortfarande skulle ha nära relationer med de gamla republikerna. Putin utnyttjade sina gamla kontakter från KGB-tiden i Östtyskland och kom även att inse värdet av energi då rysk olja kunde exporteras mot mat. Sankt Petersburg levde dock länge på katastrofbistånd. Senare har Putin berättat om hur förbannad Sobchak var över situationen och hur han för sin underlydande klagade på politikerna: ”Varför gör de så här? Varför förstör de landet?”

En annan som hade oroats över utvecklingen var Alexandr Solzjenitsyn, författaren av Gulagarkipelagen, Nobelpristagare i litteratur och sedan 1974 landsflyktig i Kanada. Från exilen i Vermont bevittnade han vad han själv kallade för Rysslands sönderfall, och 1990 publicerade han i den största sovjetiska tidningen Pravda pamfletten Rebuilding Russia vars inledning är värd att återges då den kom att prägla Putins eget tankesätt:

”Kommunismens pendel har slutat slå. Men dess betongbyggnader har ännu inte rasat samman. I stället för att frigöra oss själva måste vi se till att inte krossas i raset.”

Som en försiktighetsåtgärd föreslår Solzjenitsyn att Ryssland förutom moderlandet ska bestå av Vitryssland, Ukraina och Kazakstan. Iden om en slavisk union tilltalade Putin som likt andra politiker i sin generation läste pamfletten, och han har flera gånger i modern tid refererat till Solzjenitsyns text.

Alliansen mellan borgmästare Sobchak och Jeltsin var temporär, och 1996 när Sobchak kandiderade för en andra period som borgmästare hade den ersatts av öppen fiendskap. Jeltsin såg till att oligarkerna inte finansierade kampanjen och Sobchak förlorade.

Dock såg oligarkerna i Putin en lämplig efterträdare till Jeltsin. Han var ung och ansågs formbar. Efter valet knöts Putin därför till Jeltsins stab. Två år senare blev han chef för underrättelsetjänsten FSB, och efter ytterligare ett år utnämndes han till en av Rysslands tre premiärministrar. När president Boris Jeltsin annonserade sin avgång var Putin en given efterträdare. I utbyte undertecknade han en lag om att tidigare presidenter inte skulle kunna anklagas för korruption.

Men oligarkerna hade misstagit sig på arvtagaren, och hämnden kom 2003 under Putins andra presidentperiod, då oljebolaget Yukos som ägdes av Michail Chodorkovskij nationaliserades. Chodorkovskij och dennes mentor Boris Berezovsky hade varit främst bland oligarkerna som motarbetat honom i Sankt Petersburg. Samtidigt sjösattes planerna på den tidigare skissade slaviska unionen som skulle kunna konkurrera med EU, inte minst genom sina energitillgångar.

Putin är därmed något av en klassisk rysk härskare, som faktiskt inte uppdaterat landet, men koncentrerat all makt till de cirklar och sektorer som han själv kan kontrollera. Frågan han nu brottas med är att hitta en efterträdare som kan ge honom den amnesti som han själv gav Boris Jeltsin. Tidigare kandidater har visat sig för svaga, och han har själv – troligtvis – inga planer på att pensionera sig. Det kan också vara så att han håller på att utveckla en maktarrogans där han inte finner någon efterträdare värdig nog att fortsätta hans livsverk, inte minst drömmen om ett utökat ryskt livsrum. I kombination med fallande energipriser kan det bli hans undergång.